Med leriga skor
En suverän fototidskrift

I busken utanför dörren. Hirvensalo, Åbo 28 maj 2014. Foto: Håkan Eklund.
Idag hittades nr 3/2014 av "Luontokuva" (betyder "Naturbild/naturfoto") i postlådan. Just nu är det lässtund med ett glas rött, dvs. mysstund av högsta potens. En verklig njutning att ta sig an Luontokuva.
Jag har sagt det tidigare, och säger det igen - denna tidskrift är troligen Nordens finaste medlemstidskrift för naturfotografer. Utgivare är den finska föreningen Suomen luonnonvalokuvaajat (i översättning "Finlands naturfotografer", men har inget officiellt svenskt namn) som har 3000 + medlemmar. De har ett eget förlag som sköter alla tryckalster (tidskrift, böcker, kalendrar etc.). De arrangerar en stor årlig fototävling (Årets naturbild) som exponeras i alla medier (inkl. teve), och vars bilder sen turnerar landet runt i olika utställningssalar och gallerier. Dessutom arrangerar föreningen medlemstäffar höst och vinter med bildvisning under 2 - 3 dygn ... som jag skrivit om tidigare. Och trots att alla naturfotoproffs har en egen förening, är de alla med i denna "allmänna" förening, och många av dem bidrar med text och bilder i "Luontokuva", som egentligen formar ryggraden. Heikki Willamo inkluderad.
Suveränt.
Varför finns inget motsvarande i Sverige?
Camera Natura i alla ära, men den "konsumeras" rätt snabbt - det mesta är ju bilder. Inte sitter man heller i timmar och bläddrar i en naturfotokalender ...
Finska "Luontokuva" innehåller en fin balans där högklassiga bilder och läsvärd text samsas om utrymmet. Synd att den bara utkommer på finska. Bilderna är dock på svenska ... :-)
http://www.luontokuva.org/index.php/lehti
Nr 148/365.
Arktiska latituder

Svettfritt igen. Pettebyviken, Pargas 27 maj 2014. Foto: Håkan Eklund.
Inte trodde jag att det igen skulle krävas vantar och långkalsonger ... För några dagar sen stod jag i shorts och t-skjorta ute vid havet 400 km norrut, mitt i natten - och mådde bra. I går kväll gällde full mundering igen när vi avslutade Åbo Arbiskurs vid fågeltornet i Pargas. Vinden var isande kall, temperaturen 20 grader mindre än några dagar innan ...
Men, vi kunde njuta av en vacker kvällsol över vassarna med rördrom och brun kärrhök som typiska arter för lokalen. Enligt rapporthäftet i tornet skulle det finnas både trastsångare och kornknarr, men de satt väl och frös någonstans - och sparade energi för uppvärmning.
Nr 147/365.
Nyttiga idioter

