SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

SE BILDEN: Min kamp med gatans färger

Få saker kan väl ställa till det så mycket för en gatufotograf som just färger. Det handlar om färgglada skyltar, ballonger, kläder, skor, peruker, plastkassar och Gud vet allt! En färgklick på fel ställe kan helt enkelt fullständigt och totalt förstöra en i övrigt hygglig bild.

Samtidigt kan det också bli precis hur bra som helst om fotografen har övat upp förmågan att dra nytta av de extra dimensionerna som öppnas upp. Själv håller jag just nu på att försöka lära mig just det. Alltså att använda färgerna bättre i mina gatufoton.

Men det är lite klurigt eftersom jag nästan enbart har plåtat i svartvitt de senaste åren. För nu måste jag se världen i färg. Ja, det låter kanske lite konstigt men det är inte så säkert att man gör det. Fast man såklart gör det, om ni förstår. Det handlar om att ”se”, alltså om att på riktigt se. Inte bara registrera.

I den här bloggposten kan ni beskåda några av mina trevande försök. Personligen tycker jag att bilderna är lite för uppenbara. Jag skulle vilja bli smartare på att använda färgerna. Så jag får öva på. Men tillslut ska det nog sitta det också.

Postat 2014-05-28 08:05 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

SE BILDEN: Min kamp med trettiofemman

Just nu vet jag inte riktigt vad jag håller på med. Jag har mer eller mindre ingen koll och det känns som att börja om från noll (vitsigt, eller hur?).  Eller nja, så farligt är det kanske inte. Men ni förstår säkert vad det handlar om. Jag snackar om den där känslan som uppstår när man ändrar på spelreglerna och lämnar sina invanda mönster.

För mig betyder det att gatufota digitalt, att ha som mål att bilderna ska vara i färg och att köra med 35-glugg. Mer än så krävs inte för att få mig utanför min trygga lilla comfort zone  - van som jag är vid att plåta analogt, svartvitt och med 50 mm på huset. 

Det kan tyckas vara en löjlig bagatell, men det är det inte. Framförallt är det skillnaden i brännvidd som skapar problem. Trettiofemman kräver ett helt annat angreppssätt. Det är inte alls lika lätt att jobba ihop motivet mot bakgrunden och få till tajta kompositioner. Inte minst blir detta tydligt i en småstad som Karlskrona där det i regel är ganska glest mellan människorna också. 

Henri Cartier-Bresson som ju mer eller mindre är alla gatufotografers helgonfigur och förebild hävdade flera gånger att 50 mm är den överlägset bästa brännvidden ifall du främst bygger dina bilder på starka kompositioner. Jag är helt klart beredd att hålla med honom om den saken. Samtidigt tänker jag gneta på med vidvinkeln. Det får ju inte vara för lätt.

Det gäller att få i sig sista droppen.


Matkoma - eller för lång väntan på käk?

Tjej med soliga ben.

En annan grej. Jag står vid en korsning mitt inne i centrum och får plötsligt höra dova smällar eka mellan husväggarna. Strax hör jag också ett plingande ljud och snart därpå något som piper. Efter en liten stund snirklar sig Hemvärnets Musikkår runt hörnet. De brakar loss med pukor och trumpeter i högan sky.

Deras vita mössor guppar i takt medan de makligt förflyttar sig upp för gatan. Folk stannar för att titta. Många ler. Vissa ser nästan saliga ut. En äldre man som vanligtvis brukar släpa sig fram i slow motion med kraftigt böjd rygg får oväntad energi och börjar marschera i takt med musiken. Det är tamejfan helt bisarrt på något sätt, tänker jag.

Jag får inte till en enda vettig bild på det hela, men det spelar ingen roll. Vissa saker måste helt enkelt upplevas.  

Postat 2014-05-18 07:57 | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera

SE BILDEN: Londons gator satte mig på banan igen – del 2

Under valborgshelgen var jag en sväng i London och gatufotograferade. Jag skrev om saken i mitt förra blogginlägg. Efter flera månaders uppehåll var det en välbehövlig boost och ett bra sätt att komma igång igen. London är ju som ett eldorado för oss gatufotografer med alla dessa människor och omväxlande miljöer.

På resan hade jag sällskap av Fotosidans Magnus Fröderberg. Och även om gatufoto på många sätt är en ensamsport så är det väldigt kul att ha sällskap. Inte minst blir det betydligt roligare när det är dags för matpaus, fika eller en öl på puben efter dagens gnetande på gatorna. 

