Redaktör'n

Tankar om fotografi från Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg.

Inte min stil (än)

En solig dag i vintras plockade jag fram min Canon Dial ur kameraskåpet inför en promenad. Jag upptäckte att det redan satt en rulle i. Färg eller gammal? Vad hade jag plåtat tidigare på rullen? Jag hade inte en aning.

Jag tog slut rullen och det visade sig vara en gammal rulle Kodak T400CN (en monokrom färgfilm). Rullen hamnade i frysen.

Nyligen fick jag filmen framkallad. Filmbasen var så mörk att jag inte kunde se vad det var på bilderna med ögat. Jag fick ta fram en bra lupp. Då såg jag att jag fotograferat samma sak i början och slutet av rullen, samma område under en liknande promenad. Skillnaden var att det var sommar i början på rullen och vinter på slutet och inget däremellan.

Trots den mörka filmbasen gick det att skanna filmen. Jag skannar med ett billigt program som tar ut allt som skannerns sensor ser. Det innebär att man kan få ställa om vit- och svartpunkt ordentligt efteråt för att få en normal bild. I de här fallet tycker jag att bilden rakt ut ur skannern fick en mer poetisk känsla än om jag skulle försöka göra bilden så tekniskt perfekt som möjligt. Kvaliteten på ett halvformatsnegativ på en åldrad film blir ändå inte bra så det finns ingen anledning att sträva efter perfektion.

HBY VST

Bilden liknar inte alls de bilder jag brukar ta. Men jag funderar på att leka mer med kameran och göra ett litet projekt om Hässelby Villastad där jag bor med den här tekniken.

Postat 2012-05-31 11:38 | Läst 7732 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Dial, före Diana, Lomo och Holga

När jag vaknade och såg att solen sken tänkte jag direkt: "Canon Dial!". Min gamla halvformatskamera trivs bra i solsken, eller åtminstone på sommarhalvåret då det är lite ljusare ute.

Jag har inte använt kameran på fler år. Men efter att jag återupptagit mitt analoga fotograferande igen kom även lusten att använda Dialen igen. Det har dock känts lite mycket att ha med den tillsammans med Leica-prylarna. Tanken är ju att hålla nere utrustningsvolymen när jag fotograferar analogt, annars blir det inte ett alternativt till mitt vanliga digitala fotograferande.

Idag åkte Dialen ner ena fickan och testkameran för stunden, en Samsung NX200, ner i andra fickan när jag gav mig ut på långpromenad hemmavid.

Jag hade helt glömt vilken film som satt i kameran. Jag gissade på Fuji Press 400 eller Kodak T400 CN. Det visade sig att batterierna var slut till exponeringsmätaren, men en solig dag är det enkelt att räkna ut exponeringen. Jag brukar köra 1/250s bl. 11 vid ISO 400.

Väl hemma tog jag ur filmrullen och det visade sig vara en svartvit Kodak T400 CN. Jag har ingen aning om vad som finns i början på rullen eller om det ens kommer att gå att skanna bilderna. Det får också bli en överraskning.

Eftersom jag ännu inte kan visa några Dial-bilder från dagens promenad kommer här lite gamla bilder som jag tagit med kameran. Jag fick den gratis av en kompis till min pappa som hade köpt den i början på 70-talet eftersom alla skulle ha sådana kameror då. Eller rättare sagt, alla i Sverige.

I resten av världen sålde den märkliga fjäderdrivna halvformataren inte alls. Men i Sverige hade fotografen Walter Hirsch utmanat det rådande skarpa bildidealet med frigjorda bilder bilder på nakna och halvnakna vänner som dansade på midsommarafton. Bilderna var filmiska med sin levande rörlighet. Det gick att ta flera bilder i snabb serie tack vare att en fjäder drar fram filmen. Kopierar man flera negativrutor tillsammans så ser det ur som en remsa ut en smalfilm. Och med 72 bilder på en rulle var det bara att ösa på med bilder.

Debatten om Walter Hirsch bilder rasade. En del tyckte inte om att hans bilder saknade ordentlig skärpa och var slarvigt komponerade. Andra tyckte att bilderna kom som en frisk fläkt och därför blev det en stor trend att skaffa Dial för att ta annorlunda bilder. Ungefär som Diana-, Lomo- och Holga-trender som kom senare.


Klasskamrater på Skurups folkhögskola 1998/99.


En släktning i Örebro, den fd DN- och Expressen-fotografen Rolf Carlsson.


Föga kreativ redaktionsmiljö på tidningen Redo, år 2001.


Min chef 1999-2000.

Bild från 2004 då jag slutade fotograferade fotografera analogt.

Postat 2012-01-29 17:46 | Läst 8855 ggr. | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera