SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

SE BILDEN: I Ryssland är det vi som är konstiga

Även vackra människor dör i krig. Liksom välutbildade, företagsamma och hårt arbetande. Detta känner man väl till i Ryssland där andra världskriget mer eller mindre tömde landet på män i arbetsför och reproduktiv ålder. "Kom ihåg att vi förlorade de allra bästa männen som vi hade", kan man därför fortfarande höra folk säga i Ryssland. Inte minst kvinnor påminner gärna om detta. Ofta med tillägget att det fortfarande märks på det låga utbudet av dugliga män.   

Vissa påstår att detta är en av förklaringarna till varför män och maskulinitet värderas så högt i Ryssland. Att toleransen för ett överdrivet machobeteende därför är större här. Människorna har nämligen inte glömt lidandet som uppstår när det förutom kvinnor nästan bara finns småpojkar och gamla gubbar kvar i ett helt land. För saken är i grund och botten mycket enkel. Kvinnor vill ha män runt sig. Kvinnor behöver män. Samhällen fungerar inte utan män.

Jag tänker på detta under en taxiresa i Moskva. Anledningen är samtal som jag haft med ryssar som jag träffat. Funderingarna får mina tankar att vandra vidare till den svenska samhällsdebatten. Hur den dominerande synen på män i vårt land är som en motsats till den i Ryssland. Hos oss framställs pojkar, män och manlighet för det mesta som något problematiskt. Mycket sällan hör du positiva ord yttras om män som kollektiv. 

Om den överdrivna machokulturen i Ryssland har sina uppenbara nackdelar och idiotiska inslag, är den svenska synen på det manliga ofta ovärdig och imbecill. För det manliga och det kvinnliga är som yin och yang. Två krafter som behövs och som balanserar upp varandra. Utan den ena kan inte den andra fungera. Det är uråldrig kunskap.

Men att hävda sådana här självklarheter kan märkligt nog få vissa i Sverige att fullständigt balla ur. Alltså, att det maskulina huvudsakligen är något positivt och att det behövs lika mycket som det feminina. Liksom att det finns skillnader mellan könen som har ett värde i sig. När ryssar hör talas om detta tycker de att vi svenskar är väldigt konstiga. Jag är beredd att hålla med. 

Bilderna i den här bloggposten har inget särskilt med texten att göra. De är från Moskva och Sankt Petersburg som jag besökte nyligen. 

Postat 2019-07-12 12:33 | Läst 2464 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

SE BILDEN: I Cartier-Bressons fotspår i Leningrad

Den som kan sin fotohistoria förstår direkt vad ovanstående bild handlar om. I alla fall om detta med gatufoto är av minsta intresse. Bilden är nämligen mitt simpla försök att återskapa ett känt fotografi av Henri Cartier-Bresson som han tog i Leningrad 1973. Alltså i den ryska stad som numera heter Sankt Petersburg. 

Originalet som jag syftar på (se det här) föreställer en flintskallig man som endast iklädd ett par tanga-liknande kalsonger står och solar med ansiktet vänt mot muren. Jag har fascinerats av detta foto ända sedan jag såg det första gången för många år sedan. Det är något väldigt bisarrt med mannens pose. Hur han vinklar fötterna, hur han håller händerna och hur han står lite snett för att så mycket som möjligt exponera baksidan av kroppen mot solen. Ja, och så är det såklart de där tangakalsongerna... 

Platsen som bilden är tagen på heter Peter-Paulfästningen. Det är en försvarsanläggning från 1700-talet som ligger på en ö i floden Neva, mitt i centrala Sankt Petersburg. Här finns mängder med historiska sevärdheter, men också en promenadväg och en populär badstrand. Det var säkert av den enkla anledningen som Cartier-Bresson gick omkring just här under sitt besök i staden.

Cartier-Bresson är för övrigt känd för att han helst plåtade med 50-millimetersglugg på sin Leica. Något som sägs ha präglat hans fotografiska uttryck i hög utsträckning. Jag insåg dock snabbt att den här bilden absolut inte kunde ha varit tagen med den brännvidden. Till min förvåning gick det upp för mig att han måste ha använt ett 28-millimetersobjektiv, vilket kändes som väldigt mycket vidvinkel för att stämma överens med min uppfattning av Cartier-Bressons fotostil. Så bilden högst upp är därför tagen med motsvarande brännvidd på min Fujifilm X-Pro2.

