Don efter person

Motpoler på hjul. Aura å, Åbo 15.5.2017. Foto: Håkan Eklund.

Smygjakt

Skymningsjägaren vid Aura å, Åbo 15.5.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 135/365.

Råkade få syn på motivet under kvällsvandringen längs ån; var själv på gatufotojakt. Inser att nästa gång jag passerar katten får det bli ett större skärpedjup. Det är sånt som man inser när bilden detaljstuderas på datorn. Här tänkte jag "riktigt djur", och då kör man ju med stor bländare - men här var det liksom inte på riktigt, och då kan ju alla detaljer vara skarpa, de är alla lika viktiga.

Höll på att skriva Carduelus

Spinus spinus. Åbo 14.5.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 134/365.

Höll på att skriva Carduelis spinus för grönsiskan ovan, när jag upptäcker att den fått ett nytt släktnamn.

Det måste vara jobbigt för fågelboksförlag som inte hinner hänga med i svängarna när nya arter (som tidigare betraktats som underarter) nya artnamn kommer till - och en del andra försvinner. Allt detta via ny forskning.

Till exempel så betraktas inte längre snösiskan som egen art, utan är kort och gott gråsiska (som jag tycker är bra; snösiskan var alltid svår att artbestämma ...).

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gr%C3%B6nsiska

Grönsiskan var en av de många arter som ursprungligen beskrevs av Carl von Linné i verket Systema Naturae. Den tillhör familjen finkar som i sin tur antingen delas upp i underfamiljer eller släktgrupper (tribus) där man placerar grönsiskan i underfamiljen Carduelinae eller släktgruppen Carduelini.

Tidigare fördes grönsiska till släktet Carduelis. Genetiska studier visar på en tydlig klad inom detta släkte med de nordliga siskorna tallsiska (pinus), svartkronad siska (atriceps) och hispaniolasiska (dominicensis) som tillsammans med de amerikanska guldsiskorna och de neotropiska siskorna idag förs till det egna släktet Spinus. Trots sin stora utbredning delas grönsiska vanligtvis inte upp i några underarter.

Lång vår

Inför landning. Kuhmo 9.5. kl.19. 2017. Foto: Håkan Eklund.

"Lång vår" av Gunnar Brusewitz (1977), en av hans många pärlor, dokumenterar vårens framfart i det avlånga Sverige/Skandinavien. I ord och bild (akvareller, tuschteckningar) - en lisa för öga och själ.

Han inleder resan i sydligaste Skåne en tidig marsdag och avslutar sin resa en morgon i juli på nordsidan av Varangerhalvön vid Barents hav i Norge.

Det var denna bok som jag kom att tänka på igår när jag hemkommen från vintern i Kajanaland gjorde en tur i mina hemmamarker: galande gök, sjungande lövsångare i lösprickningssnår, skriande tornseglare i skyn, ett 100-tal rastande grönbenor, spelande brushanar på strandängen - och så vidare.

Efter en vecka i halvmeter djup snö 700 km i nordost, kändes det bara så overkligt att detta var samma land. Och då är ju Finland bara en "stump" i jämförelse med Sverige; det som är sydkust för oss är ju i nivå med Norrlandsgränsen hos er ...

Bilden ovan tog jag vid en myr när jag satt och väntade på björn.

Eurovision - fy för den lede

Må den bästa vinna. Åbo 13.5.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 133/365.

Orkade titta en stund på årets version av "eurovisan"; inget för mig - alltför banalt. Speciellt texterna. Men det är ju förstås glatt och positivt som i och  för sig är ok. Men att tävla storskaligt med dylik medioker sångunderhållning där grannar röstar på grannar, nej - fy för den lede ...