Äggtjuvar avslöjade

Ett stort reportage om en äggtjuv. Suomen Kuvalehti nr 42. 17.10.2014. (Repro)foto: Håkan Eklund.

I senaste nummer av Suomen Kuvalehti hittas ett 13-sidigt reportage om en äggsamlare från svenska Österbotten som avslöjats tack vare en duktig "viltpolis" i Storbritannien (som jag träffat på Malta när vi hållit koll på tjuvjägare för några år sen).

Allt fick sin början i norra England i februari 2009 när polisen gjorde ett hembesök hos en äggsamlare och "viltpolisen" kallades in. I den anhållnes dator hittades 5800 mejl som hade med äggsamling/-samlare att göra. Ett spår gick till Nyköpingstrakten i Sverige där en misstänkt samlare avslöjades; hemma hos honom hittades 3000 ägg i mars 2010. I april 2011 skickade den svenska polisen en förfrågan till Finland angående 4 ägg av vitkindad gås med etiketten 1.6.1960, Närpes, Finland.

Denna förfrågan ledde till det stora beslaget; vitkindad gås häckade inte i Finland 1960, de började häcka här under 1980-talet. Alltså låg det en "hund begraven" med de förfalskade etiketterna. I den svenska äggsamlarens mobiltelefon hittades småningom kontakten till Närpes, Finland och i november 2011 gjorde myndigheterna första hembesöket hos Närpeskillen och småningom hittades samlingen som bestod av 8737 ägg. Av dem hade Närpeskillen själv samlat in ca 3000 ... Och han frys var fullpackad med skjutna fåglar.

I juni 2012 skrev jag  en kolumn i Vasabladet om äggsamlandet i allmänhet, efter att ha sett en notis om den avslöjade Närpesbon (inklistrad nedan), vars identitet jag inte hade någon aning om. Tills killen i fråga tog mejlkontakt med mig. Nu vet jag ...

Här är Vbl-kolumnen:

I Gunnar Brusewitz´bok ”Vägval i minnesmark” (W & W, 1992) ingår ett 32 sidor långt kapitel om ”Engelske Äggherren i Muonio”. Det handlar om John Wolley (1823-1859), son till en kyrkoherde tillhörande en framstående och förmöget släkt i Derbyshire, England. Pappa kyrkoherden hade uppmuntrat sonens naturintresse och unge John började samla insekter, som han snabbt övergav när han träffat en känd äggsamlare, en oolog, och bytte till det.

Med sina finansiella resurser och en snabbt växande entusiasm blev han snabbt en storhet i internationella äggsamlarkretsar.
Vid trettio års ålder anlände han till Lappland 1853, och insåg vilket eldorado han hittat – den högnordiska fågelvärlden var föga känd vid den här tiden, och äggkullar från vanliga lappländska häckfåglar var eftertraktade nere på kontinenten.

Den ägginsamling som han sen organiserade var både effektiv och inkomstbringande, både för honom och för en stor mängd fattiga bybor, men synnerligen destruktiv för den lokala faunan. Ett av John Wolleys mål var att få tag i ett bo med ägg av sidensvans, som inget museum eller samlare någonsin sett. Wilhelm von Wright hade kommit nära under sin lapplandsexpedition 1831 när han skjutit en sidensvanshona med tydliga ruvfläckar och ofullgångna ägg ... Detta var den tidens ornitologi.

John Wolley fick vänta på sitt sidensvansfynd i tre år. Det var först våren 1856 som den fattiga torparfamiljen Sardio kom med det fynd han bara drömt om, det första sidensvansboet med fem ägg plus den ruvande sidensvansen som fångats med snara och dödats. Wolley hade krävt att boet och äggkullen skulle kompletteras med den samtidigt skjutna fågeln. Familjen Sardio blev belönade med femtio silverrubel plus några hundra dollar, som var en enorm summa i dessa trakter. Efter att nyheten om detta spridits i lappmarken började det komma in äggkullar från alla håll och kanter. När de första äggkullarna av sidensvans bjöds ut på auktion i London väckte de sensation och priserna överträffades endast av utdöda fåglars ägg.

John Wolleys äggsamlingsverksamhet finns dokumenterad i  Ootheca Wolleyana, i två volymer på omkring 1200 sidor, som gavs ut efter hans död. Här finns varenda kull redovisad med noggrannhet. Där finns t.ex. noterat 104 kullar av sidensvans, 40 kullar av lavskrika, 28 kullar av jaktfalk, 76 av fjällvråk, tiotusentals and- och vadarägg, etc.
För den nordliga fågelfaunan var det tur att Wolley dog ung, 36 år gammal, men hans medhjälpare som hade lärt ett nytt sätt att förtjäna pengar fortsatte med äggsamlingsaffärerna långa tider framåt. På den här tiden betraktades äggsamlingar som legitim naturvetenskaplig verksamhet, en del av det som Wolly samlade in donerade han till museer.