Men, jag hade fel. När jag efteråt granskade min egen bild och jämförde den med Cartier-Bressons version insåg jag att det omöjligen kunde stämma. Han hade trots allt inte använt ett 28-millimetersobjektiv. Dessutom saknades ett brovalv till höger i min egen bild. Så inte bara hade jag misstagit mig angående brännvidden, jag hade också slarvat med både placering och komposition. Därför består bilden högst upp av två olika exponeringar som jag snabbt har monterat ihop för att få till något som åtminstone är i närheten av originalet. Så titta inte alltför noga, för då lär du upptäcka diverse konstigheter. 

Men det var mer som inte gick ihop. Ett par dagar senare återvände jag därför till strandpromenaden för göra ett nytt försök. Dagen till ära var det blåsigt och regnigt. Ett för staden inte helt ovanligt väder som i Sankt Petersburg kallas för Dostojevskijväder eftersom författaren Fjodor Dostojevskij beskrivit det så inlevelsefullt i sina böcker.  

Tyvärr var det inte bara vädret som var en besvikelse den dagen. På platsen hade några gubbar parkerat en mindre lastbil och börjat gräva upp några stenar. Jag svor ve och förbannelse över dessa satans marodörer men bestämde mig ändå för att försöka komponera bilden så nära Cartier-Bressons original som det bara var möjligt. De undrade säkert vad det var för en ensam dåre som stod där insvept i en mintgrön och halvt genomskinlig engångsregnkappa. Ömsom stirrandes i sin kamera och ömsom på deras anskrämliga bil.  

Vid det här laget stod det i alla fall klart för mig att Cartier-Bresson hade kört med en 35:a när han tog sin bild. Tveklöst var det så. Men han hade gjort en sak till. Medan jag på mitt första försök reflexmässigt hade använt de horisontella skarvarna mellan murens stenar för att positionera horisontlinjen (se översta bilden), hade Cartier-Bresson gått efter murens fundament och bron i bakgrunden. Det säger en hel del om hans förmåga att se och hur han måste ha synat hela kompositionen och bildens olika lager innan han tryckte på avtryckaren.  

När jag insåg det föll allt på plats och jag satte bilden här ovanför som jag menar nästan är ett identiskt utsnitt jämfört med det som Cartier-Bresson tog den där majdagen 1973. 

Jag själv i egen hög person på samma plats som mannen stod. Får nog erkänna att min egen säckiga hängröv inte riktigt kan mäta sig med den solandes mannens fasta och runda bakdel.

Postat 2019-07-10 14:27 | Läst 5966 ggr. | Permalink | Kommentarer (19) | Kommentera

SE BILDEN: Att vara blind för sina egna bilder

New York. 

Att avgöra ifall en bild som man har tagit är bra eller dålig är något av det svåraste jag vet. Åtskilliga gånger har jag varit tvärsäker på att en bild har varit helt suverän för att några månader senare nästan skämmas ögonen ur mig för att jag visade upp eländet.

Det omvända har också hänt. Att bilder som jag varit nära att radera från hårddisken plötsligt känts riktigt bra efter ett tag - för att sedan kanske i värsta fall kännas usla igen efter ytterligare en tid. I båda fallen har alltså en viss distans till bilderna gjort att jag sett och tolkat mina alster annorlunda. 

Vissa har enligt egna utsagor inga som helst problem med detta. De hävdar att de hur lätt som helst kan avgöra ifall deras bilder är bra eller inte. Jag kan tveklöst känna en viss avundsjuka inför den förmågan. Önskar att jag själv kunde vara lika tvärsäker. 

I det här blogginlägget kan ni se några bilder som jag fortfarande är osäker på. Bra, dåliga eller mitt emellan.? Jag vet helt enkelt inte. 

Stockholm.

Siena. 

Köpenhamn. 

Istanbul. 

Postat 2017-12-19 08:53 | Läst 2491 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

SE BILDEN: Gatufoto på Färöarna gick inte bra

Aldrig någonsin har tanken slagit mig att Färöarna skulle vara ett lockande resmål. Visserligen har jag hört att det ska vara väldigt vackert där - men ärligt talat! Vad fasiken ska jag dit å göra? Men så har ju livet en förmåga att överraska. Så det föll sig inte bättre än att jag hamnade där i alla fall.