En intressant grej som både jag och Magnus noterade är att man lätt hugger på samma saker. Som exempel kan jag nämna översta bilden i det här inlägget. Jag tror Magnus har en mer eller mindre identisk bild på den där killen. En lite jobbig fråga som uppstår i sammanhanget är hur unikt ens bildseende är egentligen? Men vi tar den frågan en annan gång ;-) 

För övrigt är London en stad som vi svenskar lätt kan känna oss bekväma i. Språket är inget större problem för de flesta av oss och kulturen är lågt ifrån främmande. Samtidigt finns mycket som skiljer. Både när det kommer till beteendemönster, klädsel och hur de urbana miljöerna ser ut. Det gör London till en ovanligt bra stad för gatufoto, tycker jag.

Oxford Street är på sätt och vis som Drottninggatan i Stockholm med ett myller av människor. Men det är inte så lättfotograferat som man först kan inbilla sig.

En bild som jag misstänker att Magnus också har en liknande variant av.

Sköna typer finns det gott om i London. 

Den här mannen höjde sig över mängden.

Walking in the shadow of this wall.

Slutligen så kan jag väl också säga att jag blev laddad med en slags oräddhet som jag har tagit med mig hem. Jag har försökt behålla den även på gatorna i Karlskrona. Förhoppningsvis kan jag snart lägga upp ett inlägg med bilder där drivet från London lyser igenom. Håll utkik, om du är intresserad av hur det kan se ut.

Den här bilden tog jag på Hässleholms station på vägen hem. Tydligen är det därifrån tåget går till Dödsstjärnan.

Postat 2014-05-10 10:04 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

SE BILDEN: Londons gator satte mig på banan igen

Ibland behövs en rejäl paus från saker och ting. Därför har min blogg legat nere ett tag, liksom mitt gatufotograferande. Men nu är jag tillbaka igen eftersom skrivklådan och de okontrollerbara ryckningarna i avtryckarfingret blev för svåra att stå emot. Och kroppens signaler måste ju såklart tas på allvar.

Under valborgshelgen styrde jag dessutom kosan till London. En viss skillnad gentemot Karlskrona där jag bor, om man säger så. Men det är lika bra att gå ut stenhårt på direkten och det var förbaskat bra. I en storstad som London nöts det där lilla motståndet som kan uppstå mot att fotografera okända människor ner på direkten. Ingen bryr sig heller om ännu en fotograferande turist i mängden. Det blev en bra kick-start, med andra ord.

 
Självklart regnade det de två första dagarna. Men vad vore London utan regn? Inte detsamma.

Men jag ska inte ljuga. Jag kände mig ganska ringrostig och stundtals var det si så där med flytet. Delvis berodde det säkert på att jag körde heldigitalt med min Fujifilm X100s som ju har en glugg motsvarande 35-mm. Då blir det ett visst motstånd när man som jag framförallt är van vid att harva runt med en analog M-Leica och 50-glugg.

När vidvinkel och färg är utgångsläget blir det till att jobba på ett annat sätt. Jag fastnar lätt i mina femtiomillimeterskompositioner och mitt svartvita tänk eftersom jag är inkörd på det. Ibland var jag därför som en åsna mellan två hötappar – ska jag köra min vanliga grej eller försöka mig på något nytt. Jag tror det blev ett mellanting.

Tack och lov bjöd de två återstående dagarna på solsken och behagliga temperaturer. 

Hursomhelst så har ju trots allt Fujifilm kommit ut med en konverter till X100s som ger en brännvidd motsvarande 50-mm i fullformat. Jag tänkte testa den framöver och se om den lösningen kan funka för mig. Men samtidigt ska jag inte klaga på trettiofemman i det här läget, den funkade trots allt väldigt bra i en förtätad jättestad av Londons kaliber.

Annars var det riktigt kul att komma till London igen. Det är exakt tio år sedan jag var där senast. Måste också säga att av de stora städer jag gatufotograferat i under de senaste åren så ligger London i toppen på min lista. London är helt enkelt en fantastiskt kul stad för gatufoto, men också på många andra sätt såklart. De är en plats med massor att se och uppleva. 

Det är inte bara i Sverige som folk står likt förstenade statyer och stirrar ner i sina telefoner.


Det är väl ungefär så här man tänker sig att gamla Londonbor ser ut. 

Att åka till London utan att ta en bild i tunnelbanan är mer eller mindre omöjligt.

Fyra hårda snubbar på rad. Förresten - är inte den där sista filuren otäckt lik Fotosidans chefredaktör Magnus Fröderberg? Hmmmm...konstigt!

Postat 2014-05-07 13:09 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera