FOTOGRAFISKA DAGBOKSFRAGMENT

Vi är alla nyttiga idioter


En boreal art som skogsbruket bryr sig skit om. Valsörarnas fågelstation, en natt i september 2019. Foto: Håkan Eklund.

En fråga (en av många) som både allmänhet (= vi alla)  och mediefolk borde fråga skogsbrukets representanter kunde lyda så här: "Vad gör ni inom skogsbruket för att pärlugglorna skall överleva i era välskötta och virkesrika skogar som ni alltid skryter så mycket över?" (För att förenkla det hela väljer jag här bara en enda art; samma fråga kunde gälla hur många skogslevande arter som helst.)

Varför ser man aldrig denna fråga ställd? Jag skulle gärna höra svaret.

Problemet är att vi låter de ansvariga slippa alltför lätt undan! Varför?

Mitt antagande:

1) De flesta berörda skogsansvariga har varken sett eller hört en pärluggla.
2) De vet inget om pärlugglans behov av livsmiljö.
3) De kunde inte bry sig mindre.

Då kunde man också ställe följande fråga till "oss andra", det vill säga vanligt folk: "Vad gör vi för att stoppa skogsbrukets likgiltighet angående det ovannämnda?" Varför låter vi skogsbranschen tömma våra skogar på det unika arv som tillhör oss alla?

Mitt antagande:

Punkt 1 och 2 gäller också de flesta människor (= "allmänheten"). Alltså är vi alla s.k. nyttiga idioter som skogsbruket drar nytta av. Eller hur?

När jag tog min skogslärarexamen (1989-90) och hade provtimmar som skulle utvärderas hade jag en 2 x 45 min lektion om naturhänsyn i skogsbruk för en klass finskspråkiga skogsbruksingenjörselever. Jag inledde med en diagnostisk test där de skulle namnge olika skogslevande fågelarter (jag hade bilder på fåglarna) som finns i våra barrskogar, och som kräver lite hänsynstagande (bl.a pärluggla, sparvuggla, tretåig hackspett, tjäder, lavskrika, talltita). De kände inte igen arterna. Än mindre kunde de svara på vilken typ av livsmiljö dessa arter kräver, och vad skogsbruket kan göra för att värna om dessa unika inhemska arter.

(I min kommande bok "Samtal i gränsland" som skall ut i höst berättar jag mera om detta).

I dag tillbringade jag dagen på en naturfotofestival (Korsholm) med Anders Geidemark som konferencier. Fina bildvisningar med vackra naturbilder. Endast en bildvisare uppmärksammade människans fula spår i naturen (tack Jens!). Efter Erik Malms fantastiska "målningar" var jag mätt. Åkte tillbaka till torpet för att såga ved ...

P.S. För den som inte vet. Pärlugglan är en s.k. hålbyggare, kräver bohål i gamla stora träd för att kunna häcka. Sådana finns inte i unga, växande och välansade industriplantager ...I samband med en kalavverkning styrker allt med, sen planteras området och unga växande träd tar över, som röjs, gallras och sköts om tills de kalavverkas igen. Under denna korta omloppstid "bildas" inga sådana träd som passar för pärluggla, eller träd som klarar av ett stort risbo för ex. duvhök. I områden med aktiva ornitologer och ringmärkare finns det holkar uppsatta (av dessa aktivister); skogsbruket kunde gärna tvingas till detta, dvs. att sätta upp holkar om de hugger ner gammal skog med allt vad där finns. Samtidigt borde det vara lagstridigt att hugga ner hålträd eller stora gamla potentiella boträd.

Inlagt 2019-09-28 20:04 | Läst 2815 ggr. | Permalink
Ja det är otroligt hur det kan fortgå utan att några egentliga åtgärder sätts in. Frivilliga krafter räcker inte så långt.
/MA
Du har helt rätt Håkan - angelägna frågor att ställa. Problemet är att myndigheter och "skogsfolk" ser skogen som bara en resurs att ösa nyttigheter ur - inte för vad den är; vår och alla andra arters basala livsmiljö. Man har glömt sambanden, man fattar inte beroendet. Man ser på naturen som någon slags gruva som man bara hämtar upp nyttigheter ur. Beklämmande.
För sådär en 20 år sedan hade man insikten exempelvis att man skulle lämna kvar restvirket som grenar och bark i skogen, för att inte utarma marken. Nu skall naiva och okunniga miljöpartister göra biobränsle av detta (!). näringsutarmningen och artutarmningen fortsätter tills det brister. Det är alltid så med Homo Sapiens - man kör så länge det går.
Ja Håkan, jag orkar nästan inte ta mig ut längre. Det finns inte ett enda ställe där jag kan gå 200 meter i något som liknar skog. Därför har jag bestämt mig för att hålla mig hemma i fortsättningen. Det är jag själv som mår dåligt av att bry mig. I fortsättningen blir det turer till Norrland ( Jokkmokk ) under lite längre tider istället.
Från att ha varit ett otroligt djurrikt område så finns det inget kvar. Tjäder och orre i mängder. Pärlugglan fanns alltid ropande, oavsett om det var ett bra eller dåligt sorkår. I min blogg den 8/12 - 18 skrev jag lite om pärlugglan. Per Aspenberg som finns med på en bild berättade att i Västra Gästrikland följde ugglorna sorktillgången. Vart 4:e år var det tomt på ugglor medan det i östra Gästrikland alltid fanns ugglor men betydligt färre än i västra. Det är nog 30 år sedan jag hörde en pärluggla här hemma.
När jag gick i skolan fick man lära sig de vanligast fåglarna, träden och växter men hur är det idag. Jag blir förvånad när jag hör folk som inte vet vad talgoxe, blåmes och kaja är för något. Märker på mina barnbarn att det är inte mycket lektioner i naturlära dom har.
Som du också berört någon gång så tycker jag att dagens fotografer alltför ofta jagar bilder, vackra bilder, häftiga bilder, vad dom fotograferar vet dom inte alltid.
Själv anser jag att gränsen för vad naturen tål för länge sedan passerat. Kapitalisterna kommer att muta politikerna så dom får ta den sista skogen och bryta dom gruvor dom vill.
Tyvärr en dyster och tråkig utveckling.
Sten
Staffan Widstrand pratade på OnLocation förra helgen om vikten av att vi som fotograferar djur och natur också visar våra bilder för att folk ska lära sej mer om vad som finns "där ute". Det är svårt att skydda och värna om något som man inte ens känner till (som dina elever).
Hälsningar Lena