Intressant läsning

Om seglation under 1800-talet. Reprofoto: Håkan Eklund. 1.10.2014. Nr 274/365

Vi människor är så funtade att vi tycker om berättelser, och detta är en berättelse som fångar en med hull och hår. Det går bara inte att lägga boken "Emil och hans brigg" ifrån sig ...
Boken (som jag fått som rec.ex) ger på ett levande sätt en insyn i ett liv och en epok som är helt okänt för de flesta av oss idag. Redan det hur 19-åriga Alexandra skickades från hemmet i Kuopio till släktingar i Åbo för att hon ”vänslat” med en pojke, som ansågs opassande, och att hon hos Åbosläktingarna träffar sjökaptenen Emil – som på nolltid friar är helt otroligt. Året är 1879.

Plötsligt är tonårstjejen kaptensfru; ett lyckligt äktenskap som varade i tjugo år tills Emil föll över bord med sextanten i hand och drunknade i Medelhavet. Dödsannonsen som Alexandra hade i ÅU, illustrerad i boken, är både personlig och mycket gripande; ” --- djupt saknad och begråten af mig och fyra barn - - -”.

Innan dess får vi var med om en massa dråpliga äventyr. Redan i orkanenen långt ute på Atlanten 13.10.1879, med virkeslast från Arkangelsk till Gloucester, kunde de båda ha omkommit tillsammans med manskap, skepp och allt, när Hermo blev av med en stor del av riggen. Tack vare stagning med hampa och inte vajer (som de inte hade råd med) kunde stagen kapas med yxor och allt vräktes i sjön innan spirorna hann slå hål på skrovet.

Varje kapitel i boken är så levande framställt, och så intressant, att det bara inte går att ta läspaus.

Med boken önskar författaren ge dagens skärgårdsbor en inblick i sina förfäders liv; han har verkligen lyckats. Gustav Wikström har bemödat sig om att göra boken lättläst och medryckande och det har han verkligen lyckats med. Detta är läsglädje när den är som bäst, när det både känns lärorikt, stimulerande och spännande – samtidigt som det handlar om ett stycke intressant maritim historia. År 1880 var inte mindre än fem barkar, fem briggar, tre skonertskepp och tre skonertar registrerade enbart i skärgårdskommunen Korpo; ”Emil och hans brigg” var en av dem.

Boken som utkommit på Litorale är förlagets viktigaste bok i höst (http://www.litorale.fi/). Förutom att boken är synnerligen intressant och läsvärd är det också en visuellt vacker och tilltalande bok.

Nya ögon

Intill en parkeringsplats vid Aura å, Åbo. 29.9.2014. Foto: Håkan Eklund.

I boken "Extraordinary everyday photography" (2012) av Brenda Tharp och Jed Manwaring hittas ett bra citat av Marcel Proust: "The only real voyage of discovery consists not in seeking new landscapes, but in having new eyes."

Det är något som jag håller helt med om. Denna bergvägg kör jag förbi varje dag, tur/retur, ändå har jag aldrig tidigare tagit en sådan här bild här ...

Bättre sent än aldrig.

Nr 272/365.

Hannu Hautala

På storskärm i auditorium. Hangö fotofestival 27.9.2014. Foto: Håkan Eklund.

Jag satt längs bak i föreläsningssalen under fotofestivalen med 100 mm objektivet på kameran. Tog då och då bilder av bilder från låg vinkel med en massa huvuden i silhuett i nedre kanten. Också på den här bilden finns det en massa huvuden gömda i den mörka bilden ... Det som förvånar mig är att det går att ta en så här skarp bild av en bild från en (dålig)storduk med bild från projektor.

Hur som helst. En sån här festklädd Hautala ser man sällan, här har han promoverats till hedersdoktor vid Uleåborgs universitet 2002. Hur många naturfotografer i Europa har promoverats till hedersdoktor?

Också imponerande att Hannu Hautala ställde upp i Hangö, det är lång väg från Kuusamo till Finlands sydspets. Alltid lika kul att prata med HH; han verkar ha tid att prata med alla som vill ha en liten pratstund med honom. Hans bildvisning hette: "En 70-årig pensionärs år av glädje".

Kvinnofängelset i ruiner

Gallerfönstret. Hangö udd, 8.9.2014. Foto: Håkan Eklund.

Passerade ett stycke historia på väg ut till Hangö udds sydspets i morse, för att bevittna ett intensivt fågelsträck. Den yttersta udden har länge varit stängd för allmänheten (frihamnsområde, bl.a.) men i sommar öppnades en naturstig som bl.a. passerar förbi några barracker som ännu under 1960-talet hade fungerat som ett kvinnofängelse för "rattfylleridömda och lösdrivare ...". Låter stenåder.

Stannar bakom ett staket och tar några bilder av den halvt nerrasade byggnaden. Ser ett antal olyckliga kvinnosjälar spegla sig i fönstret ...

Barrackerna hade i tiden  byggts av ryssarna när de tilltvingat sig Hangö udd i samband med fredsfördraget efter vinterkriget (1940). Sen när de jagats bort/lämnat udden (efter att tyskarna invaderade Estland förlorade uddens sin funktion för Röda armén, svår att underhålla) fick tyskarna i sin tur hyra delar av udden där de byggde ett 100-tal barrackar för sina soldater som mellanstation i väntan på permissionstransport från Lapplandsfronten.

Och nu står allt och ruttnar sönder; natur tar sitt tillbaka. Så utplånans människans spår i naturen, det är bara i arkiven som bravaderna och människornas tillkortakommande lever kvar.

I förbifarten

Längs ån. Åbo 24.9.2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 267/365.

Testade ett lunchställe där jag kunde promenera längs ån, bort från trafiken. Fem minuter från jobbet. En njutning och ett avbrott från timmar stående vid datorn. Läste dock korrektur på en artikel samtidigt som jag åt ...

Tog dagens enda bild på returen. Kom på att jag en vår för många år sen såg en "daurica" just här (Rostgumpsvala  Hirundo daurica ), som flög av och an längs ån.