Ulf Nilsons första lik

Decemberdag i Kimito. 18.12.2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 352/365.

Som sagt, läser Ulf Nilsons bok "Utrikeskorrespondent" på nytt. Boken är från 1976 (förlag: Bra böcker) och är verkligt läsvärd. Gillar språket, hans lediga sätt att uttrycka sig, och gillar att bli påmind om ett stycke europeisk nutidshistora sedd genom en ung journalists ögon.

Och omslagsbilden är lagom kaxig, Ulf N själv med långt hår och cigarr, med utländska dagstidningar, tennisracket och snobbigt vit skrivmaskin i handen.


Starten är en rivstart. I första kapitlet är han i Budapest 1956, 23 år gammal, och har för första gången sett ett lik.

Så här lyder texten på bokens andra sida: "Anders Engmans Hasselbladare skrällde gång på gång. Jag stängde till för alla känslor (i en panik så djup att den fortfarande gör mej illa) och ville kräkas och mumlade nåt om att vad ska vi nu göra.
- Vi skall gå till en park, sa följeslagaren. Till en park där dom hängt dom värsta uppochner i träden. Där ska du få se hur dom sparkar på dom och pissar på dom."

För första gången fick unge herr Nilson uppleva människors grymhet mot människor, när fienden skändades och bespottades, sådant som journalister upplever varje dag i kris- och krigsområden. När människor blir till odjur.

Inga svansar

I väntan. Hirvensalo, Åbo 17.12.2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 351/365.

En märklig höst och förvinter. Inte en enda sidensvans har jag sett svansen av ... Mycket ovanligt. Är det månne så att det finns så mycket mat uppe i norr (dvs. rönnbär) att de inte allls behöver söka sig söderut? Någon som vet?

För full att leverera

Inför vinterns ansikte. Hirvensalo, Åbo 16.12.2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 350/365.

Råkade ikväll sitta nära den del av bokhyllan där Ulf Nilsons bok "Utrikeskorrespondent" (1976) låg tryggt instoppad. Plockade ut den och kollade in olika kapitel. Minns ännu hur starkt jag kände för boken när jag läste den första gången (inhandlad i Vasa 7.1.1980); hade alltid gillat hans sätt att skriva.

Läser på nytt kapitel två, "Det första mordet", som handlar om Kennedymordet i november 1963. Än idag synnerligen läsvärt. Det börjar med att han varit ute på Manhattan och rumlat med en kollega, missat en artikel och blir uppväckt av ett telefonsamtal mitt i natten (när det är morgon i Sthlm), och blir påmind om att han borde ha levererat en artikel om en livstidsfånge i Alcatraz som blivit en fågelexpert ...

Men ännu på morgonen var Ulf Nilson för full för att skriva ...

Mitt på dan ringde hans fru och berättade att Kennedy blivit skjuten i Dallas. Sen blev det skriv- och slitjobb flera dagar i sträck, som räddade honom från utskällning för att han sabbat artikeln om "Fågelmannen i Alcatraz", för att han varit full ... Sånt är livet.

Inser att jag måste läsa boken på nytt. Varje kapitel är en upplevelse! En suverän stilist som samtidigt fungerar som en föreläsare i nutidshistoria.

Blir nyfiken och Googlar på Ulf Nilson och hittar en massa färska krönikor, som denna, som handlar just om Kennedymordet:

http://www.expressen.se/kronikorer/ulf-nilson/ulf-nilson-somliga-grat-sa-jag-forstod-att-jag-hade-hort-ratt-presidenten-var-/

Korta stunder av lycka

Söndag i Brusaby. 14.12.2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 348/365.

Eftersom det idag (måndag 15 december) var mörkt, grått, vått och trist hela dan försöker  jag återuppleva och njuta av några minnesbilder från igår, när solen bröt igenom för några timmar och lyste upp landskapet som hade fått lite snö.

Här har solen tittat ut genom ett hål i molnen och lyser upp de ljusa aspstammarna i skogskanten.

Sen när solen kom fram blev det takdropp, och det kändes vårvinter för ett kort ögonblick. Sådana korta lyckostunder måste man ta till sig till 100 procent, och lagra. För att plocka fram när de behövs.

Andra snön

Lördagspromenad. Brusaby 13.12.2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 347/365.