En gammal trotjänare

Min första handkikare (8x30). Pandros 27.7.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 208/365.

I mina gamla fältanteckningar från mitt första år som fågelintresserad står noterat för den 24.5.1965: Köpte kikare Meopta 8 x 30 i Nykarleby. Kostade 85 mark.

Det är kikaren på bilden ovan. En verkligt gammal och fin trotjänare.

Enligt anteckningarna som var mycket detaljerade de första åren såg jag 75 olika fågelarter 1965, alla nya ... Följande år (1966) såg jag 120 olika arter, 47 arter var nya. 1967 såg jag också 120 olika arter, 12 var nya. 1968 var årsnoteringen 155 arter, 28 var nya. Och så vidare. Att notera är att vi  (jag och kompisen Johan Antus) ännu då bara rörde oss i hemknutarna, i hembyn och runt om i den lilla kommunen Oravais. Fortskaffningsmedel var cykel och moped, förutom apostlahästarna ...

Sen vidgades vyerna. I ett skede försökte jag räkna hur många arter jag har sett totalt under decenniernas gång i samband med arbetsuppdrag/semesterresor (Europa, Asien, Afrika, Nordamerika, Australien, NZ etc.) och kom till 4000 - 5000 olika arter. I sig ganska meningslösa siffror; jag minns ju inte ens längre vad de hette ...

Känner att det är mera  värdefullt att koncentrera sig på Skandinavien/Europa/västra Palearktis som områden. Där arterna är  bekanta och "hanterliga".

Idag blev det fyra nya arter för året: hornuggla (hörde mattiggande ungar), rostand, rödspov och stäpphök. Alla sedda inom en timmes tid på en fin fågellokal utanför Björneborg (vidsträckt strandområde). Rostanden har jag vetat om, hittades bland sex gravänder. Rödspov och stäpphök (ung fågel) blev en fin överraskning.

Har nu loggat 198 arter i år (några arter sedda i Sverige, några i Estland - resten i Finland). Helt "ovetenskapligt och onyttigt" i sig, men trevligt ändå.

Att sätta mål ger motivation/skapar aktivitet; har 200 som mål för i år (i Finland), dit når jag nog så småningom.

Slut på det programlösa

Skonad. Pandros 26.7.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 207/365.

Klippte gräsmattan, börjar packa ihop. En intensiv arbetsmånad väntar - dock med intressanta aktiviteter (med fotokursdeltagare till Grönland/ryska Karelen ...).

Har njutit av att kunna ta dagarna som de kommit. Fick två nya arter för året idag: småtärna (nr 193) och brunand (nr 194). Sex kvar, och det uppställda målet är nått. Såg flyttande svartsnäppor, gluttsnäppor och småspovar, på väg söderut - höstflyttning ...

Minnen i skyn

Fouga Magister  - stilren design. Kauhava 25.7.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 206/365.

Detta är ett jetdrivet grundskolflygplan som behärskade lufthavet ovanför socknen där jag växte upp. Oravais låg inom Kauhava luftstridsskolas övningsområde; idag är basen nerlagd.

Planet ovan finns kvar som minne utanför mässen.

Max hastighet: 715 km/h. Spännvidd: 12,15 m med vingspetsbränsletankar.

Finland köpte 18 Fouga Magisterar från Frankrike åren 1958-59 samt erhöll en tillverkningslicens. Valmet byggde ytterligare 62 Fougaflygplan mellan åren 1958 och 1967. Flygplanens beteckningar var FM-1...-18 och FM-21...-82. FM-21 var den första Fougan som byggdes i Finland. Flygplanstypen var jetskolflygplan i det finländska flygvapnet mellan åren 1958 och 1988. Sex Fouga Magisterflygplan förstördes i haverier - alla med dödlig utgång.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Fouga_Magister

Spår som försvinner

Vägen till hemlig skjutbana. Oravais 24.7.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 205/365.

Det är decennier sedan jag besökte Oravais skyddskårs skjutbana som ligger i ett litet öppet åkerområde ett stycke genom en "mörk skog".

Bland ettusen myggor hittade jag stället, det öppna området var nu tät skog; det enda spåret av de byggnader som funnits var en stor brädhög bland vide och unggranar. Så sopas historiens spår igen när naturen tar över.

Nedan ett stycke ur en kolumn som jag hade i Vasabladet 11.7.2017:

”I rågens rike 2007” skriver Bengt Jusélius initierat om vapentransporterna hösten 1917 som engagerade ett 100-tal Vörå-, Maxmo- och Oravaisbor framför näsan på de ca 180 ryska soldater som i åratal varit stationerade i Bertby, Palvis, Kaitsor, Tottesund och Oravais.

Den 31.10.1917 lossade man under sex timmars nattmörker 80 000 kilo vapen, ammunition och sprängämnen från s/s Equity i Storsandviken på Västerö (Maxmo). Allt för att beväpna skyddskårerna, både regionalt och nationellt. I Finland fanns då ca 40 000 ryska soldater stationerade, i Österbotten ca 7000.

Vad vet bygdens yngre generationer om allt detta? Kanske en välregisserad film kunde hjälpa till att skapa intresse för dessa spännande händelser?

I mina föräldrars gamla familjealbum finns flera ur farfars/morfars-generation avporträtterade i skyddskårsuniform. En del hade varit med om att avväpna ryssarna längs kusten, en del hade upplevt striderna mot de röda i Tammerforsområdet. Men inget är nedtecknat om det som de varit med om; några emigrerade till Amerika i början av 1920-talet.

Det är därför dagböcker, publikationer och böcker är viktiga. Att historier lever vidare; minnet är nämligen en dålig dagbok.

Första gången i studion

Kunde inte sitta stilla. Vörå ca 1955. Foto: Studio Hägglund.

Har idag (mulet och regnigt) städat mina hyllor i fritidshuset och kom på att ta ut denna bild ur ramen, för att putsa glaset.

Och vad passar då bättre än att passa på med en indirekt selfie ...

Det är jag på bild, som enligt "hörsägen" knappt kunde sitta stilla framför kameran så mor placerade en docka i händerna på mig, och det hjälpte tydligen. Fotografen Paul Hägglund har tydligen lyckats fånga min uppmärksamhet; ser ut som om jag skulle lystra till något?

Det är denna bild som jag hänvisade till när jag under "hippieåren" ville ha långt hår, men blev alltid kortklippt av far, mot min vilja. Han hade skaffat en speciell sax för hårklippning, och fungerade som familjens hårfrisör. Inte alls kul i tonåren.

Jag vet inte varför föräldrarna valde att låta mig ha långt hår som liten? Eftersom stora syster bara hade två bröder (fram till 1956) klädde hon mig en gång i flickkläder (sommarklänning ...) och lär ha vandrat med mig ner till landsvägens busshållplats; vi skulle väl möta någon, kanske morfar och mormor? (morfar skaffade aldrig bil)

Onekligen ser jag aningen flickaktig ut på bilden; något som inte upprepats som vuxen ...

Länge hade jag långt hår, mustach (efter att ha flyttat hemifrån)  - tills jag under vistelsen i New Jersey/New York hösten 1980 anlade skägg, som sen dess blivit kvar. (Den skäggige profilbilden på denna blogg är också tagen i USA, 2015).

För några år sen rakade jag bort det, men det kändes inte bra, det var inte jag - så lätt går det att skapa en viss egenbild av sig själv. Nu har skägget blivit vitt, men hellre det än att smeta färgämnen ...