12 år senare: Hammarbymarschen – folkfest eller mest fulla fans?

"Just idag är jag stark!" Visst är han lik Kenta!

Hammarbymarschen är en blandning mellan folkfest och fylleslag för huliganer och fans. Det är 12 år sedan jag fotograferade eventet senast och inte mycket har ändrats.

Jag var långt ifrån ensam om att fotografera marschen, exempelvis har Björn Magnusson bloggat med sina bilder här på Fotosidan. Det är intressant att se hur olika fotografer kan fotografera samma event. 

En man som stoppar mig efter marschen och vill se mina bilder i kameran säger uppskattande: "Vad kul att du inte bara tar översiktbilder. Sådana ser ju lika ut år från år". 

Ingen översiktsbild utan 28:an rakt upp i nyllet.

Det finns dock en mästare på översiktsbilder i stan – Jan Lipka. Han bilder är alltid intressanta att titta på.

View this post on Instagram

A post shared by Jann Lipka (@jannlipka)

Som vanligt började fansen samlas i Björns trädgård vid Medborgarplatsen för att tåga söderut mot arenan där Hammarbys första allsvenska hemmamatch för året spelades.

Med gröna rökbomber, raketer och smällare var det allt annat än en vanlig lördagspicknick i vårsolen.

Grön rök är onekligen effektfullt på bild.

Det dracks friskt i parken, i många fall oblygt från stora vinflaskor. All tycks medvetna om att polisen inte bryr sig den här dagen. Caprice Kir för 118,67 kronor litern var absolut vanligast att släcka törsten med. 

På grund av gatuarbete gick tåget en omväg på smågator för att sedan komma ut på den breda Götgatan igen.

Halt på Östgötagatan.

In på Bondegatan mot Götgatan.

De som går främst i tåget är i många fall inte Guds bästa barn utan lättprovocerade unga män utan konsekvenstänk och empati. Idioter, med andra ord. En del av dem var så uppvarvade att de började misshandla sina unga män i tåget.

Det är svårt att uppskatta hur många som går i tåget när man är mitt i det. Det kan kännas som två-tre tusen, men när jag ställt mig mitt på gatan och låtit alla passera så skulle jag snarare säga närmare 20 tusen. Publiksiffran på matchen var 28 322.

Ju längre bak i tåget man kommer, desto lägre blir testosteronnivån och det börjar faktiskt kännas som en folkfest. En blöt sådan.

Eftersom jag inte skulle gå in på arenan och trängas med folk så hade jag full fotografisk beväpning. Två kamerahus med 28-70/2 på det ena och 70-200/2,8 med 1,4x telekonverter på det andra. Det är en effektiv kombination om man missa så få ögonblick som möjligt.

Och här kommer den klassiska översiktbilden från Skanstull mot Globen:

Vilken av bilderna ovan gillar du bäst?

Jag minns hellre fotbolls-EM 1992

1992 spelades fotbolls-EM i Sverige. Jag tog bussen in till Malmö för att fotografera alla fans. På Stortorget fanns stora öltält. Och poliser som skulle hålla ordning.

Danmark skulle möta Frankrike på Malmö Stadion och jag fotograferade fansen före matchen. När matchen väl började var filmen slut och jag satte mig utanför stadion för att vänta på bussen. Ut från biljettkontoret kom en kvinna med en biljett. Jag minns inget av själva matchen utan var helt fascinerad av livet på läktarna. Ena kortsidan var helt röd av danskar i röda tröjor och med tända bengaliska eldar.

Det är den enda fotbollsmatch jag sett live som åskådare. Det har blivit några som fotograf.

2006 gick det blev det folkfest på Sergels torg när jag Sverige slog Paraguay. Jag jobbade som fotograf på tidningen Sändaren då och fotograferade när folk såg matchen på storbilds-TV i en kyrka.

Efter att ha gjort klart bilderna på redaktionen gick jag ner till Sergels torg för att se om det var något liv på gatorna. Vid fontänen firade några hundra personer.

Mitt i skaran av glada svenskar fanns kulturministern Leif Pagrotsky. Han lät sig villigt fotograferas tillsammans med andra glada. När jag kom hem skickade jag in några bilder på Paggan till Aftonbladet. De köpte den här bilden och publicerade den flera gånger.

Kort därefter mejlade bildchefen på Aftonbladet och bad mig komma upp på ett möte. De ville ha mig som frilansare och jag sa givetvis ja. Det blev några jobb under sommaren och sedan ville de att jag skulle börja jobba hela dagspass, Jag fick tyvärr tacka nej eftersom jag fått jobb som chefredaktör på Kamera & Bild.