Wägers fyra steg

I Kökars stenrike. November 2014. Foto: Håkan Eklund.

Läser i Markus Wägers bok "Kreativ fotografering" (2014) om bakgrunden till hans bok. Han tyckte att de flesta fotoböcker skrivna av fotografer inte var tillräckligt pedagogiska och skrev själv en lärobok. Som autodidakt försökte han hitta ett nytt grepp om sambandet mellan teori och praktik. Själv hade han börjat fotografera digitalt 2006.

Han anser att tekniken bör vara en bisak i fotograferingen, visserligen en viktig bisak, men inte det viktigaste. Det som räknas är bilden. Resultatet. Tekniken är medlet som hjälper fotografen att nå målet.

I boken har han delat upp vägen till en kreativ bild i fyra "gestaltningsmässiga grundelement" som han uttrycker sig: perspektiv (vinkel, brännvidd, avstånd), skärpa (hur mycket skarpt), exponering (hur optimera) och komposition (för att få en dynamisk, intressant och spännande bild).

Sen tillägger han att det behövs ett femte steg för att få den perfekta bilden, ett steg som egentligen är det första ... "Det gäller att först hitta ett bildinnehåll, att utveckla en bildidé". Att utforma en idé är en kreativ process, en bra bild kommer inte av en slump konstaterar han.

Det kan vi hålla med om.

När mycket inte räcker

Inte mycket att se. Kimito 12.11.2014. Foto: Håkan Eklund.

Läser i tidningen om Putin. Igen. En Rysslandsexpert anser att han mer och mer börjar framstå som en liten despot som genom att hota, ljuga och skrämma åtgärdar ett inneboende mindervärdighetskomplex. Både sitt eget, och hela Rysslands.

Varför skulle annars ett land som redan breder ut sig över 1/9 av jordens landareal ännu behöva mera mark?

Han skulle göra det ryska folket en betydligt större tjänst genom att skaffa sig vänner och samarbetspartners, än som nu - skaffa en massa ovänner.

Flyttning på gång

Vilostund i läsfåtöljen. Åbo Akademi, CLL 11.11.2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 315/365.

Har jobbat några sena kvällar med att flytta till ett nytt kontorsrum på jobbet. Nu är det nästan klart. Som sista pryl hämtade jag benranglet som jag måste placera i läsfåtöljen en stund så länge jag gjorde utrymme i ett hörn av rummet intill arbetsbordet, en meter från datorn.

Det känns bara så trivsamt med denna avskalade Homo sapiens som rumskompis, som visar hur vi ser ut under hullet. Jag brukar ibland fråga honom om goda råd, och får alltid goda svar.

Hjälmen med hårsvallet är en gåva från ett hotell på Åland där vi hade "projektfest" på det glada 90-talet.

Stiltje

Utsikt mot Östersjön. Kökar 7.11.2014. Foto: Håkan Eklund.

Det är förunderligt hur lungt havet är i halvmörker en novemberkväll ...

Nr 311/365.

Flykten över havet

Hemma hos Sylvia på Kökar. 9 november 2014. Foto: Håkan Eklund.

Hälsade idag på min kompis mamma Sylvia som i går hade lånat mig en intressant bo om estlandssvenskarnas flykt över havet under brinnande krig; läste bokverket halva natten mellan lördag/söndag. Ett otroligt intressant material!

I boken finns samlat flyktberättelser skrivna strax efter ankomsten till Sverige, men eftersom detta var politiskt känsligt material under och efter kriget, hölls det inlåst i kassaskåp i 70 år, ända tills nu.

I överfyllda bräckliga båtar flydde de först undan tyskarna, sedan ryssarna. De flesta som kom i egna båtar kom först till Finland där de fick sina papper i skick, sattes sen på turbåten från Åbo till Stockholm. De som hade större båter och ägde karta och kompass (oftast hade de ingetdera ...) kunde ta sig hela vägen genom skärgården till Sverige. Oberoende var det vådliga färder, som berättelserna tydligt dokumenterar. Alla de som omkom skrev dock inga berättelser.

Alla yngre och medelålders män var de mest utsatta, först samlades de ihop av ryssarna (de som inte lyckades gömma sig i skogarna) och hamnade i arbetsläger i Ryssland under usla förhållanden. Många dog av svält och sjukdomar. En liten del skolades till soldater. Sen när tyskarna körde ut ryssarna sommaren 1941 började de i sin tur samla upp män för sin militärtjänst ... och sen kom ryssarna igen 1944 när den tyska krigslyckan svängt. Oberoende av krigsmakt vaktade de stränderna och ingen fick olovligt lämna landet; det är spännande historier som finns dokumenterade i boken.

Ett hundratal kom också via Kökar, som Sylvia på bilden ovan har koll på. För oss finlandssvenskar är ju estlandssvenskarna ett broderfolk, en svensk folkstam längs Östersjöns kuster - utanför Sverige.
Precis lika svenska som svenskarna i Sverige, men det tycks många inte förstå ...

De flesta stirrar sig bara blinda på sentida nationalstatsgränser - ett streck på kartan som i sig bara är en adminstrativ grej.


http://www.estlandssvenskarna.se/

ESTLANDSSVENSKARNAS FLYKT ÖVER ÖSTERSJÖ
Boken presenterades av redaktören för boken Margareta Hammerman som berättade om innehållet som till största delen består av de 110 berättelserna som lämnades in 1943-44 på begäran av Viktor Aman. Dessa var även underlaget för Viktor Amans uppsats vi Historiska institutionen i Stockholm 1955 som nu finns med i boken.

Margareta lyfte särskilt fram kapitlet om hämtningarna som genomfördes när förhandlingarna med tyskarna had egått i stå och det såg ut som att en överenskommelse om överflyttning av samtliga svenskar inte skulle bli av. Några modiga män från Nuckö, Rickul och Ormsö företog dessa hämtningsresor under vårvintern 1944 och när nätterna blev för ljusa och man inte kunde gå iland i skydd av mörkret måste upphöra, hade 330 personer hämtats över. Sen kom förhandlingarna igång igen och Lienhard fick uppdraget att hyra in ett stort transportfartyg vilken vi känner till som "Juhan".

Efter kaffepausen berättade Margit Rosen Norlin om sin och några fler nargöbors flykt och Bertil Björk om sin resa till Sverige från Runö till Hapsal, Baltischport för att med komma med på Odins första resa. Dagen avslutades med att Lars- Algot LIndström berättade om de svåra förhållandena som var för unga män som riskerade att bli mobiliserade till tyskarna och om sin egen resa med en liten båt och den första måltiden på Tistronskär i Stockholms södra skärgård.