Marker med historia

Farmors vildblommor (strandveronika) med 400 mm. Pandros, juni 2018. Foto: Håkan Eklund.

Det var först när jag flyttade till Åbo och hittade mina fina strövmarker på olika ställen när jag småningom kom underfund med att det ändå var något som fattades.

Jag hade en relation till träd, växter och fåglar, visste vad de hette, "de var sig lika" och jag njöt lika mycket av dem där, som på vilket annat ställe som helst.

Men jag saknade kunskapen om markernas historia, om vem som odlat vad, om vem som ägde markerna (ok, mycket hade köpts upp av staden ...), om namnet på gårdar, gamla torp, hemman, människor etc. Om vad som hänt med dem, de olika generationerna, etc.

Här i markerna runt fritidshuset är det annat, här har varje hektar en egen historia, många ställen med mina egna minnen ända sen 1950-talet (jag flyttade bort 1980, från hembyn).

Och jag har ännu en viss koll på vad som hänt med gammal och ung ...

Den blommande växten ovan växer intill det som är kvar av grunden till far och farfars gamla bondgård. Strandveronikan har troligen farmor tagit med sig från ett utskifte som låg några kilometer "bakom skogen" österut, där det fanns odlingar röjda ur ett kärr. Vägen dit var oändligt dålig; jag minns en höbärgning när jag var mycket liten - och var rädd för de hundratals bromsar och flugor som omringade oss.

Här på tomten, en torr backe, växer inte just denna art naturligt, men i skuggan på norrsidan om husgrunden har den klarat sig i hundra år. De börjar alltid blomma vid midsommartid.

Förr i tiden plockade folk med sig växter och träd som de grävde upp i naturen, dvs. naturens egna "handelsträdgård". Billigt och bra.

Första mötet med en människa

Tornfalkungar (2 av 5) i bolåda. Oravais 26.6.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 177/365.

Bombplan och bivråk

Bivråk beredd på anfall. Pandros, Kimo ådal 25.6.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 176/365.

Klockan 13.00 varnades för flyganfall. Två snabba jaktplan i form av tornfalkar skrek högljutt och dök mot en lågt flygande, långsam bombare - en bivråk. Falkarna var otroligt snabba och ettriga. Vråken väjde. Falkarna vill förstås skydda sina dunungar i ett gammalt kråkbo högt i en tall, i dungen som bivårken passerade.

Jag höll på med att tvätta T-skjortor och hann inte få bild på anfallet, men 400 mm fanns i närheten och jag fick in vråken när den spejar uppåt, för att kolla om det blir fler anfall, innan den drar vidare.

Eftersom jag läser en bok om flygstrider under fortsättningskriget ( 25.6. 1941 - 19.9.1944) kändes detta som en klassisk flygstrid.

I Gunnar Granbergs bok "Bevingad vildnad" (1945) finns ett unik stycke som han som fågelfotograf är ensam om:

Han satt i ett fotogömsle intill ett bivråksbo (i Ekudden) utanför Borgå i början av juli 1941 när sirenerna som varnade för fientliga flygplan började tjuta från staden. Då blev bivråkshonan orolig och flög upp från boet för att kolla vad som stod på? När sen de stora tunga ryska bombplanen kom dundrande lugnade hon sig och flög ner till boet igen.

Finlandssvensken Gunnar Granberg (1895-1981) var en av Finlands allra första fågelfotografer; jag har skrivit en artikel om honom i BFF:s årsbok 2015. Materialet om honom var mycket svårt att samla ihop, en fotograf som det skrivits mycket lite om. Tyvärr. Hans förebilder var de svenska pionjärerna Paul Rosenius (1865-1957) och Bengt Berg (1885-1967).

Helvetiskt

Med 400 mm. Vöråskogarna 24.6.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 175/365.

Havsörnsparet som i många år häckat i "grannskapet" är borta; boet övergivet. Sökte några timmar i området, om de skulle ha byggt nytt - men kammade noll.

Först och främst finns det knappt ens träd som skulle duga för ett stort och tungt örnbo! Det mesta är genomhugget och planterat. Hittas äldre skog är granarna så spinkiga i den steniga terrängen att de inte heller duger som boträd.

En mera helvetisk skogsterräng får man söka efter, under mosstäcket stenrummel där man får akta sina steg att det inte blir benbrott.

Hörde sidensvans och tofsmes; alltid något.

Och nu när helgen är över och familjen åkt, är det igen en solig, varm, vindstilla och fin kväll. F-n också vad orättvist det kan bli ibland. Vädermakter som glädjedödare ...

Lokalhistoriska lektioner

Om det lokala, via årsbok. Pandros, Kimo ådal 23.6.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 174/365.

Fick årets årsbok "Orvas 2018" levererad "by hand" till fritidshuset. Pinfärsk från trycket. Det handlar om Oravais hembygdsförenings 60 - åriga jubileums publikation.

Omslagsbilden är hämtad ur en artikel som jag har skrivit (och illustrerat), när jag med kamera dokumenterade den sista dagen (7.8.1979) när Kimo Bruks kvarn var i full verksamhet, sen var en 80 - årig kvarnverksamhet (1899-1979) till ända.

Här är det sonen Robert som passar på att lära sig något om historia på lokalnivå. Till vardags sysslar han med politisk historia mera globalt, som han i sin tur har mycket att berätta om, som när han skjutsade Trumpens f.d. jurist i samband med "The 2016 Republican National Convention i Cleveland". Idag sitter juristen (M. Cohen) i klorna på myndigheterna ---  (väl förtjänat).

Uruselt midsommarväder, i kväll aningen bättre.

Fint ändå att kunna spendera tid med familjen under enkla och mysiga förhållanden, på far och farfars gårdstun. Med släktrötterna synnerligen närvarande.

När detta skrivs är det midnatt och det är ännu ljust ute. Tornfalkparet som är våra grannar har en bytesöverlåtelse "ceremoni", med speciella läten (låter som mattiggning). För två nätter sen hittade jag boet, högt uppe i en tall, i ett gammalt kråkbo. Old school häckning ...

Det nordiska midsommarljuset här uppe i norr är helt enkelt magiskt, som man bara inte tröttnar på, och minns med vemod senare i höst när det blir mörkt klockan fyra på eftermiddagen.