Äntligen fick mitt Canon 200/1,8L jobba hårt

Supertelen väcker ofta uppmärksamhet och känslor. Det är inte konstigt att det alltid är folk vid Canons och Nikons supertelen på fotomässorna. De väcker ha-begär och det är inte alla förunnat att äga ett.

Jag äger tre stycken och kan säga att det inte alls är så märkvärdigt att ha ett som man kan tro. Det finns lite olika personligheter och en del kan vara lyckliga resten av livet om rätt pryl lyckats landa i deras byrålåda. Det stör mig om jag har prylar som jag inte använder. Då känns det som en felinvestering. Av den anledning har mitt Canon EF 200/1,8L USM blivit ett bekymmer.

Canon EF 200/1,8L USM är ett legendariskt objektiv som fick betyget 5,1 av 5 möjliga när Lars Kjellberg på tidningen Fotografi testade det. Objektivet var bättre än man trodde var praktiskt möjligt. Kombinationen av detta och att det faktiskt inte såldes så många gör att begagnat priset legat runt 25.000 kronor i många år. Systerobjektivet 300/2,8L är också bra (betyg 4,9) men fick inte samma status. Det såldes i betydligt större volym och kostar idag runt 10.000 kronor.

Kort skärpedjup med 200/1,8

Jag köpte mitt exemplar 2006 och lät det ersätta ett Sigma 120-300/2,8 som jag aldrig fick att fokusera rätt trots besök på verkstad. Jag använde 200:at för en del fotouppdrag och det var även perfekt när jag följde min frus syster framgångar som tävlande i discodans. Då var max-ISO 3.200 eller 1.600 på kamerorna och sport inomhus krävde ljusstyrka.

2008 köpte jag ett EF 300/2,8L IS USM som är lättare och har inbyggd bildstabilisering. Det objektivet är smidigare att ha med sig och oftast använder jag det med 1,4x-telekonverter i kombinationen med  70-200/2,8 IS (I och sedan II) på ett annat kamerahus. Att använda telekonverter på 200:at blir inte så bra.

En tjusning med 200/1,8 är att det ger en väldigt snygg bakgrundsoskärpa (liksom 85/1,2). Jag kan fotografera en person i halv eller helfigur och ändå få bakgrunden helt utsuddad. Problemet är att det inte går att släpa med ett 200/1,8 på 3 kilo vaje dag, vad du tror.

Canons nya EF 70-200/2,8L IS II USM är så skarpt och har så bra bildstabilisering att behovet av 200/1,8 och efterträdaren 200/2 blir att mindre. Detta i kombination med att ISO ökas och brusprestandan förbättras för varje kamerageneration. Jag är inne på att sälja mitt 200/1,8 och mitt 500/4 för att skaffa ett EF 200-400/4L IS USM när det kommer ut. En zoom har många fördelar när man fotograferar sport.

En kul detalj om 200/1,8 är att de professionella modefotograferna protesterade när det kom. De körde fortfarande Canon F-1 new och ville också ha ett 200/1,8. Canon fick helt enkelt bygga en FD-version. FDn 200/1,8L är naturligtvis väldigt sällsynt.

I fredags fick jag äntligen ett tillfälle att använda mitt 200/1,8. Det var vattenpolomatch i Järfälla simhall. En mörk och sunkig simhall byggd 1971 med illgul gatubelysning. Brr. Efter ett tag växlade jag till mitt 70-200/2,8 för att lättare kunna följa spelet till priset av högre brus.

Foto: Martin Agfors

Jag var där tillsammans med tidningen Proffsfotos tekniske redaktör Martin Agfors som fotograferar mycket sport i Stockholm för olika lokaltidningar runt om i landet. Han fotograferar med 2 st Nikon D3 men hade hade också med sig nya Sony A77 med en 70-200/2,8 som vi testar till nästa nummer av Proffsfoto. Sony A77 tar 12 bilder per sekund och är intressant för sportfoto.

Martin Agfors

Foto: Martin Agfors

Vattenpolo är en kul sport. Det är mycket närkamp och vattenstänk. Ett problem är att spelarna aldrig kommer upp högre än en halvmeter över vattenytan.

Den största svårigheten denna gång var den flimmrande belysningen. Två bilder tagna en tiondels sekund efter varandra kunde ha olika exponering och vitbalans. Dessutom varierade ljuset på olika stället i bassängen. Då blir det mycket pillande i råkonverteraren för att få bilderna hyfsat lika.

Därför älskar pressfotografer bildspel

Tänk dig att vara ute på ett reportage en hel dag. Du har tagit massor av bra bilder, men max tre hamnar i tidningen. Då är det en himla tur att det finns bildspel på nätet.

Bildjournalister är berättare. Att få större utrymme att berätta är inte bara ett sätt att få användning för fler av sina bilder. Bildspel låter fotografen berätta mer nyanserat och ingående. Att jobba med kvalitet ger mycket tillbaka och gör jobbet roligare.

Tidningscheferna har inget emot den här utvecklingen. Förutom att fotograferna blir mer nöjda så genererar även bildspel mer trafik på webben. Läsarna stannar kvar längre på tidningens webbplats vilket ökar exponeringen av annonserna. Då kan annonssäljarna ta mer betalt.

Bill Frakes på Sports Illustrated älskar bildpsel. Han var tidig med att använda rörliga bilder blandat med stillbilder. Jag har träffat honom flera gånger och han har berättat att bildspelen gjort stor succé eftersom de inte blir inaktuella så fort. En nyhetsartikel lever i en-två dagar medan ett bildspel från en tävling kan ha många tittare under lång tid.

När fler tidningschefer får upp ögonen för det här kanske fler fotografer kan skickas ut för att i första hand göra bildspel. Det skulle gynna bildjournalistiken. Bildspel är inte bara en bra affär,  det är också en stark journalistisk berättarform som alla kan ta till sig.

Bill Frakes förändrade livet för K-G Z Fougstedt på Södermanlands Nyheter. Det var nästan som en frälsning. Nu fick Z:a utlopp för sin kreativitet och jobbet blev kul igen. Här kan du se ett bildspel han gjort om undervattensrugby.

Att göra bildspel har nu fått egen klass i Årets bild-tävlingen och är naturligtvis ett obligatoriskt moment på bildjournalistutbildningen.

Robin Haldert går på Nordens Fotoskola. Här är ett bildspel från hans examensprojekt:

Vilhelm Stokstad går på samma skola men i en klass under. Han gör ett projekt om Tibet och dem som flytt landet.

Sydsvenskans fotografer har många bildspel samlade här: Sydsvenskanbild.se

Jörgen Johansson (frilans för Kristianstadsbladet m fl.) har precis börjat med bildspel, med bavur. Se här.

Har du något favoritbildspel?