SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

SE BILDEN: 2018 blev ett klent fotoår

Fotografiskt blev inte 2018 något vidare bra år för min del. Det kan jag krasst konstatera efter att nu ha plöjt igenom mina hårddiskar. Framförallt gäller det mitt gatufotograferande som verkligen har gått på sparlåga, lindrigt sagt. Det blev tråkigt nog inte ens en gatufotoresa utomlands som det brukar bli på försommaren. 

Men det är ingen idé att klaga. Istället tror jag att detta var precis vad jag behövde för att sakta men säkert återigen få tillbaka inspirationen. För så är det. Efter att ha varit ganska mätt på mitt fotograferande i största allmänhet börjar jag nu få tillbaka lusten att plåta. 

Har därför suttit några kvällar och spanat in fotodokumentärer på YouTube. Hittade bland annat ett gäng filmer om Garry Winogrand. Visserligen har jag sett filmerna förut, men det är ändå kul att återupptäcka denna fotograf som på många sätt verkade ha ett ganska okomplicerat förhållningssätt till detta med foto. 

Han körde helt enkelt bara på och sköt till höger och vänster och verkade inte bry sig så mycket om det blev bra eller ej i själva fotograferingsögonblicket. För mig är det rätt befriande att lyssna på en sådan som Garry Winogrand eftersom jag ibland tänker för mycket kring mina bilder. Så mitt nyårslöfte blir därför att bara köra på, sedan får det bli vad det blir. 

Postat 2018-12-30 16:11 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

SE BILDEN: Alla dessa kanskebilder

Vid den här tiden på året brukar jag sitta på kvällarna och plöja igenom de senaste tolv månadernas bildskörd. Då sållar, strukturera och säkerhetskopierar jag mitt bildarkiv. Jag spanar också efter bra bilder som har gått mig förbi av olika anledningar. Ibland dyker små guldkorn upp, men också bilder som är mer svårbedömda.

Bilden ovan är ett sådant exempel. En bild som jag tycker har något men som kanske inte räcker hela vägen fram. Den är också ett exempel på detta att gatufoto verkligen handlar om att trycka på avtryckaren i exakt rätt sekund. För precis innan jag tog den här bilden hade mannen i förgrunden sin högerarm utsträckt från kroppen och en telefon i handen. Det såg ut som att en huvudlös figur satt och tittade i en telefon. Absurt och knasigt.

Men jag missade som ni ser just det ögonblicket. Så detta får bli en bild som jag visserligen kommer att spara, men den hamnar i mappen med "kanskebilder". 

Postat 2018-12-19 10:02 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

SE BILDEN: Jag är sämst på att plåta min vardag

Så här ser min arbetsvardag ut för det mesta. En stor del av dagen sitter jag parkerad framför skärmen med min kollega Elin mittemot. Hon håller på med sitt och jag med mitt. Den här situationen delar jag med väldigt många människor vecka ut och vecka in. Så den är på inget sätt unik. 

Kanske är det därför jag så sällan tar några bilder på min arbetsplats eller på mina kollegor. För det känns ärligt talat inte särskilt intressant. De flesta kontorsmiljöer ser ju ändå likadana ut. Du skulle förmodligen kunna plåta ett antal slumpmässigt utvalda svenska kontor och sedan säga att bilderna var tagna på samma ställe. Få hade antagligen ifrågasatt ett sådant påstående. 

Samtidigt är det lite synd att tänka så. För saker förändras även på våra kontor. Allt från datorer och annan teknisk utrustning till inredningen och vad folk har för kläder och frisyrer. Det borde också finnas ett värde i att dokumentera en yrkesvardag som så många människor delar. Plus att bilder såklart är minnen för en själv. 

Fast det är inte bara på jobbet jag alldeles för sällan fotograferar. Samma sak gäller resor till och från jobbet. Vardagslunken hemma. En middag som äts en onsdag i oktober. Fikat med polarna. Veckans matinköp. Svampplockningen med kärestan. Och så vidare. Kanske är det dags att bli lite bättre på att knäppa bilder även i dessa sammanhang. Åtminstone ibland. För även vardagen förändras. Dock sker det ofta på ett nästan omärkligt sätt. Plötsligt inser du att något som bara fanns där är borta. För alltid. 

En kollega på min förra arbetsplats.

Postat 2018-09-21 13:12 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

SE BILDEN: "Åt helvete med SD"

I en sciencefictionfilm som jag har glömt namnet på ställs vår planet inför ett skrämmande scenario. Ett enormt svart intergalaktiskt objekt dyker plötsligt upp i solsystemet och det slukar precis allt i sin väg. I vild panik skjuter människorna iväg sina kraftfullaste bomber mot det ankommande hotet. Men det visar sig att inte ens kärnvapen hjälper. Istället blir det främmande objektet bara ännu större, ännu starkare och ännu farligare. Allt motstånd får motsatt effekt. 

Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde den där majdagen 2007 när Aftonbladet ringde. Men de behövde en fotograf i Karlskrona där jag bodde då. Sverigedemokraterna skulle nämligen hålla riksårsmöte i en av stans konferensanläggningar och det förväntades bli demonstrationer och allmänt rabalder i samband med detta. Eftersom jag försörjde mig som frilansfotograf på den tiden tackade jag självklart ja till uppdraget. Det hela lät dessutom rätt spännande. 

Det var ett helt okej vårväder någon dag senare när alltsammans skulle gå av stapeln. Jag tog mig in till Stortorget mitt i stan där det hade sagts att en demonstration var på gång. Ett gäng bestående av unga aktivister med banderoller och plakat hade slutit upp på platsen. Där fanns också ett antal poliser som höll koll på läget. Ändå blev stämningen smått hotfull när jag tog fram kameran. Det var uppenbart att några inte ville vara med på bild, vilket naivt nog förvånade mig.  



