SE BILDEN: Är Olympus 35 SP bara skit och är det dags för en Leica M7?

Ni som följer mina äventyr vet att jag köpte en Olympus 35 SP förra sommaren. Denna klassiska gamla mätsökarkamera började säljas 1969 och är kanske mest känd för sin skarpa optik på 42 mm, liksom att den har full exponeringsautomatik och spotmätning, vilket inte var helt vanligt på den tiden.

På grund av diverse mekande med kameran har den använts väldigt sparsamt. Men för en dryg månad sedan drog jag av ett par rullar Ilford HP5 Plus när jag och polaren Magnus Fröderberg spenderade en heldag i Uppsala för att gatufotografera under studentstadens välkända valborgsmässofirande. Igår soppade jag rullarna här hemma i badrummet och tyvärr blev resultatet delvis en fet besvikelse. 

Två saker ger mig bekymmer. Det ena är att kamerans exponeringsautomatik väljer väldigt långsamma slutartider även i starkt ljus. Kameramodellen är visserligen känd för att prioritera små bländaröppningar och långsamma slutartider, men att bilder tagna i solsken har kraftig skaknings- och rörelseokärpa verkar inte rätt. 

Med kameran inställd på exponeringsautomatik fick jag den här skaknings- och rörelseoskärpan i fullt dagsljus med ISO 400-film.

Det andra är att kameran började överexponera flera steg efter ungefär en rulle. Jag har inte en susning om vad det kan bero på. Men om jag har otur kan det vara ett elfel alternativ att ljusmätaren spökar, eller ännu värre slutaren som håller på att ge upp. 

Allt detta strulande har fått mig att fundera på om det inte är dags för mig att sluta hålla på med billigt skit som dessa gamla amatörgrunkor och istället köpa mig en välfungerande Leica M7 istället, vilket jag har funderat på ett bra tag nu. För det tär på psyket att så många bilder vaskas av en krånglande kamera. 

Jag får helt enkelt se över min fotobudget och sedan ta mig en allvarlig funderare. Det här böjar nämligen förstöra min glädje inför det analoga fotograferandet. 

Nästan en hel rulle Ilford HP5 Plus gick åt skogen för att kameran plötsligt började överexponera flera steg.

När jag fotograferar under evenemang tycker jag oftast det är roligast att vända kameran mot publiken. Jag brukar tänka på gatufotografen Henri-Cartier Bressons fantastiska bilder från Kung George VI kröning i London 1937. När Bresson kom tillbaka till redaktionen i Paris hade han inte tagit en enda bild på kungen eller kröningen, utan enbart på åskådarna. Ett val som gjorde hans bilder unika och mycket mer intressanta. 

Inte sällan är det barn och ungdomar som skapar de allra mest bildmässiga situationerna. Samtidigt kan det snabbt leda till negativa reaktioner och ifrågasättande när man fotograferar yngre personer, vilket gör att man ibland hindrar sig själv från att knäppa. Samtidigt kan jag förstå att det kan bli så i vår tid med internet och sociala medier, där bilder kan spridas snabbt på ett ofördelaktigt sätt. Men den här gången inträffade tack och lov inget sådant.  

Polaren Magnus med sin moderna och välfungerande utrustning. 

SE BILDEN: Det analoga är som ett slag på käften

Att plåta analogt kan verkligen vara utmanande. Det finns alltid saker som kan strula till det för en. Är det inte det ena, så är det det andra.

När jag i våras drog igång mitt analoga fotograferande igen lyckads jag inte riktigt få till skärpan i bilderna. I alla fall inte när jag skulle ta gatuporträtt och verkligen ville sätta skärpan med precision på någons ögon.

Att det blev så berodde bland annat på min ovana vid att använda manuella gluggar, men också på att jag har lite taskig syn.

Tack och lov har jag nu fått ordning på skärpeproblemet. Fast nu har ett nytt dilemma dykt upp.

Nu är det negativen som blir för tunna. Något som bekant gör att negativen tappar information i lågdagrarna och så blir de grovkorniga och fula också. Därför försöker jag just nu att utreda varför det blir så här och jag jobbar med två parallella spår. 

