Contaflexen i praktisk användning

Är den så bra som det var tänkt egentligen?

Contaflexen är ingen ergonomiskt fullträff. Den är tung och svår att hålla i. Det blir t o m värre med de utbytbara bakstyckena som har en bula mitt på bakstycket och hindrar att man får ett bekvämt grepp. Kameraväskan är anpassad för dessa så den har en lika knepig form som baktyckena. Fokuseringsringen sitter längst bak mot kamerahuset och har bara två utstickande plastöron (för all del räfflade) som jag tycker sitter på fel ställe för det mesta. Det hade varit bättre med en hel räfflad ring för att slippa konstiga handställningar. Däremot är det mycket enkelt att ställa slutartiderna som sitter ytterst på objektivet trots att även denna ring har två räfflade plastöron men de sitter bättre placerade och den praktiska vridningsvinkeln är inte så stor. Vill man köra manuellt är det bara att flytta bländarringen från sitt normalläge A (auto). Bländarringen har en spärr och sitter mitt emellan fokuserings- och slutartidsringen. Man måste dock ta ögat från sökaren för att ställa in den.

Notera de räfflade plastöronen på fokuseringen. Här i oändligt-läge. Bländarspärren sticker upp där bakom 1/125-delen

Objektiv byter man lätt med Contaflexens bajonett. Det kan däremot ta lite tid att ta loss objektiven (och ännu längre att sätta tillbaka dem) ur sin cylindriska behållare som har samma bajonett.

En ingenjör kan inte skylla på mycket när det inte går som man tänkt sig. Man ska som amatör inte behöva vara ingenjör för att ladda och spola tillbaka film. Eller ens ta till verktyg när man ska byta film i bakstycket. Nu är det inte riktigt så illa som det låter. Övning ger färdighet, som det heter. Och jag har verkligen övat på Contaflexens bakstycken denna sommar. Jag skaffade t o m ett tredje bakstycke som jag laddade med Neopan Acros 100 som jag för säkerhets skull körde på 400 ISO som de andra. Sista filmen blev dock en Ilford FP4+ som jag körde nominellt samtidigt med ett par 400 ISO-filmer.

Att byta filmbakstycke på fältet var nu inga större problem när man väl vant sig vid greppen och gör allt i rätt ordning (och filmen är rätt laddad). Det fungerar precis som det var tänkt. 

Men det där med filmladdningen var pilligt i kvadrat och något som man helst gör hemma i lugn och ro och inte i fält. Nå, det gick ganska bra ändå efter mycket övning. Jag är en envis och uthållig rackare.

Jag ska väl inte orda mer om bakstyckena. Det är verkligen kul att kunna byta film mitt i en rulle. Jag har saknat det flera gånger så egentligen är det väl kamerans främsta förtjänst. Det här hade jag velat ha på min Zeiss ZM fast i ett smidigare (mindre bulligt) utförande.

I likhet med en del äldre SLR:er (Östtyska) blir sökaren svart när man tagit en bild. Det är ju egentligen rätt bra. Ingen tvekan. Du knäppte kortet. Spegeln fälls ner igen när du drar fram filmen till nästa ruta och det är ju ändå lika bra att göra det med en gång. Sökaren kan göras ogenomskinlig på ett annat sätt. Modernare kameror kan stänga sökaren för att undvika ströljus genom den när man t ex har kameran på stativ och tar bilder med tråd- eller självutlösare. Jag vet inte om Zeiss var först men de var i alla fall tidiga.

Stängd sökare

Motljuskompensation med ett enkelt tumgrepp lärde jag mig att uppskatta tidigt. Visserligen bara ett steg (+1) men i alla fall. Snabbaste sättet jag provat.

Motljusspaken. Tummen åt vänster och ratten vrider sig till nästa symbol.

När man så har tagit färdigt en rulle och ska spola tillbaka den dyker det upp en överraskning igen. De utbytbara bakstyckena har ingen återspolningsspärr! Ett vanligt trick på alla andra (?) kameror är ju att veva tillbaka filmen för att få bekräftelse på att den har fastnat ordentligt i mottagarspolen. Här finner du bara att du spolar tillbaka filmen direkt. Onödigt bekvämt om du ska spola tillbaka hela rullen. Jag hade nog hellre velat ha en spärr. Du får ladda om filmen om du nyss  laddat den. Det här står det inget om i manualen så jag antar att Zeiss Ikon skämdes för denna miss. Standardbakstycket däremot har en återspolningsspärr.

Returspolningsläge på standardbakstycket

Kameran har en självutlösare förstås. Jag använder aldrig sådana då de oftast inte fungerar bra efter så lång tid. Jag vågar inte ens testa den. Varför skulle jag riskera något?

Spaken med den röda pricken är objektivspärren. V (vorlauf) är självutlösaren och hålet i botten är förstås stativgängan.

Exponeringsmätaren ska drivas av ett kvicksilverbatteri, PX625, som inte säljs längre. Jag har använt en adapter från C.R.I.S som tar ner spänningen från ett vanligt 1,5V silveroxidbatteri, V386, till rätt spänning, 1,35V.

Summering

Det här är en klassisk kamera med flera moderna features. En ergonomisk katastrof men med ett avancerat och ganska modernt systemtänkande  (men långt ifrån Leicas snårskog av tillbehör). Om än obekväm att hålla i så är det ett nöje att fotografera med denna bastanta 50-åring.

