SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

Att bli upptäckt - gatufotografens dilemma

Få saker är så frustrerande för en gatufotograf som att bli upptäckt. Det brukar nämligen nästan alltid betyda att bilden är förlorad. I samma ögonblick någon stirrar in i kameran har liksom magin försvunnit. 

Men inte bara det - i gatufotokretsar är den sortens bilder inte sällan illa sedda. Det verkar helt enkelt finnas en väldigt stark uppfattning att ingen ska titta in i kameran när det kommer till gatufoto. Fast personligen tycker jag inte att man måste vara så fixerad vi detta. 

Ta exempelvis en titt på bilden här ovanför (förstora gärna). Är den oanvändbar som gatufotobild för att pojken tittar in i kameran? Det tycker inte jag. Snarare tycker jag nog att bilden är minst lika bra som den ni kan se här under som jag tog sekunden innan. 

Men bilden här nedanför då? Tre turister (det lät som de kom från Estland) står utanför hotellet och försöker navigera efter sina turistkartor. Hur funkar den med mannen i mitten som tittar rakt in i kameran? Inte lika bra som bilden på pojken, tycker jag själv. Men varför?

Slutligen kan ni spana in de båda paren här ovanför. När jag hade tagit bilden var jag ganska säker på att gentlemannen i solglasögonen hade tittat på mig. Men när jag granskade det inskannade negativet såg jag att han faktiskt blundade bakom sina mörka glas. Frågan är om det spelar någon roll? Känslan är ändå att han tittar på fotografen.

Här kommer i alla fall några bilder där ingen tittar in i kameran. 

Bilderna i det här inlägget är alla från den senaste rullen. Som vanligt är det en T-MAX 400 som har gått genom min Canon 7 med Jupiter 8-gluggen på. Annars har det varit lite trögt att komma igång med gatuplåtandet i år. Därför tänkte jag ta ett ryck nu över valborg och första maj om vädret blir bra. Jag måste verkligen få upp farten om det ska bli en bok och en utställning av det här. 

Postat 2012-04-30 00:11 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Jag - en "jävla fotonörd"

För ett tag sedan stötte jag på en gammal arbetskollega på stan som sa att han gillade min blogg här på fotosidan.
– Vet du vad jag brukar tänka på när jag läser dina inlägg, frågade han.
– Nej, svarade jag förväntansfullt.
– Jävla fotonörd, sa han och gick vidare med ett leende från öra till öra. 

Ja, vad ska man säga egentligen? Han har ju helt rätt. När jag läser mina egna blogginlägg och funderar kring hur mycket jag ältar och gräver ner mig i allt som har med foto att göra så är sanningen den att jag är en gigantisk jävla fotonörd och det gör mig ärligt talat förbannat stolt. 

Men visst, ibland känner jag att det nog inte skulle skada att få lite perspektiv också. Det är lätt hänt att ett starkt intresse tillslut gör en mer eller mindre obegriplig för omgivningen. Jag har märkt att jag har varit nära den gränsen mer än en gång. 

Extra tydligt blir det när man betraktar andra nördar utifrån. Det kan vara folk som gräver ner sig i datorer, musik eller varför inte krukväxter. När man ser hur kufiska och navelskådande en del framstår resulterar det inte sällan i en tankeställare. Är jag sådan? 

Passande nog avlutar jag det här inlägget med ett par konstiga och fotonördiga bilder som antagligen ter sig sjukt obegripliga för alla normala människor där ute.  Fast ärligt talat - vem fan vill vara normal?

Postat 2012-04-22 19:24 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Hur ser en tillräckligt bra print ut?

Hur bra måste en print vara för att duga egentligen? Det har jag funderat på ett par kvällar nu när jag har suttit och skrivit ut mina utställningsbilder. Är de tillräckligt bra för att visa upp? 

Jo, jag tycker tveklöst det. Själv har jag nämligen anammat filosofin att jag nöjer mig med ”tillräckligt bra” printar. En ståndpunkt som jag vet kan reta gallfeber på vissa vilket jag har märkt när jag har nämnt det i några diskussioner på nätet. Så får man helt enkelt inte tänka. 

Vad menar jag då med ”tillräckligt bra”? Till att börja med menar jag inte att man ska nöja sig med något som är dåligt eller mediokert. Nej, det handlar istället om att ha en realistisk syn på saken och sedan göra det allra bästa utifrån sina egna förutsättningar. 

Om jag tar mitt nuvarande projekt som exempel så borde jag ha gjort riktiga mörkrumskopior för att få bästa kvalitet. Men eftersom jag av flera skäl inte har den möjligheten blev alternativet att skanna in negativen och sedan skriva ut bilderna. Det blir inte lika bra, men det blir som sagt tillräckligt bra. 

Visst, det är såklart en kompromiss. Men antingen nöjer jag mig med det jag får fram med mina ändå hyggligt bra prylar - eller också kan jag lika gärna kasta in handduken och lägga ner hela skiten. För mig är valet enkelt, jag gör det jag kan och har möjligheter till. 

Något annat som jag också tänker på är vilka det är som främst kommer att titta på mina bilder. I det här fallet ska de hänga på ett kafé där de flesta är helt vanliga fikagäster. Jag är övertygad om att en majoritet av dessa aldrig skulle kunna se skillnad på en mörkrumskopia och en utskrift. 