Idag är det annorlunda, och som alla förstår måste det finnas lagstiftning som kriminaliserar en dylik verksamhet. Tyvärr finns det ett nätverk med hänsynslösa oologer, äggsamlare, som i all hemlighet runt om i världen fortsätter med detta, som de senaste veckornas nyhetsspalter vittnat om. En förödande och destruktiv hantering som med alla medel måste stoppas. Jag har själv under tre resor till Malta sett frysboxar till bredde fyllda med konfiskerade skjutna tornfalkar, bruna kärrhökar och bivråkar – som bl.a. häckat i Finland.
Det som John Wolley & co sysslande med på 1800-talet, fortgår runt hela världen, speciellt i länder med instabila regeringar och mutbara myndigheter. Att det nu uppdagade fallet lyckats fungera i Finland och Sverige, visar hur svårt det är att även i välutvecklade samhällen.
övervaka brottslig verksamhet i natur, som varg(tjuv)jägare är välmedvetna om.

Tack vare nya värderingar, god optik, kameror, fälthandböcker nöjer sig dagens fågelintresserade med att bara titta, njuta och dokumentera. Denna grupp har anpassat sig till nya tider samt krav på hållbar utveckling, som många andra inte förstått göra. Vårfågeljägarna i södra Finland/Åland som åberopar ”tradition” som motivering till att i maj få fortsätta skjuta alfåglar och ejdrar, som nya partibossen Carl Haglund understöder, har blivit kvar i adertonhundratalet.
Skulle alla fågelintresserade börja kräva att få utöva sin hobby enligt 1800-tals tradition (som Wolley eller den nu aktuella Närpesbon) skulle det gå åt fanders.
Istället är det tack vare dessa 100 000-tals aktiva och modernt anpassade amatörornitologer som vet vi mycket om dagens nordeuropeiska fågelfauna, publicerat i tusentals böcker och rapporter och som idag fungerar som den expertgrupp som vet det mesta om vad som sker med vår avifauna.

Tyvärr finns det en mängd legitima sätt att förstöra fåglars häckning, eller att helt sonika putsa bort deras livsmiljöer – som ingen straffas för. Dagens jord- och skogsbruk tillhör denna kategori. Idag putsas impediment och dikeskanter i vårt odlingslandskap bort med hjälp av skattemedel (EU-jordbrukspolitik), som samtidigt putsar bort många tidigare vanliga fåglars livsmiljöer (sånglärka, buskskvätta etc.). Likaså putsar ekonomiskogsbruket bort alla hålbyggares häckningsträd, utan att ersätta dessa med holkar. Och otyget med skogsröjning och –gallring och slutavverkning under häckningstid, som till hundra procent är en oetisk och ansvarslös verksamhet – borde förbjudas.

Eftersom det är straffbart att döda fridlysta fåglar, eller samla dess ägg, skall det inte heller vara lagligt att under häckningstid helt sonika hugga ner träd med fågelbon (ägg/ungar), eller med maskiner trampa sönder allt som göms i markvegetationen.
Notisen i Vbl nyligen, där en arbetsledare påpekade att de nog sparar fågelbon, i en kritiserad gallring – är typisk retorik som inte är värd pappret det är skrivet på. Eftersom det vimlar av naturliga fiender i naturen, är de flesta fåglars bon så väl gömda i mark-, busk- och trädvegetation, att sådana hittar nog inga amatörer. Eller har tid, råd eller tålamod att ens söka.
Det visste redan John Wolley på 1800-talet; utan sina 100-tals bosökande bybor skulle han inte ha fått ihop sin samling.
Hur Närpesbon gått tillväga skulle var bra intressant att få veta, ensam har han inte fått ihop sin samling.

Håkan Eklund är tidskriftsredaktör och fältornitolog.

På havet

Blå timmen. Hangö 17.10. 2014. Foto: Håkan Eklund.

Intressant att följa med undervattensspaningarna i era vatten; synd bara att folk har så "dåliga" kameror att de bildbevis som finns är rätt skrala.

Det borde finnas fler fågelfotografer med 600 mm optik som ligger ute i skären och lurpassar...

Nr 290/365.

Tajgasångare inledde dagen

Höst vid ån. Åbo 15.10.2014. Foto: Håkan Eklund.

En del av njutningen med fotografering är att ibland bara avbilda "nuet", trots att bilden ovan (togs efter att jag parkerade bilen utanför jobbet) i sig finns i triljoner och inte har något som helst "marknads- eller konstnärsvärde".

För mig är dessa bilder dagboksbilder, ett sätt att frysa "nuet", ett ögonblick som aldrig kommer tillbaka exakt på samma sätt. En bild som påminner om höstens framskridande, och hur olika trädslag tappar sina löv i olika takt. Lönnens tappar sina blad tidigare än almen, som bilden ovan visar.

Om några månader när alla löv är borta, när snöslask och mörker tar över, då är denna bild ett positivt minne av en oktoberdag som började med en tajgasångare.

