Min kamerakrönika - del 12 retrofnatt

Retroperioden inleds

Tradera och ebay är skyldiga till min fullständigt urflippade kameraorgie som startar senhösten 2008. Det började med att jag köpte en likadan kamera som jag började med 1964. Och det har inte gått över än. För att inte den här krönikan ska bli onödigt lång ska jag begränsa mig till de av alla mina retrokameror som är i flitigt bruk och alltid har film i huset. De som är riktigt roliga att använda, med andra ord. De som jag mer sporadiskt kör en rulle i lämnar jag från denna krönika eftersom avsikten var att beskriva mina brukskameror i något så när kronologisk ordning.

Zenza Bronica S2A

Nå, jag börjar väl med det allra första stora förvärvet. Zenza Bronica S2A. En japansk Hasselbladskopia från 1973. Denna införskaffades från ebay i England i januari 2009 och har endast feet-skala på objektivet. En fantastisk SLR-maskin på två kilo polerat aluminium, mässing och glas. Jag brukar använda ett enbent stativ till den här och därmed kan jag låta seismologerna följa mina vandringar på seismograferna. Är de riktigt vakna kan de tala om vilken slutartid jag använt och var jag befinner mig. Den här kameran är ännu brutalare än Praktican. Jag är mest förvånad över att bilderna blir skarpa ty kamerans konvulsioner är omfattande när spegeln och ridån går.

Zenza Bronica S2A med extra magasin för 6x4,5. Det vanliga magasinet kan ta både 120 och 220-film och ger formatet 6x6.

Dags för lite bilder då. Vad får man ut av en sån här apparat?

Första bilden med kameran tog jag på föräldrahemmet. Det är sålt och ser inte likadant ut idag. Med bilden minns man hur det såg ut. Detta var f ö den första rullen någonsin jag framkallade själv. Det har blivit åtskilliga fler sedan dess.

Olle Janson m fl på Ellens academy, Hornsgatan 32. Våren 2009.

Trädslott. Drottningholm.

Sånga skola. Utflykt på Färingsö.

Koppartälten på Haga.

 Favoritkyrkan igen. Munsö.

Helgumannen, Fårö

Hoburgsgubben. Gotland 2009

Svart eka vid Svartsjö slott. 2010

Nationaldagsfirande på Bergianska 2010. 6x6-dagen, alltså.

Samma tid, samma plats

Dött träd i Drottningholmsparken vårvintern 2011

Grindstugan. Drottningholm

Palatset på Drottningholm.

Mellanformataren 

F'låt - naturfoto *o*

Om nödfotografering

Vi åkte ut till Drottningholm idag och njöt av vårsolens glans. Med mig hade jag tagit  Bronican i akt och mening att göra slut på filmen. Den hade suttit i sedan juni 2009 och jag skäms för detta faktum. Bronican är visserligen en tung pjäs på 2 kg men det är ingen ursäkt för att inte använda den. Det har bara inte blivit av. Jag hade 6x4,5-magasinet som ger 16 bilder på rullen och 6 rutor oexponerade.

Nu är ju gatufoto min grej i år (och sannolikt alla framtida år) och det finns inte så mycket gatufoto att hitta i Drottningholmsparken. Folk bara går och går och går. Så jag försökte hitta något annat och tyvärr slant jag in på naturfoto på första rutan. Suck.

Men sen blev det i alla fall lite arkitektur. Grejer som är gjorda av människor och lydigt står stilla medan man lite ovant hanterar en kluns till kamera.

Grindstugan

Härifrån är det inte långt till Kina. Så vi gick dit...

Och tillbaka...

Det blev en mellanformatsdag

Mellanformataren

PS
Alla bilder tagna med Zenza Bronica S2A på film Delta 100. Och gulfilter.

6x6-dagen i färg

Andra halvan av 6x6-dagen spenderades med färgfilm. Det var liksom läge för det. Vi är kvar på Bergianska och njuter av försommarens botaniska fröjder. Här är färgversionen av nationalformatets dag.

Turistsäsongen har kommit igång.

Blommorna tar fram sina krämigaste färger.

Här har vi snabbt förflyttat oss till varmare breddgrader.

Porten in till tropikerna.

Sedan handlade vi lite grönsaker för balkongen och åkte hem för en paus med middag på färsk torsk. Lite vila och laddning för nästa pass. Då tog jag med 79-åringen som var riktigt på alerten i den varma försommarkvällen.

Margueriteträdet som nyss inhandlats pryder nu balkongen.

Street basket i Vällingby centrum.

Den välkända trappan.

En SL-buss som nyss har varit hos frissan.

Samtliga bilder är tagna på Kodak Portra

Den gamla Rolleiflex Original från 1931 överraskade med fint resultat. Den förtjänar nog en rulle lite oftare efter det här.

6x6-dagen i svart/vitt

Genom mina förberedelser vet ni vilka kameror som användes för svart/vit-fotografering. Utrustningen är egentligen ganska ointressant då det är bilden som är det viktiga. Den här dagen var det bara kameror som kan ge bilder i 6x6 cm som var "godkända". Att ta välkomponerade bilder i kvadratiskt format är inte det enklaste men övning ger färdighet. "De första 10.000 bilderna blir bara skit", eller hur var det han sa, Bresson?

En pyramid i oasen

Vita blommor

Väntan på sällskap i solen

Visst, jag kunde gått närmare och svalkat fötterna.

