Fick fransyska gilla finsk bastu

Bröderna Rautiainen med det franska gästparet. Kuikan kämppä, Kuhmo, maj 2017. Foto: Håkan Eklund.

Interiören på bilden ovan är välkänd bland många aktiva svenska och norska (proffs)naturfotografer; de har alla varit här (och deras bilder som tagits i markerna runt om hittas i deras böcker/tidskriftsartiklar).

Detta är från storstugan i Lassi Rautiainens naturfoto-Base Camp i skogsödemarken nära ryska gränsen, i Kajanaland. Med vargar, björnar, järvar och annat vilt som närmaste grannar.

Kunde inte låta bli att en morgon ta en bild av brödraparet (Mika t.v, och Sami) med det franska pensionärsparet, som de hade ett enormt fint tålamod med.

Äldre fransmän är inte speciellt duktiga på engelska, och jag beundrade bröderna hur de i timmar kunde sitta och förklara saker för paret, långsamt och tålmodigt, och det var äkta. De trivdes i sin roll, och eftersom vi var de enda gästerna några dagar hade de tid. Bröderna är båda f.d. FN-soldater (Kosovo/Libanon) och speciellt Mika (jobbar som brandman i Kuopio; hade nu hoppat in som tillfällig kock) har rest mycket som backpacker runt om i världen. Sami är pappa Lassis högra hand; de jobbar vecka-vecka med att ta hand om naturfotoruljansen (http://www.articmedia.fi/) med Wildlife Safaris.

Men det  var om finsk bastu texten skulle handla om. Igen fick jag ett exempel på missbrukad bastukultur och -teknologi. Och hur den kan svängas ...

Så här var det: Andra morgonen när vi återvände från skogen kände jag att nu skulle det smaka gott med ett riktigt bastubad. Jag gick ner till stranden och satte fyr i pannan och en trekvart senare njöt jag av bastuhettan. Vid frukostbordet sade jag åt paret att bastun är varm, att de kan gå dit om de är intresserade. Kvinnan skakade på huvudet och sade att hon varit i en bastu en gång, och att det inte gick att andas, det var alltför hett och att det fanns inte tillräckligt med syre.

Jag förklarade för henne att detta är en riktig bastu, rymlig, med bra ventilation, och ett svalt rum för omklädning där man får "svalna" i lugn och ro efteråt, osv. Jag insisterade på att de skulle försöka.

Det gjorde de. Och efteråt var hon bara så nöjd; hade njutit till 100 procent av den behagliga bastun. Där man både kunde andas och njuta av värmen. Nu var hon helt "tänd" på ordentligt bastubad.

Så är det.

En massa urbana små ynkliga bastur är usla, saknar tillräcklig ventilation och är annars trånga och äckliga med små varma omklädningsrum där kläderna klibbar på kroppen eftersom det inte funnits något svalt utrymme, där man avnjuter sin bastuöl och relaxar - innan man klär på sig igen.

Sen avslutade jag med att be henne att inte uttala sauna som sona, som alla gör på engelska. A skall ju uttalas som ett öppet tydliga A i ett finskt ord (också i svenska ord); "sona" på fijianska betyder "anus" - och om det har jag andra historier ...

Tredje natten med tjäder

Bakom snödrivan. Kuhmo 12.5.2017 kl. 06.08. Foto: Håkan Eklund. Nr 132/365.

En sak är säker. Nästa gång jag öppnar en bok med bilder från tjäderspel, är min respekt än större än tidigare.

Efter tre kojnätter har jag nu kanske fyra – fem användbara bilder, och det handlar inte om några ”pangbilder”. Gårdagnattens tjäder som fläktade en fin uppvirvlande pudersnö runt om – kunde ha varit sådana. De finns åtminstone kvar på näthinnan. Senaste natt var snön ”vanlig”.

Ändå har tre kojnätter varit värt besväret. Upplevelsen är värdefullare än bilderna, och insikten hur nyckfull denna fotografering är.

Vi flyttade enmanskojan på kvällen, och det såg bra ut ännu halv fyra på morgonen. Den aktiva tuppen spelade på åsen mittemot, fick några bilder som annars skulle ha varit bra, om det inte varit ett antal kvistar i vägen ...

Sedan spelade den en halvtimme på åsen, för det mesta skymd av träd. Alla bilder som kunde ha varit något, har kvistar som stör.

En fransman som höll till i en lite ”lyxigare” koja nedanför åsen såg ingenting alls. Jag såg att han gett upp klockan halv sex på morgon och plockat bort sitt långa teleobjektiv; tuppen hade inte synts av på en timme och solen hade gått upp bakom tunna moln. All over.

 Ändå inte.

Hönan landade i ett träd nära vägen och plötsligt kom tuppjäkeln som från ingenstans och sprang som en galning över skaren alldeles framför våra kojor och försvann upp bakom en liten ås. Jag hann ta några bilder.