Jepp, en tajgasångare (Phylloscopus inornatus) från den ryska taigan, var det första jag hörde i morse när jag öppnade dörren för att hämta tidningen och kolla vädret. Jag har tränat på tajgasångarens kontaktläte, och har pejlat in den nästan varje höst i oktober. Detta är andra obsen under en vecka, höstens första hörde jag i en park i Helsingfors senaste torsdag (9.10). Det är kontaktlätet man ska lyssna efter, ett ljudligt och ljust: ”Tsuiist.. tsuiist..” - som förstås kräver ett tränat örat (och att man kan alla de andra vanliga ...).

Ok, i oktober är det just inga andra sångare här i mina marker, de har stuckit för länge sen.

Här kan man lyssna till lätet ifråga: http://www.fagelskadaren.se/laten/torsdagslatet/

Spionering under planering

Natofartyg i Aura å, Åbo. Augusti 2014. Foto: Håkan Eklund.

Ibland hittas intressant nyhetsmaterial även i en kvällstidning. I dagens nummer av finska Iltalehti (14.10.2014) finns ett reportageuppslag om mystiska ryska markaffärer i Finland. Det gäller markområden som ligger nära till flygfält, militära förråd, fartygleder eller andra strategiska ställen som köpts upp av ryssar, som ingärdats med staket - men där det inte finns någon verksamhet kopplat till samhället i fråga. På ett ställe hade till och med staden bekostat asfaltering och väg till en byggnad (som ryssarna byggt) men sen dess stått ingärdad och bevakad med kameror, men "tom" på (synlig)verksamhet ...

Nära ett militärflygfält har en rysk kvinna köpt ett ruckel till hus med omgivande mark, där man har direkt insyn till landningsbanan och en intilliggande "radiopeiliantenni", vad det nu sen heter på svenska (kanske antenn för radiopejling?). Adressinformationen om ägaren stämmer inte och uppgiven telefonnummer fungerar inte ...

I artikeln finns ett antal motsvarande märkliga markaffärer som inga myndigheter tycks ha koll på; det är i stället en pensionerad polis som av eget intresse börjat forska i saken.

Igen ett bevis på hur länge vi  i Finland/Norden invaggats i tron att allt är ok i vårt avlägsna hörn av världen, i ett gulligt folkhem där alla tror gott om alla (som man förstås gärna skulle tro). Samtidigt skriker vissa politiker sig röda av ilska när vår statsminister Stubb utomlands gett intervjuer om ev. Natointresse, som är en tabufråga för många i detta naiva land. Skulle dessa människor vara lite mera inlästa på vår östra granne, så kanske de skulle vara mindre naiva.

Missförstådd

Ministerrosen på tork. Åbo 11.10.2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 284/365.

Hittade boken om poeten Edith Södergrans fotografier, "Som en eld över askan" (1993) på ett antikvariat i Helsingfors nyligen, en bok som jag länge önskat till mitt privata bibliotek.

Den dokumenterar något som många inte känner till, nämligen att hon som ung önskade bli en fotograf. Både hon och hennes mamma Helena kunde framkalla och kopiera svartvita bilder.
Hur många bilder som Edith tog är inte känt, hon förstörde ju det mesta av sina dokument innan hon dog, hon ville inte lämna något åt "likmaskarna" som hon kallade sådana som skrev biografier.

- Bristen på faktamaterial rörande Edith Södergrans liv och verk är en av huvudorsakerna till att mytbildningarna kring hennes gestalt har varit så omfattande, skriver Agneta Rahikainen i boken.

Det som hittats är ca 400 fotografier tagna under 1910-talet; Edith dog 1923 (31 år gammal). De flesta bilder visar livsmiljöerna runt hemmet i Raivola på Karelska näset (som ryssarna har tagit från Finland ...) och från mångåriga vistelser på sanatorierna i Davos och i små alpbyar.

I boken finns en del utdrag ur recensioner, bl.a. i Kaskö Tidning 29.11.1916 när hon debuterat med diktboken "Dikter".  Recensenten inleder så här: "Jag vill genast säga att jag i mina dar läst allehanda litteratur, men aldrig ännu har jag på en gång sett så mycket smörja i tryck som Edith Södergrans Dikter."

Detta för att hon inte skrev på rim, som var brukligt ...

Så här i Wikipedia: "Debutboken Dikter som utkom hösten 1916 väckte ingen större uppmärksamhet, även om en del kritiker var lätt förbryllade - redan här använder Södergran associativt fri vers och målar i utvalda detaljer i stället för genomförda landskap. Uttrycken för ett ungt, modernt kvinnligt medvetande i dikter som Dagen svalnar... och Vierge moderne var också något helt nytt i svenskspråkig lyrik."

Så går det oftast för pionjärer; idag betraktas hon i Finland som en av de främsta. Läs  dikten "Landet som icke är", och ni förstår.

Mera om henne hittas här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Edith_S%C3%B6dergran