De har rejäla kaktusar i denna storstadsöken

Lite närmare och motljus

Solen och skuggan här vandra tillsammans

I Plantagets växthus var det bastuvärme

För- och nackdelar med en modulbyggd mellanformatare

Lika bra att säga det med en gång. Det här är inget vanligt kameratest med betygsättning och ”Bästa köp”-rekommendation. Härtill anser jag mig sedvanligt inkompetent och f ö ointresserad av att utföra. Det här är ett kåseri.

Jag är nu i besittning av ett antal mellanformatskameror som det är mig en stor glädje att använda. Jag har en som är modulbyggd och den ska det här blogginlägget handla om. Ingenting ska jag berätta om dess historia och uppkomst, ej heller om dess tekniska finesser och tillbehör. Snarare blir det en filosofisk betraktelse av hur det är att äga den och stå bakom den och fånga saker och skeenden i min omedelbara närhet. Jag är ju lyckligtvis, ännu så länge, begränsad till en kroppshydda som ännu ingen har kommit på hur man ska stråla bort, eller upp, till ett annat ställe eller klona. Lika bra det. För om jag inte får ta med mig kameran kan det kvitta. Fotoapparaten heter Zenza Bronica S2A med krom som lyser ikapp med vilken gammal amerikanare som helst. Och, tro mig, jag är tillräckligt gammal för att ha sett ordentligt mycket krom åkandes i både höga och låga hastigheter. Ändå har jag klarat mig från kromallergi. Nåväl, till saken.

Jag börjar med nackdelarna:

• Den är tung. Nära 2 kg onoga räknat (med stora motljusskyddet, filter och film). Polerat rostfritt stål och mässing i massor. Därtill en massa glas i tuben framtill. I avsaknad av elektronik är det här ett mekanikens underverk. Och mekanik är tyngre än elektronik.
• Black slide. Ett måste då man vill byta ISO lite hur som helst. Glömmer man den så är det bara att glömma att byta magasin mitt i en rulle. När så mycket annat är inbyggt i kameran kunde de väl ha byggt in en jalusi också. Men jag har sett på bilder på kamerans innanmäte att det är fullt.
• Service. Som alla avsomnade kameramärken är det svårt att hitta kompetent service. Kamerareparatörer verkar vara ett utdöende släkte. För den här modellen finns kompetent service på andra sidan klotet. Österut eller västerut spelar ingen roll. Det är alldeles för långt bort.
  
  

Och så till fördelarna:

• Det är ingen tvekan om mina avsikter när jag kommer gående med den här apparaten. Liksom med mannen i pappas bild är det ju en självklarhet för alla jag möter vad jag är ute efter. Det är skönt och avslappnande.
• Tyngden och vibrationerna vid ”tagning” gör det nästan nödvändigt att använda stativ. Det är en antik metod att använda en stor massa (som planeten jorden) som vibrations- och stötdämpare. Min fru har i flera år ansatt mig om att börja använda käpp p g a mina dåliga ben. Jag har hela tiden strävat emot. Här har jag funnit en utmärkt ursäkt för att använda ett enbent stativ som, givetvis, i prekära lägen får agera käpp. Den egentliga orsaken är förstås att få skarpa bilder. Dessutom kan jag ju då bära kameran på axeln medan jag luffar mellan motiven.
• Schaktsökaren. Överraskande nog går det att smygfotografera med den här apparaten och det är nog schaktsökarens förtjänst. Få tänker på eller vet att det går att ta bilder utan en kamera i trynet. Det går ju att smygfota med alla kameror som inte har autofokus men här blir det lättare. Jag ser fokus kontinuerligt.
• Byta film/ISO när som helst. Ja, förutsatt att du har extra magasin och inte glömmer svartsliden.
• Det lilla minneskortet. 12, 16 eller 24 bilder kan jag klämma ur min apparat. Per film. Man tänker sig alltså för innan man bränner en ruta. Och ju längre man tänker sig för, desto färre bilder blir det. Vad har man då för nytta av stora minneskort? Det mesta av det som digitalapparaterna levererar slängs ju ändå bort! Det är en särskild konstform att hela tiden ta bra bilder och inte behöva kasta bort någon. En utmaning som passar mitt lynne. 

Att äga:

Lycklig över att ha kommit över en. Punkt. Salig är jag inte än. Himlen kan vänta.

Att använda:

Vikten är nu inget problem så länge man har käp.. öh stativet påsatt. Man slänger bara upp den på axeln som man gör med de långa skjutjärnen.

Roligt är det när alla tittar nyfiket så det är svårt att ha den som Dogmakamera då den påverkar motiven alldeles av sig själv. Den är ju allt annat än diskret, varken i storlek eller ljudnivå. Den har en sån där personlighet som ”tar scenen i besittning”. Tar sin plats om du nu vill förstå vad jag menar.

Krånglar gör den nästan aldrig men en gång hängde sig avtryckaren i intryckt läge som resulterade i ett par blindskott vid framdragning av film. De bilderna kanske jag ska skicka in till Galleri FS. De letar ju efter bilder som de verkar ha svårt att hitta. Och de här är unika, det kan jag garantera. Oskarpa och i konstig vinkel vid Helgumannen på Fårö. Varsågod, det är färdigletat.

Öh... sade jag att det är roligt att fotografera med den?

Det övre magasinet tar 16 bilder 6x4,5 cm på 120-film.
Objektivet består av två delar, objektivhållare och objektiv.

 

Gatufotoekipage

PS

Förekommer hyfsat ofta på ebay