Eders Hängivne och nöjde Contaflexägare

PS
Nästa gång blir det bilder tagna med denna trevliga kamera.

Ballongfoto

Om att vara inspirerad av Lee Friedlander

Friedlander tog många självporträtt med en lång trådutlösare. Efter många armlängdsförsök förstår jag varför. För att ge mig själv friare händer har jag skaffat en, jag också. Men den har tråd bara den sista biten, resten är en slang och andra änden på slangen sitter en gummiblåsa. En pneumatisk trådutlösare.

Friedlander lät sin långa trådutlösare vara synlig i många bilder. Jag lär få klämma hårt på min för att det ska bli bilder så det blir nog bara slangen som syns. Och eventuellt en krampaktigt knuten näve.

Men kameran måste förstås ha en trådutlösargänga i slutarknappen eller någon annanstans på kamerahuset. Lyckligtvis har de flesta av mina kameror en sådan gänga =)

Eders hängivne

PS
Och så passar den ju utmärkt väl till min storformatare. 

Rolleiflex och de praktiska tillbehören - slutord

Som ni har sett och läst är fotografisk prylsjuka ingen ny företeelse. Sedan 50-talet har den grasserat och gjort fotografer tokiga i dessas tekniska finesser och framkallat måste-ha-begär hos alla sina utövare, då som nu =) Även jag, skall jag klädsamt bekänna! Men allt oftare gör jag tvärsom, lämnar det mesta hemma och tar min Rolleiflex och går. Då jag avskyr att bära mycket saker gillar jag att vara minimalistisk när jag ska ut med kameran. Då kan jag fokusera på bilden =)

Fotoglädje för mig är: Rolleiflexen med ljusgult filter, motljusskydd, Tri-X och Sunny 16. Och gott om tid. Kan det vara enklare och roligare att samla på minnen?

Mellanformataren

PS
Jag har samlat många Rolleibilder på min Retrofotografiblogg men numera laddar jag upp nya Rolleibilder på min Rolleipixblogg. Välkommen in att titta.

Rolleiflex och de praktiska tillbehören 13

Nu kommer det äntligen. Avsnittet för alla diaälskare. När man fotograferar dia så vill man ju visa sina bilder projicerade på en duk i mörker. Det här var förra seklets hemmabio och oändliga är väl de gånger man hänfört tittat på semesterbilder. Tills någon börjat snarka. Projektorer som tar mellanformat var vanligare förr men oftast då av den manuella typen som tog en bild i taget. En Rolleiflex kunde ju köra flera format så det var naturligt för Franke & Heidecke att skapa en projektor som tar samtliga deras format  som diabilder. En projektor utvecklades som klarar 24x36, 4x4 och 6x6. De båda första formaten får plats i ramar av storlek 5x5 cm och de senare i ramar av storleken 7x7 cm. Till projektorn fanns 7 olika objektiv för den som hade behov av att visa bilder i olika stora lokaler. Manövreringen sköttes med knappar på projektorn eller med en fjärrmanövreringskabel eller helautomatiskt med en bandspelare.

Men om man inte hade råd med denna lyxvariant kunde man använda kameran som projektor! Kolla här vad de hittade på!

Man tog bort schaktsökaren och satte helt enkelt kameran uppochned på "bordslampan". Bilderna lade man i sliden och sköt in mellan kameran och lampan. Med 70 cm avstånd från duken blev bilden 45x45cm. Med Rolleinar 0,75 påsatt på sökarobjektivet blev bilden i storlek upp till 1x1 m.

Tro't eller ej. Ibland dyker dessa båda upp på auktionssajterna.

Rollei hade förstås också en duk av storlek 45x45 cm som var lätt att ta med och hänga upp. Men att visa en bild på den skulle ju bara bli en fyrkantig vit ruta =)

Mellanformataren

Varudeklaration: Nördinlägg

Rolleiflex och de praktiska tillbehören 11

Vad sägs om en Rolleiflex med motor? Finns det? Jovisst! Rolleimot kallas den. Fast nu börjar man ju undra om det där med det praktiska i tillbehöret. Praktiskt för somliga men inte för dig och mig. Rolleimot är nog egentligen ett tillbehör för fjärsstyrning av kameran. Ni vet, sånt där som ska dokumenteras i en farlig miljö eller i bevakningsändamål. Eller en naturfotograf som vill trycka av utan att vara nära kameran. Det var nog lite svårt för säljarna att hitta på argument för detta batteridrivna tillbehör. Man kunde i alla fall fjärrutlösa kameran på upp till 200 meters avstånd. Med kabel! Det är nog inte läge att köra 120-film om man inte behöver mycket motion =) Lämpligast var det nog med 220-film (och det går ju inte i alla modeller) eller småbild med Rolleikin. Den här verkar endast kunna köra med Rolleiflex då den opererar på veven. Rolleicord har ju ingen vev. Det är förstås omöjligt att ställa skärpan. Autofokus var ännu inte uppfunnet! Men så används den nog mest i fasta situationer där fokus kan ställas in före. Så här ser den ut.

Drivs med 4 st 1,5V-batterier. Lampor indikerar när kameran är redo efter filmframdragning och när filmen är slut.

Mellanformataren

Varudeklaration: Nördinlägg av första graden

PS
Bilden ser nästan ut som en önskedröm ur en projektkatalog men jag har sett livs levande exemplar på bild. Dock var bildens kvalitet och storlek inte så passande för det här inlägget.