Så varför spränga sig för något som bara en ytterst liten minoritet tänker på? Det känns totalt onödigt i min värld. Återigen handlar det om att vara realist. Fast den dagen jag ska ställa ut på Fotografiska i Stockholm, då kommer jag såklart att sikta högre. 

Annars gick det förvånansvärt bra att skriva ut den här gången. Jag hade ju lite onda aningar i förväg eftersom det kan strula till sig något helt kopiöst. Det blev visserligen några sumpade printar inledningsvis, men sedan flöt det på. 

Att rama in är också lite meckigt och när man kör med Ikeas ramar får man både dammsuga, rengöra och putsa innan ramarna går att använda. De är sjukt skitiga. Men precis som när det gäller mina printar så är de tillräckligt bra. 


Att skriva ut och rama in 12 bilder tog mig två helkvällar, det var helt okej.


Jag signerade också varje bild på baksidan. Man vet ju aldrig, kanske blir någon såld eller bortskänkt. Då kan det vara trevligt med en kråka som talar om vem fotografen är. 

Postat 2012-04-21 12:17 | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

Dags att printa utställningsbilder - detta aber


Här sitter jag i mitt "ljusrum" - så att säga...

Så var det då dags att börja printa bilder för min kommande lilla utställning här i Karlskrona. Tolv bilder ska tas fram och sedan ställas ut på Café Tre G under hela maj månad. I kväll har jag förberett prylarna och ska väl förhoppningsvis hinna med att skriva ut ett par bilder också. 

I ärlighetens namn har jag aldrig varit särskilt förtjust i att printa. Det brukar nämligen alldeles för ofta sluta med att jag har använt ungefär alla svordomar som finns på svenska och några språk till. Att skriva ut kan helt enkelt vara ett förbannat aber. 

Tro nu inte att jag är okunnig bara därför, för det är jag inte. Jag har faktiskt koll på det mesta, men det är alltid någon diabolisk liten skitinställning som ser till att sätta käppar i hjulen. Efter ett par timmars fibblande och misslyckande är man sedan redo att åka till USA och pyngla upp första bästa datanörd (det är i regel där programvarorna brukar göras, tror jag). 

Men den här gången har jag förberett mig väl. Jag började med att äta ärtsoppa när jag kom hem från jobbet trots att det inte är torsdag. Ett par tusen kalorier bestående av ärtor, fläskött och fett håller energibalanserna på en stabil och säker nivå i flera timmar. 

Jag har dessutom gjort en spellista med klassisk musik att lyssna till. Först funderade jag på Ringen av Wagner, men den kändes inte riktigt passande. Sedan tänkte jag på Mozart och Trollflöjten, men den kändes inte heller rätt så det fick bli Beethoven. 

Nu ska jag sätta igång. Om ni inte ser fler blogginlägg om detta under veckan har jag väl åkt till USA ;-)  


Senast jag kalibrerade skärmen var i november 2008, så det var hög tid att göra det igen. 


Min skrivare har också några år på nacken. Men det gör inget eftersom den i mitt tycke fortfarande håller måttet - med råge!


Förpackningen till vänster är ett nytt fotopapper från Ilford som jag tänkte prova. Den röda förpackningen är det fotopapper jag kört med tidigare. 


Tolv stycken ramar à 40x50 cm från IKEA. Det får duga. 

Postat 2012-04-16 21:08 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Att vara betraktare eller deltagare – det är frågan

När man tittar på hur dokumentärfotografer arbetar kan man se två typiska arbetssätt. Det ena är det klassiska sättet - det vill säga att vara observatören, flugan på väggen, den som beskådar händelseförloppet men som aldrig deltar. 

Det andra sättet är inte lika vanligt som det förstämda men ändå inte särskilt ovanlig. Det går ut på att delta, lära känna människor, komma riktigt nära och i vissa fall till och med att bli en del av berättelsen. 

Det första arbetssättet är ganska typiskt för exempelvis gatufoto. För gatufotografen gäller det i allra högsta grad att vara en betraktare som med kameran mellan sig själv och verkligheten dokumenterar människor och händelser. 

Personligen börjar jag dock tycka att den andra metoden känns mer och mer lockande för varje dag som går. Alltså att komma nära människor på riktigt, att fördjupa sitt berättande och bli mera närvarande i det man gör på flera nivåer. 

Men den här metoden känns också väldigt mycket svårare. Som fotograf måste du utsätta dig på ett helt annat sätt, bjussa på dig själv, riskera något. Det krävs också ett stort tålamod, men jag tror samtidigt att belöningen kan bli avsevärt mycket större i slutändan. 

Bilderna i det här inlägget är för övrigt tagna med min mobiltelefon. Det är förvånansvärt hur bra bilder moderna mobiltelefoner klarar av att ta. Att ha en liten dedikerad pocketkamera känns mindre och mindre intressant när mobilen har 8 megapixlar och inbyggd blixt. 

Här kan ni också se en liten film där jag berättar om min Canon 7. Den analoga mätsökare som jag använder allra mest just nu och kameran som enligt min mening piskar skiten ur Leica M2 ;-)

Postat 2012-04-09 19:55 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 Nästa