SE BILDEN: Ibland är jag en feg gatufotograf

Häromdagen när jag var ute och gatufotade såg jag en klockren bild som jag inte vågade ta. Detta är något som händer lite nu och då fast jag har hållit på med mitt projekt i mer än två år vid det här laget. Att våga ta bilder av okända människor på stan är helt enkelt inte alltid så lätt.

Jag har märkt att det är svårare under vintern och våren också eftersom det blir färre fotorundor på stan då. Ångan och rutinen är inte igång på samma sätt som under sommaren. Då vågar jag nämligen betydligt mera och i slutet av sommaren kan jag nästan uppnå en känsla av total gränslöshet. 

Men som sagt, håller jag inte på tillräckligt ofta kommer tvekan krypande tillbaka. Något som gör att jag i vissa lägen väntar för länge, tvivlar, grubblar och missar bra möjligheter.  Sedan går jag alltid omkring i efterhand och har lite småångest över en förlorad bild och förbannar min egen feghet. Det tar temporärt på självförtroendet att misslyckas, helt enkelt.

Samtidigt vet jag innerst inne att detta är högst normalt. Jag är ganska övertygad om att de allra flesta gatufotografer tvekar regelbundet. Vi är ju nämligen inte mer än människor och det är en ganska onaturlig handling för oss att på nära håll fotografera helt okända personer på stan. Det är ett slags inkräktande i andras personliga sfär - en risk till och med. 

Annars har jag periodvis försökt närma mig genom att använda andra metoder. Främst genom att fråga om lov. I dessa situationer går det att arbeta med motivet på ett helt annat sätt och jobba fram en bra exponering där allt sitter. Något jag verkligen kan sakna och länga efter ibland eftersom mycket av gatufotograferandet handlar om hastiga snapshots på ren reflex.

Ta exempelvis en titt på filmen här under. Jag tycker den väldigt bra illustrerar det där med att vänta ut, eller jobba sig fram till en riktigt bra bild. 

SE BILDEN: In my camera bag

Ta en titt på bilden här ovanför. Enbart en hård och hjärtlös person kan låta bli att falla för denna bedårande syn. För visst är det vackert med 1960-talets charmiga estetik och design.

Detta är ett av skälen till varför jag tycker om mina analoga kameror så mycket. Skönheten som jag tyvärr inte kan finna hos moderna digitalkameror. Och för en skör och känslig själ som mig själv är skönheten en omöjlig faktor att bortse från.

Sedan har vi det här med handhavandet. Känslan när kameran befinner sig i handen. Reglagens placering. Ljudet när slutaren spänns. Klicket. Vilken modern digitalkameras ihåliga klonkande kan mätas med det?

Nej, snälla – bli nu inte ledsna alla digitalkamerafotografer därute. Den digitala tekniken har sina enastående fördelar och jag älskar min Canon 5D Mk II också. Den är som en pålitlig tjänstebil. Trygg, komfortabel, praktisk, fantastisk. Men när jag verkligen vill känna att jag lever, då tar jag inte tjänstebilen, om ni förstår vad jag menar ;-)

Allra överst ser ni min Canon 7 från 1962. Precis ovanför en bild på min Canonet från 1972 med originalblixten på.

In my camera bag. Väskan är från Svenska försvaret och har ursprungligen innehållit en gasmask. Jag köpte den på Lövmarknaden i Karlskrona dagen innan midsommarafton när jag var 13 år. Väskan är från 1960-talet, tror jag.

SE BILDEN: När andra kritiserar det man skriver

Att blogga är en inspirerande och rolig grej att hålla på med. Inte minst är det trevligt med responsen från alla som läser och engagerar sig. För det mesta är det positiva ord bland kommentarerna, men ibland dyker det upp en del kritik också.

Personligen tycker jag att det ingår i spelets regler. Placerar man sig själv i offentlighetens strålkastare får man acceptera att alla inte håller med om ens egna åsikter. Framförallt inte när man själv är en person som gillar att dra på växlarna och komma med tydiga ställningstaganden.

Alltså får exempelvis jag själv tåla att vissa blir förgrymmade på mig. Som man ropar får man svar, finns det ju ett gammalt uttryck som heter och det ligger en hel del sanning i det. Samtidigt får även den som läser ta ett visst ansvar över sina reaktioner, anser jag. Tar man åt sig och blir förbannad är det inte helt givet att det är texten det är fel på.

Nåväl, det är aldrig dumt med eftertanke och en gnutta självkritik (även om Ernst Billgren tydligen har sagt att man ska vara försiktig med det). Och det jag själv tänker bli bättre på är att vara tydligare med vem jag riktar mig mot i mina bloggposter, liksom ännu oftare påpeka att det jag torgför är mina egna högst personliga åsikter och reflektioner - inget annat.   

Nåväl, jag gör ett snabbt byte av ämne. Efter en konversation med Magnus Fröderberg blev jag sugen på att köra gatufoto med blixt här i stan. Eftersom jag först bara ville prova konceptet gjorde jag det så enkelt som möjligt för mig och monterade blixten på min Canonet. Bilderna är de ni ser i det här inlägget. 

Jag kan rakt av erkänna att detta över huvud taget inte är några höjdare. Det lär krävas en hel del övning och testande innan det förhoppningsvis blir något bra av detta. Men det kan i alla fall vara världens första bilder à la Bruce Gilden style – i Karlskrona. 

Nu är tanken att plocka ihop en blixt och en radiosändare som funkar med min Leica M6. För en sak insåg jag ganska snabbt. Den här sortens fotograferande gör sig nog bättre med vidvinkel och inte med en 40 mm-glugg som den på min Canonet.  Sedan insåg jag en grej till, det är sjukt kul att gatufota med blixt - och sjukt svårt.

SE BILDEN: Fotosidan urholkar den fotografiska kvalitén

Det är väl lika bra att jag omgående ber om ursäkt för min rubrik här ovanför. Som före detta journalist är det ibland svårt att inte spetsa till sina formuleringar i överkant. Hårdvinklandet och polariserandet sitter i ryggmärgen, liksom. Men vi kan alla trösta oss med att det bara handlar om något så harmlöst som fotografi. 

För i sanningens namn gäller inte det här inlägget specifikt Fotosidan, det rör sociala bildmedier i stort. Hur de tycks ha en förmåga att göra oss till sämre fotografer. Eller nej, vänta nu. Kanske inte till sämre fotografer utan snarare så tycks vi bli sämre på självkritik och att hålla våra usla bilder borta från offentligheten.

Enligt min mening beror detta på ett fenomen som sociala medier underblåser med full kraft. Nämligen den outtalade överenskommelsen som säger att om du gillar mig så gillar jag dig. Ett förhållningssätt som innebär att jag främst kommenterar och berömmer dina bilder för att vi har en ömsesidig relation, inte för att det du gjort alla gånger är särskilt bra.  

I allt detta finns ytterligare en intressant företeelse som skulle kunna beskrivas som ett medvetet självbedrägeri. Det är när vi får en kick av alla likes, kommentarer av typen ”bra fångat” och favoriserandet som egentligen inte säger något alls. Ja, detta trots att vi till och med inser innerst inne att uppmärksamheten inte alls beror på vår prestation. 

Tyvärr rimmar allt detta förbannat illa med fotografisk kvalitet vilket också märks. Mest uppenbart blir det när erkänt duktiga fotografer så tydligt släpper sitt kvalitetstänk i jakten på den där beroendeframkallande uppmärksamheten. Ja, det är nästan självplågeri att se hur vissa sänker ribban till bottennivå. 

Istället för att verkligen reflektera och på allvar försöka upprätthålla en hygglig nivå sprutar vi alltså ur oss bilder för att få den där snabba egoboosten som sorgligt nog går över alldeles för snabbt. Därför måste vi genast få ut något nytt – igen. Så hålls karusellen igång medan vi hivar upp de där bilderna som borde ha stannat på hårddisken för gott. 

I filosofiska kretsar är det här beteendet välkänt och genomlyst sedan urminnes tider. Alltså hur jakten på ständig uppmärksamhet och omedelbar bekräftelse får oss att förlora fokus på det som verkligen är viktigt. Att vara snabb och ösa på med bilder är därför inte alltid det ultimata. Få saker som görs i hast för att få beröm blir riktigt bra. Det gäller även fotografi. 

Kan slutligen tillägga att detta även gäller bloggar. Själv balanserar jag på gränsen ganska ofta och faller även i fällan nu och då. Kanske kan rent av det här inlägget tolkas som ett typiskt sökande efter snabb uppmärksamhet och bekräftelse.

SE BILDEN: Stockholm = dåliga gatufoton

I flera år nu har jag regelbundet försökt gatufotografera i vår förtjusande huvudstad. Resultatet av mina ansträngningar kan beskrivas med ett enda ord: misslyckat. Hur mycket jag än försöker får jag liksom inte till det. Bilderna blir förutsägbara, mediokra och ospännande.

Felet ligger såklart allra mest hos mig själv. Jag har ingen riktig plan med mitt gatufotograferande i Stockholm. Här hemma i Karlskrona har jag ett projekt som jag håller på med, en tydlig idé och ett mål. Det inspirerar, motiverar och gör det lätt för mig att hålla fast vid den inslagna banan.

I Stockholm vet jag inte riktigt vad jag letar efter, eller vad det är jag vill säga. Det blir en ytlig jakt på lustiga situationer och sådant som bara råkar dyka upp. Utöver det försöker jag ta bilder som egentligen inte är jag. Gatufoton utanför min stil och vid sidan av det jag faktiskt är bra på.

Sedan finns det en sak till som nog inte alla kommer att hålla med mig om. Jag tycker Stockholm är svårjobbat ur ett gatufotoperspektiv. Detta säger jag utan att egentligen kunna förklara varför. Men det är något ogreppbart över alltsammans. Jag lyckas liksom inte bryta ut de där motiven som funkar på bild.

Självklart kan det bero på att jag är en småstadsbo som har vant mig vid hur det funkar i min lilla glesbefolkade hemstad. Liksom att jag är så fokuserad vid mitt pågående projekt att jag just nu har svårt finna riktig mening med något annat. Ja, kanske är det så. Hursomhelst så tänker jag fortsätta gatuplåta i Stockholm när jag är där. Det har nämligen blivit lite av en personlig utmaning att lyckas. Förr eller senare ska jag helt enkelt få till det.

Slutligen - om du är intresserad av gatufoto är du varmt välkommen till min sida på facebook: Joakim K E Johansson Street Photography