Det ena är att jag inte riktigt har vant mig vid hur mycket ljus en ISO 400-film faktiskt behöver. Efter att ha plåtat enbart digitalt i många år nu har jag glömt bort att du en solig dag kan vara tvungen att gå ner till 1/125-dels sekund och bländare 4 på en skuggig och smal storstadsgata som är omgiven av höga hus. 

Visserligen har jag tillgång till ljusmätare, men den använder jag inte hela tiden. Ibland försöker jag gissa exponeringen utifrån Sunny 16-metoden, vilket jag uppenbarligen misslyckas med. 

Det andra spåret är att jag klantar mig när filmerna ska framkallas. För även när jag har mätt ljuset ser negativen lite väl tunna ut. Så förmodligen behöver jag justera tiderna och soppa rullarna någon minut längre. 

Samtidigt upptäckte jag igår att min D-76-framkallare nu är sex månader gammal och det är ungefär så länge den ska kunna lagras. Så där finns ytterligare en möjlig bov i dramat. 

Funderar därför på om jag ska fortsätta använda D-76 ,eller gå över till en framkallare med längre lagringstid. Exempelvis HC-110 eller Rodinal. 

När jag intervjuade Payman Hazheer för Gatufotopodden sa han något väldigt träffande angående just detta. Nämligen att det gör jäkligt ont när du misslyckas med det analoga och jag tror jag förstår precis vad han menar.

För du anstränger dig verkligen när du fotograferar med film och manuella kameror. Du mäter ljuset, ställer in exponeringen, justerar skärpan. Sedan framkallar du dina filmer med slitet som det innebär och så upptäcker du i värsta fall att allt har blivit skit och pannkaka.

Då känns det som att få en käftsmäll. 

Men tro nu inte att jag på något sätt tänker ge upp. Tvärtom! Jag har alldeles för kul och det här gör mig bara ännu mera motiverad till att återigen bemästra det analoga. 

För övrigt så har jag köpt på mig ett gäng Ilford HP5 Plus som jag just nu testar. Tycker det ser bra ut i det stora hela. Dock upplever jag HP5 som mera grovkornig än Tri-X.

Ovanstående bild är dock inte plåtad med HP5, utan med en gammal Tri-X som har gått ut för år och dar sedan. 

SE BILDEN: Fotografera av istället för att skanna – så gick det

I mitt förra blogginlägg skrev jag om det där med att fotografera av sina negativ istället för att skanna. En metod som en del fotofirmor använder numera. Fördelarna är bland annat att det går snabbare än skanning liksom att du får fram råfiler i kamerans upplösning.

Eftersom inlägget genererade en bunt riktigt bra tips bland kommentarerna bestämde jag mig för att testa metoden. Och tack vare en snäll fotokollega här i Karlskrona som lånade ut sitt macroobjektiv till mig kunde jag sätta igång redan dagen efter med experimenterandet som föll väldigt bra ut.

På en dag lyckades jag nämligen fotografera av de 100 negativen som jag ville digitalisera. Resultatet blev både skarpt och med ett fint tonomfång. Så nu har jag bilderna i hög upplösning för att kunna jobba fram bra filer både till boktryck och utställningsprintar framöver. Det gick helt enkelt över förväntan.

Jag använde för övrigt min Samsung surfplatta som ljuskälla genom att installera en app som får skärmen att bete sig likt ett ljusbord. Det funkade väldigt bra då jag kör med svartvita negativ. Det ska tydligen inte vara lika lämpligt med färgnegativ och dior eftersom färgtemperaturen kan skifta något. Men det beror såklart på hur petnoga man är. Ska bilderna inte användas för stora fina utskrifter och tryck går det säkert bra.

Här kommer några erfarenheter att tänka på för den som vill testa själv:

-  Se till att ha ett riktigt stabilt stativ som går att vinkla i 90 grader. Spänn skruvarna hårt.

- Använd vattenpass i båda ledder för att få kameran i rak vinkel mot negativet.

