Empiriska studier

Utsikt från sovsäcken i morse. Jordnära, äkta. 28.4.2020. Foto:Håkan Eklund. Nr 119/366.

Att få vakna till fågelsång, kraftig sådan, alldeles intill - är verkligen fint. Speciellt när man ligger på marken med granris under + liggunderlag. Med tältduk över.

Jordnära. Doft av mylla, granbarr och vår.

Somnade om.

Väcktes av duvhökarnas skrik kl. 07.30, hanen kom med frukost. Fick inte syn på dem. Sen tystnade de. Hon for säkert tillbaka till boet för att äta.

Jag somnade om.

Jag hade kommit till gömslet klockan 01 på natten. Beckmörkt. Höll på att missa det i mörkret. Gick bara 50 m fel, men det räcker för att börja undra var det egentligen låg.

Sov gott, men att efter första väckningen nollsex (taltrast väckte) bli kvar i den varma sovsäcken en morgon i skogen är bara så skönt.

Att inte ha bråttom någonstans.

Att lyssna till alla läten: sjungande taltrast nära, bofinkar, kungsfågel, bergfink, gråsiska, grönsiska, gråspett, domherre, mindre korsnäbb  - och sen en stund en visslande sparvuggla.

Och jag hade ju kommit till skogen för att lyssna efter duvhök. De är högljudda när det gäller matleverans.

Somnade om.

Vaknade kl. 10 och började packa ihop. Det började regna. Satt "inomhus" och drack morgonkaffe när duvhökhanen ropade på nytt: att nu är frukosten fixad. Vilken service! Och nu såg jag vart honan flög för att hämta, men rotvältan var skymd från gömslet. Såg aldrig hanen. Satt några minuter någonstans och ropade, visste inte vad han sade. Kanske honan förstod?

Men åtminstone jag blev lite klokare.

Var inte 100 % säker på att de häckade här, har bara sett boet prytt med nya kvistar, men varken sett eller hört något. Därför är dessa empiriska studier viktiga, på plats i skogen. Samtidigt naturnära och skönt, trots att det för många anses obekvämt och jobbigt. Tack och lov. Annars skulle ju alla unna sig denna lyx ...

När mina kursister i tiden tyckte att något var svårt (t.ex. att lära sig fågelläten, att fotografera wildlife) så svarade jag alltid: Va bra! Då är det ju bara de som verkligen vill lära sig som lär sig och blir medlemmar i en exklusiv "klubb".

Väntade ut en hagelskur innan jag bröt upp och traskade tillbaka till bilen. Sen ut längs skogsvägar till den coronaplågade civilisationen: 193 döda, 56 på intensiven, 187 på sjukhus - i Finland.

Enligt nyheterna.

Tre miljoner smittade globalt. Fy för den lede.

Stängde bilradion.

2020-04-28 16:58   Joakim88

Det är ju precis det här som du beskriver som är så roligt/spännande/skönt om man säger så :)
Vad kul att få höra duvhökarna, hoppas att du kan få någon bild på dem en morgon här i skogen framöver, vore väldigt intressant. ( har aldrig stött på någon duvhök, förutom när jag satt i ett åtelgömsle)

Ang corona ja det är ett elände utan dess like....

Svar från Håkan Eklund 2020-04-28 21:47

På väg dit igen. Få se om jag har någon tur i morgon, när det ljusnar ...?
- hawk

2020-04-28 20:46   Dubbelolle

Har du ett eget gömsle du kan övernatta i, det låter mysigt, och visst är det mysigt att vakna tidigt o vara mitt i naturen o bara lyssna när dagen startar upp.
Hälsn, LO

Svar från Håkan Eklund 2020-04-28 21:47

Jag har många gömslen, men de flesta är på stugan i Österbotten. Hittade ett gammalt som en kompis lät fixa 1977 när han jobbade för tälttillverkaren Caravan som då hade fabrik i Vasa. Det saknar golv och är svårt att sätta upp, men där jag nu är har jag lyckats fästa det vid träd i närheten. Åtminstone rymligt, men inte vattentätt (och idag har det regnat). Få se hur vått det är inne, jag skall nu åka dit för andra natten, i mörkret. Huu uuu ... :-)
- hawk

2020-04-28 22:26   Sten Björklund

Alla läten är en del av naturupplevelsen. För många år sedan fotade jag tretåiga hackspetten. Träden där dom häckade tre år i rad stod knappt tio meter ifrån varandra. 150 meter därifrån häckade duvhöken. Jag satt vid hackspettarna nästan hela dagar och fick verkligen en inblick i hökarnas ljudrepertoar. Hörde hur honan med ganska diskreta rop talade om för hanen att nu får du komma med mat. När han kom höjdes rösten ganska rejält när honan hämtade bytet. Samtidigt kunde sparvugglan ropa från andra hållet. Ett par gånger passerade jag ganska nära boet. Ungarna var då ganska stora. Trodde det skulle bli ett fruktansvärt varnande och skrikande. Men nej, honan gav ifrån sig en knappt hörbar varning till ungarna och flög iväg. Ungarna låg kvar och tryckte i boet. Det blev aldrig av att försöka fota hökarna även om jag hade chansen. Det var hackspettarna som upptog all min tid då.
Men som du vet så kan det vara nästan lika fint att uppleva tystnaden.
Sten