Sen började den spela som besatt för att locka ner hönan. Då och då skymtade huvudet och stjärten ovanför snökanten; bilden ovan togs just då.

Sen försvann de ur sikte, klockan var halv sju, föreställningen var över.

Fina bilder på näthinnan

Enda bilden från nattpasset. Kuhmo 11.5.2017 kl. 04. Foto: Håkan Eklund. Nr 131/365.

De flesta av oss som fotograferar har ett antal bilder som bara finns på näthinnan; nu har jag fått ett antal till. Skulle jag (= fotogömslet) ha befunnit mig på ett bättre ställe hade det blivit tidernas tjäderspelbilder! I fint snöföre ... Ok, solo sådana (ingen fight), men ändå.

Det fanns bara två tuppar på spelplatsen, den på bilden ovan var en "tvåa", ganska passiv, höll sig undan "den starka". Denna höll till rätt nära där jag satt, men bakom en liten kulle. Oftast skymtade jag bara näbben och ögat och en bit av stjärten, men en gång gjorde den ett luftsprång - och då hann jag få en bild (ovan). Den enda hittills från två nätter i tjäderskogen ...

Den aktiva tuppen höll till några hundra meter in i skogen, uppe på en liten kulle, skymd av träd från mitt håll. Men jag studerade tuppen i kikaren, han hoppade, dansade och hade sig. Det fina var den puderlätta nysnön som hade fallit under natten, vid varje flax yrde det snö kring tuppskrället! Bilder som förblev otagna.

Vid ett tillfälle var en tjäderhöna nere på snön, jagades av tuppen, men hönan "ville inte". Flög sen iväg.

Inser också det tragiska att befinna sig i ändlöst stora skogsmarker och det finns bara två tuppar och en höna på spelplatsen. Uruselt!

Under eftermiddagen kommer en kille från Helsingfors, tillsammans skall vi försöka flytta gömslet, för ett sista försök. Det är sådana här gånger som värdet på andras bilder stiger, när man själv inser hur mycket tid och arbete som krävs för att komma till skott. Hälsosam insikt (trots att den inte är ny); bra att bli påmind ...

Tankar om krig

I gränslandet till Ryssland. Kuhmo 10.5.2017. Nr 130/365. Foto: Håkan Eklund.

I en sovsäck på golvet i ett enkelt men dock "ombonat" fotogömsle i ett vinterlandskap nära gränsen till Ryssland kan jag inte låta bli att tänka på våra veteraner som utkämpade fyra krigsvintrar med ryssarna i dylik terräng (1939-44).

Den femte vintern (1944-45) gällde det att "kasta ut" tyskarna från Lappland. I det sistnämnda använde tyskarna den brända jordens taktik, dvs. de brände ner städer (Rovaniemi), samhällen enskilda hus, dvs. alla byggnader under sin reträtt. Allt för att göra det svårare för fienden med underhåll och bivackering - ett gammalt och beprövat "krigsknep".

Men på den tiden var alla finländska män härdade av "Fattigfinland", en stor del hade agrar bakgrund, och var vana med tuffa förhållanden.

Under de fyra vintrarna mot ryssarna tillbringades en stor del i verklig skogsödemark boende i "korsur" under jorden, enkelt men praktiskt. Tack vare uppoffringen vann vi frihet och utveckling; enda landet längs gränsen till Ryssland som inte ockuperades eller gjordes till lydrike (men nära var det ...).

Björn i snö

Med målmedvetna steg. Gränszonen till Ryssland; Kuhmo 9.5.2017. Foto: Håkan Eklund.

När jag vid 17.30-tiden installerar mig i fotogömslet vid myrkanten börjar det snöa, och blåsa. Svårt att tänka sig att det är nio dagar in i maj.

Sitter i timmar och tittar på korpar som är de enda levande varelser i sikte. Gömslet befinner sig inne i gränszonen till Ryssland; själva no-go gränslinjen ligger tvåtusen meter bort, på andra sidan myren i nordost.

Klockan 21.40, efter fyra timmars väntan, dyker den så upp - björnen. Det ymniga snöfallet har upphört och ljuset håller på att försvinna. Björnen tar sikte på korparna som frossar på fiskbitar, stannar då och då upp för att kolla läget. Sen hör den min kamera, nappar åt sig lite take-away, och försvinner tillbaka in i den skyddande skogen.

Björnarna är mycket skygga på våren när de kommit ut ur sitt ide, och är mest aktiva efter mörkrets inbrott.

Klockan 22.45 kommer björnen på nytt, nu är det rätt mörkt. Den tar mat med sig, och försvinner tillbaka till skogs. Jag kryper nöjd in i den varma sovsäcken; med golvet som sovunderlag. Lyssnar till den vintriga vinden som drar runt knutarna. Ute är det full vinter.