- Tänk på att de flesta golv sviktar och rör på sig en del, även när du står stilla. Använd självutlösare (eller fjärrutlösare) och gå bort en bit från kameran när du ska exponera.

- Ställ skärpan på filmens korn. Precis som när du ställer skärpan med en förstoringsapparat.

- Om du ska fotografera många negativ, se till att ha en bra arbetshöjd så du slipper stå böjd med ryggen. Det kan nämligen bli ganska jobbigt efter några timmar.

-  Skärma av från ljus utifrån så det dominerande ljuset kommer underifrån.

- Glöm inte bort att hålla rent från damm. 

Jag skar ut ett hål som var något större än negativet i en kartongskiva. Dels för att hålla negativet på plats men också för att skärma av ljuset och därmed undvika eventuella reflexer i objektivet. 

Det går inte att lägga negativet direkt på surfplattan eftersom skärmens pixlar lyser igenom negativet som ett raster. Därför monterade jag isär en ikearam som jag riggade enligt bilden ovan för att få ett lämpligt avstånd till ljuskällan. 

Först använde jag två böcker som tyngder för att platta till och hålla negativen på plats. Men det var inte så bra som jag trodde så efter en stund bytte jag till en hålslagare och en häftapparat vilket funkade mycket bättre.

RESULTATET:

Avfotograferat negativ.

100 %.

Vänt till positiv, samt ställt autonivåer och skärpa i Photoshop.

Samma bild inskannad. 

Nysoppad film med bilder från julstreetan

Idag har jag blaskat en rulle film i badrummet. Det är några månader sedan sist och jag kände mig nästan lite ringrostig, men jag klarade mig utmärkt. Inga fatala missöden inträffade och i den här bloggposten kan ni se några av bilderna.

Sedan slutet av september har mitt gatuplåtande i praktiken legat nere. Dels var jag lite blasé på hela saken efter att ha fotat ganska intensivt sedan början av året, och så uppmuntrade ju inte den annalkande vintern verksamheten direkt.

Men – den senaste tiden har faktiskt ett visst sug uppstått och jag bestämde mig därför att ladda Canonsjuan med en rulle T-MAX 400. Jag tänkte att det trots allt kunde vara lite kul med ett gäng gatufotobilder tagna under vinterhalvåret också.   

Det kändes förvånansvärt bra och faktum är att jag nog ska försöka hinna med en eller ett par rullar till nu under jul- och nyårshelgerna. Så länge vädret är så här bra funkar det faktiskt att gatufota även om dagarna just nu är som kortast och därmed ganska skumma. Men en 250-dels sekund och bländare 4 är helt okej. 

Detta kommer för övrigt att bli sista blogginlägget innan jul så jag passar på att önska er en riktigt trevlig helg! Själv ska jag ladda upp med de sista nödvändiga grejerna under morgondagen. Förutom mat i stora lass så blir det några julöl, glögg såklart, något sött vin som passar till risgrynsgröten och kanske kostar jag rent av på mig en flaska konjak som jag tänker ha till kaffet. Och kaffe dricker jag ofta.  

GOD JUL!

Varning: Blanda inte fix i framkallaren

Här kommer en liten varning så här på fredagskvällen: blanda inte fix i framkallaren! Varför? Jo, för då kommer dina "negativ" att se ut som på bilden ovan. Jag vet, för jag gjorde just det ikväll.

Så blir det när man har har ett dåligt system för sina kemikalier (se nedan). Betänk detta ni analoga fotografer därute. Ha tydliga skillnader på flaskorna och skriv ordentliga ettiketter som talar om vad som är vad.

Slutligen ännu ett råd. Blanda inte fredagsmys och vindrickande med filmframkallning. Då kan det nämligen hända att man blandar fix i framkallaren...

Mina kemikalier. I Coca-Colaflaskan har jag fix. I de andra PET-flaskorna har jag D 76. Problemet var bara att jag tidigare hade D 76 i en annan Coca-Colaflaska. Därav förvirringen. Inte bra. Jag rekommenderar inte det här upplägget.