Duktiga falkföräldrar

Falkpappan har levererat frukost. Oravais 28.6.2018 kl. 08. Foto: Håkan Eklund. Nr 179/365.

Sex hungriga ungar att mätta i den här familjen; ändå ser pappan pigg och fräsch ut. Ungarna är snart flygfärdiga.

Falk med ID

ID S-100376, hoppas den klarar Malta under höstflyttningen.  Oravais 27.6.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 178/365.

Med härliga stora svarta ögon tittar den på mig; en vacker (som fullvuxen) och nyttig falk i vårt jordbrukslandskap. Denna är en av fem likadana som trängdes i sin bolåda när jag kort plockade ut dem för ringmärkning idag. Snart är de flygga.

Hoppas att de klarar Malta under flyttningen.

Jag har sett många finskmärkta tornfalkar i frysen på Naturhistoriska muséet i Mdina, Malta. Fåglar som konfiskerats av tjuvjägare som det finns gott om på ön; jägare som skjuter alla rovfåglar, storkar, hägrar etc. som kommer inom skotthåll.

Det är främst tre rovfågelarter från Finland och Sverige som är hotade under flyttningen, eftersom de gärna tar rutten över Malta: tornfalk, brun kärrhök och fiskgjuse.

En underbar berättare

Läser klassikern på nytt. Pandrosbacken 27.6.2018. Foto: Håkan Eklund.

Höll på med en bok om amerikansk utrikespolitik när ögonen föll på bokryggen till klassikern ovan. Började bläddra i den, började läsa lite, och märkte att jag ingenting mindes av boken som jag läst för decennier sen.

Författaren Yrjö Kokko tillhör definitivt en av mina finska berättarfavoriter; han som räddade sångsvanen från utrotning i början av 1950-talet, med boken Sångsvanens land (som jag berättat om tidigare).

Skraktorpet (utkom på svenska 1958)  handlar om hans dröm att fotografera häckande salskrake, som han fick häckande i en holk intill stockhuset han lät bygga uppe i Lappland. Han hade en handfull holkar med häckande knipa, en med salskrake, men hur han än vaktade på dem lyckades ungarna lämna holkarna utan att han fick en enda bild, under den första våren.  Senare år fick han bilder (men dit har jag ännu inte kommit).

Så här skrev han halvvägs in i boken:

"Denna fågelvår höll på att göra mig galen. Här hade jag klättrat i trän, suttit i kameratältet hundratals timmar, förlorat nästan två månader av min tid, till nästan ingen nytta. Jag visste inte hur knipornas parning går till, jag visste inte hur knipungarna kommer ur boet, och knipornas förlovningsceremonier var kanske idel inbillning; absolut säkra bevis hade jag ju inte. Nu kunde jag inte längre sitta i tält alla morgnar. Jag måste tjäna pengar, få någonting gjort."

Och hans sätt att skriva tilltalar mig, en härlig blandning av natur- och kulturhistoria, med reportageliknande dialoger och med ett stuk av filosofisk romanprosa. Boken skall ännu i natt fixas; här uppe i Österbotten är det ju nätterna lika ljusa som en mulen dag.

Holken på bilden hittade jag på en servicestation i Viitasaari, på väg till torpet från östra Finland. En ovanligt välbyggd knipholk som också duger för pärluggla.

Yrjö Olavi Samuli Kokko född den 16 oktober 1903 i Sordavala, död den 6 september 1977 i Helsingfors, var en finländsk veterinär och finskspråkig författare, som skrev naturskildringar från Lappland.

Marker med historia

Farmors vildblommor (strandveronika) med 400 mm. Pandros, juni 2018. Foto: Håkan Eklund.

Det var först när jag flyttade till Åbo och hittade mina fina strövmarker på olika ställen när jag småningom kom underfund med att det ändå var något som fattades.

Jag hade en relation till träd, växter och fåglar, visste vad de hette, "de var sig lika" och jag njöt lika mycket av dem där, som på vilket annat ställe som helst.

Men jag saknade kunskapen om markernas historia, om vem som odlat vad, om vem som ägde markerna (ok, mycket hade köpts upp av staden ...), om namnet på gårdar, gamla torp, hemman, människor etc. Om vad som hänt med dem, de olika generationerna, etc.

Här i markerna runt fritidshuset är det annat, här har varje hektar en egen historia, många ställen med mina egna minnen ända sen 1950-talet (jag flyttade bort 1980, från hembyn).

Och jag har ännu en viss koll på vad som hänt med gammal och ung ...

Den blommande växten ovan växer intill det som är kvar av grunden till far och farfars gamla bondgård. Strandveronikan har troligen farmor tagit med sig från ett utskifte som låg några kilometer "bakom skogen" österut, där det fanns odlingar röjda ur ett kärr. Vägen dit var oändligt dålig; jag minns en höbärgning när jag var mycket liten - och var rädd för de hundratals bromsar och flugor som omringade oss.

Här på tomten, en torr backe, växer inte just denna art naturligt, men i skuggan på norrsidan om husgrunden har den klarat sig i hundra år. De börjar alltid blomma vid midsommartid.

Förr i tiden plockade folk med sig växter och träd som de grävde upp i naturen, dvs. naturens egna "handelsträdgård". Billigt och bra.

Första mötet med en människa

Tornfalkungar (2 av 5) i bolåda. Oravais 26.6.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 177/365.