Efter ett tag började tåget vandra genom staden medan deltagarna högljutt skanderande slagord som ekade mellan husfasaderna. På behörigt avstånd från den ganska aggressiva och skräniga fronten gick några lokalpolitiker och ett antal vanliga stadsbor som ville visa sitt missnöje. Stämningen var spänd och poliserna var på sin vakt. Men förutom ett par mindre incidenter så urartade tack och lov inte demonstrationen med våld och skadegörelse. Så det blev inga smaskiga bilder för mig den dagen. 

Om inte minnet sviker mig så var det senare på eftermiddagen som det var dags för Sverigedemokraternas offentliga mötet. Alla större rikstäckande medier hade skickat folk vilket är ovanligt när det händer något i en liten stad som Karlskrona. Även om SD ännu inte hade kommit in i riksdagen så var det redan då ett parti som fick allt ljus på sig så fort de gjorde något. Resultatet blev att jag nästan fick armbåga mig fram mellan några av landets mest erfarna fotografer och journalister, vilket var en nyttig läxa. Det var också intressant att på nära håll få se hur de jobbade. 

Samtidigt fanns där en tydlig kontrast gentemot demonstrationen. Det ganska slätstrukna gänget från SD satt nämligen helt lugnt och höll sitt småtrista och formella politikermöte utan buller och bång. Det talades, röstades, applåderades och var helt enkelt ganska ointressant ur mitt perspektiv. Så när jag tyckte att jag hade satt ett antal bilder som höll måttet drog jag snabbt därifrån. Det fanns inga skäl för mig att stanna kvar.  

Fast jag minns också en sak som jag kände starkt redan då. Trots att jag vid den här tiden hade dålig koll på SD och i förväg inte ens visste vem Jimmie Åkesson var. Nämligen att protesterna som hade hållits nog var fel väg att gå. Inte minst för att vissa av demonstranterna framstod som väldigt obehagliga själva. Men också för att jag aldrig har trott på idén att det går att skrika in vett i huvudet på andra människor.  

De mest högljudda demonstranterna var i huvudsak unga svartklädda personer som verkade ingå i antirasistiska och antifascistiska organisationer. Andra som deltog uppträdde mera återhållsamt. 

Socialdemokratiska politiker var också med och protesterade. I mitten syns Mats Johansson med bister min. Året innan hade han avgått som kommunstyrelsens ordföranden i Karlskrona. Till höger om honom går Björn Fries och hans fru Yvonne Sandberg-Fries. 


Det var en hel del poliser som bevakade demonstrationen. Betydligt fler än vad som kan anas på den här bilden.

På byggnaden där Sverigedemokraterna skulle hålla sitt möte hade någon klottrat ovanstående budskap. 


Först flera år senare förstod jag vilka personerna på den här bilden är. Närmast kameran syns Björn Söder. De två personerna efter honom känner jag inte riktigt till, men de två längst bort är Erik Almqvist och Ted Ekeroth. 


Åhörarna den dagen. Jag kan inte avgöra om alla på bilden är Sverigedemokrater. Det var av naturliga skäl en hel del journalister närvarande, liksom några som bara verkade vara allmänt nyfikna. 


Jimmie Åkesson till vänster och Richard Jomshof till höger. Åkesson har som ni ser förändrat både stilen och utseendet sedan den här bilden togs. Jomshof är sig däremot ganska lik.  

Postat 2018-09-10 12:47 | Permalink | Kommentarer (28) | Kommentera

SE BILDEN: Konsten att vara en introvert gatufotograf

Jag är en introvert person. Att omges för mycket av människor och flänga runt som en tok dränerar mig fullständigt på energi. Som alla andra introverta uppskattar jag lugnet och ett lagom tempo. För medan extroverta i regel stimuleras allra mest av det som händer runtomkring, stimuleras vi introverta oftast mer av den inre resan. 

Därför är det på sätt och vis lite av ett självplågeri att jag just har anammat gatufoto som mitt stora intresse. En genre som kräver att du är ute bland folk så mycket som möjligt. Att du är snabb i dina beslut och i avtryckarfingret. Alltså tvärsemot den avvaktande försiktighet som ofta präglar oss introverta. 

Det går att se skillnad på bilder som är tagna av extroverta kontra introverta gatufotografer, vill jag hävda. Extroverta fotografer är i regel mera pang på. De går närmre folk. Interagerar gärna med människor. Söker sig till sociala sammanhang. Fotandet kan till och med bli en show - ett sätt att själv få uppmärksamhet. Fotografen William Klein skulle jag tro är en extrovert person. 

Vi introverta är mer av observatörer. Vi håller oss i regel lite på avstånd. Analyserar. Avvaktar det rätta ögonblicket. Vi vill helst inte bli sedda och ser inget större värde i att få kontakt. Det är bilden vi är ute efter, inte ett möte med andra människor. Jag tror att Henri Cartier-Bresson var en introvert person. 

Det jag har kommit fram till är att jag som introvert helt enkelt få acceptera den jag är. Att hänga på krogen och plåta, blixtra folk i nyllet och liknande - det kommer aldrig att vara min grej. Att däremot vara observatören som lufsar runt så osynlig som möjligt med målet att fånga det avgörande ögonblicket. Det är vad jag ska ägna mig åt. 

Postat 2018-06-10 10:47 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
1 2 3 ... 37 Nästa