Tack vare mitt jobb har jag nämligen spenderat nästan en hel vecka på denna lilla ögrupp norr om Storbritannien. En samling med bergiga och karga öar som tillhör Danmark men som har självstyre, precis som Åland. Totalt bor det knappt 50 000 invånare på Färöarna, varav ungefär 17 000 håller till i Torshavn som är den så kallade huvudstaden. 

För att få ut lite mer av vistelsen åkte jag dit ett par dagar i förväg. Min extremt naiva plan var att jag under söndagen skulle försöka mig på gatufoto i Torshavn. Det gick lindrigt sagt åt helskotta. Efter att ha kavat omkring gata upp och gata ner i fem timmar gav jag upp. En söndag i denna lilla stad är är helt enkelt något av det livlösaste jag har varit med om. 

Över huvud taget är Färöingarna nästan omöjliga att få syn på, kändes det som. De verkar mest hålla sig inomhus eller åka omkring i sina bilar. Faktum är att jag såg hundratals gånger fler djur av olika slag än människor. Allra mest såg jag inte helt oväntat får. Men dessa var nästan omöjliga att komma i närheten av.

Däremot kom jag riktigt nära en häst som verkade död. Men det var den inte. Och några kel- och leksjuka hundar. Så det fick bli "gatufoto" på djur den här gången. 

För övrigt kan jag varmt rekommendera Färöarna för den som gillar dramatisk natur och att vandra. Där finns många mäktiga vandringsleder och det är också väldigt enkelt att åka runt med bil. Vägarna är väl utbyggda och i fint skick. Dessutom kan du faktiskt flyga helikopter för ganska lite pengar (cirka 300 kr). Det går nämligen helikoptrar i linjetrafik på Färöarna. 

Ögruppen har under senare år blivit känd för sin moderna och vällagade nordiska mat och där finns bland annat restaurangen Koks som har en stjärna i Michelinguiden. Självklart består maten mycket av fisk, skaldjur och lamm, men också av tång och sjögräs som är betydligt godare än vad det kanske låter. Och på flygplatsen kan du innan hemresan köpa en liter av den inhemska vodkan "Eldvatn" för drygt 100 danska kronor. Det gjorde jag. 

Nedan en intressant film som visar hur Färöarna byggt upp sitt varumärke de senaste åren. 

Postat 2017-05-12 18:37 | Läst 3943 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

SE BILDEN: Gatufoton från Paris och Amsterdam - hur göra det spännande?

Efter sex dagar i Paris och Amsterdam är jag tillbaka i Stockholm. En resa från vårsol, semesterkänsla, häftiga upplevelser och gatufoto till snö, vardagens enahanda rutiner och kneg. Ändå är det skönt att vara hemma igen. Inte sällan är det i efterhand när upplevelserna väl har sjunkit in något som wow-känslan kommer. Så brukar det i alla fall vara för mig.

Till skillnad från Paris är ju Amsterdam egentligen bara en småstad med sina drygt 780 000 invånare. Den är på många sätt betydligt tystare, luften är friskare och överlag är det ett annat tempo. Sedan finns såklart det berömda Red Light District och andra välkända områden för turister och festfolk. Där är det givetvis rätt stökigt bitvis.

För ”vanligt” gatufoto är Amsterdam ingen jättebra stad, tycker jag. Den är gyttrig och samtidigt väldigt enahanda. Få saker sticker faktiskt ut och du ser sällan några egentliga karaktärer (konstigt nog). Det mesta som sker på gatorna är relaterat till turism och kommers.  

Om jag däremot hade varit en fotograf som hade sökt mig till festandet och det bitvis ganska groteska nattlivet skulle jag förmodligen ha känt annorlunda. För det finns definitivt i Amsterdam för den som på riktigt ger sig in i dimman. Där trivs dock inte jag så det överlåter jag till andra. 

Ibland kan jag känna att det är svårt att få till riktigt intressanta bilder när man så att säga främst dokumenterar det ordinära livet. Vanliga människor som för det mesta gör vanliga saker är sällan särskilt spännande. Därför försöker jag hitta det absurda och lite knasiga i tillvaron. För det finns ju också. 

Ibland lyckas jag, ibland inte. Men tack och lov är en stor del av tjusningen med gatufoto att bara vara ute i verkligheten och söka efter bilderna med kameran som sällskap. Det kan på sätt och vis vara gott nog. Även om det såklart aldrig är fel att komma hem med en eller annan höjdarbild på minneskortet. 

Postat 2017-04-18 15:14 | Läst 3499 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa