SE BILDEN: Gatufotopodden - Payman Hazheer

Så var det dags för ett nytt avsnitt av Gatufotopodden. Den här gången har jag träffat Payman Hazheer. Fotografen som helst fotograferar i svartvitt, med analog film och fasta gluggar på sin Leica MP. Men han tar inte typiska gatufoton, utan har specialiserat sig på närgångna gatuporträtt.

När han letar efter människor att fotografera så söker han framförallt efter den rätta blicken. Det måste finnas ett djup, förklarar han. Men han erkänner samtidigt att det är svårt. Inte minst kan det ta emot att gå fram och fråga om han får ta en bild.

I det här avsnittet pratar vi bland annat om vad det är han gillar så mycket med gatuporträtt, om varför han har gått över till analogt fotograferande och vilken brännvidd han just nu föredrar att använda.

Vi diskuterar också sex av Payman Hazheers bilder som ni kan ni se nedan.

Gatufotopodden finns på Spotify, iTunes, Google Podcasts och YouTube.

Trevlig lyssning!

SE BILDEN: Spontana gatuporträtt - flyt och oflyt

Det är jäkligt skönt att ha flyt när man är ute och gatufotograferar. Så kände jag igår när jag fick syn på den här mannen som stod och rökte cigarr vid Odenplans station. Ja, ni ser ju själva. Förutom cigarren så var han väldigt stiligt klädd i klassik stil som för tankarna till 40-talet med hatt och allt. Med andra ord en klockren bildmöjlighet. 

Först klämde jag av en vanlig gatubild när jag passerade, men den blev inte särskilt bra. Då slog mig tack och lov tanken att jag istället borde gå fram och fråga om jag fick ta ett porträtt, vilket mannen (som jag fick veta heter Oscar Mattsson) vänligt nog gick med på.

Det kan bli lite stressigt att ta gatuporträtt, tycker jag. Man vill helst att det ska gå snabbt eftersom det tar emot att ta för mycket av en främmande människas tid och engagemang i anspråk. Därför ökar också risken för retfulla små misstag. 

Eftersom jag ville ha kortast möjliga skärpedjup ställde jag gluggen på största bländaröppning 2.0. Men omedvetet råkade jag komma åt bländarringen så den ändrades till 4,5 (jag skyller på mina tjocka vintervantar och en alldeles för lös bländarring). Så den där sköna bokehn som jag hade tänkt mig uteblev tyvärr. Men, men - det var ingen jättegrej i slutändan. Bilderna blev ändå bra. 

Det hände också en intressant sak som man kan råka ut för som gatufotograf. En stund innan mötte jag en annan man i liknande klädsel, men han blev inte alls glad över att bli fotograferad. Istället blev han väldigt påstridig och krävde att jag skulle radera bilderna som jag hade tagit. Eftersom jag ändå inte var nöjd med resultatet gick jag honom till mötes. Det hade helt enkelt varit en totalt meningslös fight att ta. 

Visserligen är det väldigt ovanligt att någon protesterar när man gatufotograferar. I alla fall råkar jag nästan aldrig ut för det. Men de båda situationerna fick mig ändå att reflektera över detta med gatufoto. Inte minst hur viktigt det är att inte tappa sugen bara för att det råkar gå lite dåligt.   

Hursomhelst, som så ofta hade jag sällskap av min polare Magnus Fröderberg. Och som vanligt lyckades han sätta avsevärt fler bilder än mig. Ni kan spana in hans blogginlägg här. 

SE BILDEN: Snälla - ge mig en "analog" digitalkamera

Det kan vara så att jag inte är något annat än en teknikfientlig gnällgubbe. Eller att jag helt enkelt har blivit frånåkt och inte hänger med längre. Men enligt mitt tycke är moderna digitalkameror för avancerade. Det är för många funktioner, för många knappar, för många valmöjligheter. 

Jag slogs återigen av detta när jag nyligen köpte en Fujifilm X100F. En i grunden fantastisk kamera som jag för all del är väldigt förtjust i, men som liksom alla andra digitalkameror är späckad med inställningsmöjligheter och diverse funktioner. 

Problemet enligt min mening är att den där "analoga" direktheten i handhavandet försvinner. Det är också för lätt att av misstag råka ändra någon av alla dessa miljoner inställningar och sedan inte ha en jävla aning om vad som har hänt. Plötsligt riskerar du att stå där som en fåntratt och inte ens kunna ta en korrekt exponerad bild. 

Min dröm är därför att Fujifilms kameror skulle ha ett "Classic Mode". Ett läge där det gick att stänga av allt utom det mest elementära. I CM skulle du förutom att kunna justera bländare, slutare, ISO och exponeringskompensation ha möjligheten att slå av och på blixten och manuellt ändra styrkan. That's it!

Samtliga knappar utom förhandsvisningsknappen och val av AF/MF borde vara avstängda i det här läget (eller att du själv kan välja vilka knappar som ska stängas av). Alla andra inställningar får göras innan man går in i CM. Som exempelvis frammatnings- och ljusmätningsmetod. Eller vilket format kameran ska spara bilderna i, och så vidare.

Det borde inte vara svårt att fixa en sådan här möjlighet som jag tror att många skulle uppskatta. Nu är bara frågan hur jag når fram till Fujifilm med det här otroligt viktiga budskapet?

SE BILDEN: Gå inte närmre - backa!

"If it isn't good enough you're not close enough". 

Påståendet ovan lär komma från den kände Magnumfotografen Robert Capa. Det sägs att han egentligen syftade på krigsbilder när han uttryckte dessa bevingade ord, men påståendet har med tiden blivit en sådan där universalsanning i den fotografiska världen.

När jag själv läste citatet första gången var jag en fjunig tonåring med en desperat önskan om att bli fotograf. Som en svamp sög jag upp allt som lät vettigt och som kom från kända fotografer. Därför gjorde jag det här till ett av mina viktigaste riktmärken i mitt fotograferande. Så om mina bilder inte var tillräckligt bra hade jag helt enkelt inte varit tillräckligt nära. Punkt. 

Men, det finns ett problem. Påståendet är långt ifrån alltid sant. Att gå nära och fylla ut sökaren med det som är "viktigt" kan visserligen göra bilder väldigt bra, men det kan faktiskt också göra bilder ointressanta och i viss mån allt för kontextlösa. Nära är alltså inte alltid detsamma som bra. 

Så med tiden har lärdomen blivit att det ibland inte alls är fel att backa istället. Att ett lagom avstånd (vad det nu är) i vissa fall kan göra en bild betydligt intressantare och rent av skapa en välbehövlig atmosfär. Dock sitter Robert Capas uttalande så djupt i min ryggmärgsreflex att jag får kämpa med den saken. Men med lite övning ska det väl gå att lära sig det också.  

SE BILDEN PODD: Fotoprojekt om nära och kära - med Rebecka Uhlin

I det här avsnittet av Se Bilden Podd pratar vi om hur det är att rikta kameran mot sina allra närmaste. Alltså familj, vänner och bekanta. Rebecka Uhlin har precis gett ut boken Aina & Tage (förlag Journal) som handlar om hennes älskade mormor och morfar. Projektet har fått flera priser och utmärkelser. Nu väntar utställningar, både i Sverige och utomlands.

Vi pratar också om hennes två pågående projekt. Det ena om barndomen och det andra om hur det är att bli gravid och så småningom mamma. Liksom varför hon föredrar att fotografera analogt, vad hon menar med att "det privata är universellt" - och vad Anders Petersen sa när han första gången såg hennes bilder.  

Hemsida:
www.rebeckauhlin.com

Instagram:
@rebeckauhlin

Porträttbild på Rebecka Uhlin:
Anna Tärnhuvud

Bilderna som vi pratar om i podden (den första ser ni högst upp i bloggposten):

Se Bilden Podd finns på iTunes:
https://itunes.apple.com/se/podcast/se-bilden-podd/id1076655584?mt=2

RSS: 
http://feeds.soundcloud.com/users/soundcloud:users:199054050/sounds.rss

Musiken i podden är hämtad från:
http://www.jamendo.com

Inlednings- och avslutningsmusik:
April Showers, Proleter