Strax innan mellanmålet... Åbo 26.5.2014. Foto: Håkan Eklund.
Ögnar igenom en landsortstidning (Vasabladet) och hittar en debattartikel med rubriken "I Vasa häckar inga storskarvar" (26.5.2014). Skribenten framhåller att arten ifråga är kinesisk skarv, Phalacrocorax sinensis, som han påstår är inplanterad i Europa.
Detta är ingen ny "grej", likadana artiklar av samma skribent har ingått i samma tidning i åratal och som uppbackats med redaktionellt material.
Det som tidningshuset inte förstår är att de förlorar sin trovärdighet bland sakkunniga genom att sprida desinformation i en hel region. Man ger helt enkelt biologiskt okunniga läsare det man tror att de vill ha ... Skulle det gälla ekonomi skulle det kallas för lurendrejeri, när det gäller naturvärden - tycks tröskeln vara lägre.
Skulle man göra en gallupförfrågning i tidningens spridningsområde skulle man få just detta svar, att dessa "kinesiska skarvar" är inplanterade, och har ingen "hemortsrätt" i vår fauna. Då har man som tidning låtit sig bli en s.k. nyttig idiot, ett instrument för populism. Behöver vi sådana?
Ett av problemen på dessa tidningsredaktioner är att de saknar journalister som vet något om biologi/ekologi. Men skulle det finnas lite mera klokskap inom ledningen skulle de samla till sig externa experter som faktaredaktörer istället för att låta sig förledas av "kvasivetenskapare" som de använder som husgudar.
Så länge vetenskapen anser att arten storskarv (Phalacrocorax carbo) har sex olika underarter, varav P.carbo sinensis är den ena (som i Sverige kallas för mellanskarv) hjälper det inte att populistiska skribenter och debattörer upphöjer den med artstatus och ger den ett nytt namn.
Åtminstone så långt kunde man ju förvänta sig att ett tidningshus skulle orka hänga med, att de skulle ha detta klart för sig, och inte svälja allt med hull och hår. Det finns ju vetenskaplig litteratur att utnyttja, det finns universitet i landet, forskningsinstituet etc.
Och trots att dessa redaktörer inte är biologiskt kunniga torde de ju vara läskunniga, eller "ringkunniga" - det är ju bara att kolla upp med sådana som kan.
Det som dessa landsortstidninger inte heller skriver om är att denna underart har en utbredning som sträcker sig från Kina till Västeuropa (jag fotograferade den i Azerbaijan senaste höst där den häckar på oljeplattformar i Kaspiska havet), och att den gynnas av övergödning (ex. i Östersjön) som skapar ett matöverflöd via växande mörtfiskpopulationer.
Jag brukar kalla fågeln för en eutrof budbärare som vi människor själva har bjudit in i våra vatten när vi inte stoppat de näringsläckagen som fortgått i en mansålder (hälften kommer från våra åkrar ...). Det finns massor av andra arter som också gynnats av detta, den lilla vackra svarthakedoppingen har också flyttat ut från eutrofa slättsjöar för att häcka i skärgården, i "saltsjön".
Trots att denna skarv också använts som hjälpreda vid fiske (en gammal kinesisk teknik) också i Europa i tiden, så klarar nog fåglar av att bredda sina utbredningsområden på egen hand. Hittar de nya områden där det finns gott om mat och boplatser, utnyttjar de det. Det finns hela böcker om detta.
Angående eventuell skarvjakt, så tycker jag att arten gärna kunde bli jaktbar - om det är för köttets skull. Om orsaken är att man hatar arten och ser den som en "kriminell", då kan den gärna fortsätta att vara fridlyst ...
Vi skall komma ihåg att vi själva är orsaken till skarvens enorma ökning genom att låta Östersjön bli till en "kloak", som ibland kategoriseras som världens mest förorenade innanhav.
Som man bäddar får man ligga ...
Nr 146/365.
Stor och liten

Dotter och mor. Åbo 25.5.2014. Foto: Håkan Eklund.
Passade på att ta en närbild av identiska fötter när dotter Kiara vilade med dottern Cassandra (f. 6.4.2014, alldeles för tidigt - då 1,7 kg idag 6 veckor senare 3,4 kg ...).
Nr 145/365.
Bucklan är vår

Vinnarpokalen och vinnarlistan. Oravais 24.5.2014. Foto: Håkan Eklund.
Tävlingen pågår som sagt i 20 timmar. Mitt lag sov knappa 2 timmar, sen fortsatte vi. Vi betade av en massa olika biotoper och lyckades se rätt många förväntade arter. Men vi hittade inga sällsyntheter.
Sen när det var genomgång och de andra lagen började räkna upp flodsångare, kärrsångare, busksångare, vaktel, kornknarr, vattenrall och allt sådant som är ovanligt i trakten - insåg vi att detta inte skulle sluta bra för vår del.
Överraskningen var desto större när det ändå visade sig att vi hade flest arter! Vi hade fått ihop 122 olika arter, följande lag hade 116 arter. Som visade sig att vår taktik var rätt bra, att metodiskt söka upp arter som talltita, tofsmes, domherre, nötskrika - som vi ofta brukar missa. De väger ju lika mycket på listan som en raritet.
Man kan ju tycka att sånt här är "onödigt och löjligt", men vad är nu viktigt här i livet? Den dag man går till de sälla jaktmarkerna kan det vara kul att sitta på en molnkant och också minnas något roligt ... För oss som bor i förskingringen ger detta en fin kontakt till hembygden och alla trevliga kompisar samt besök i fina fågelmarker. En vink om faunans tillstånd fås också; t.ex. inte ett enda lag såg en enda ormvråk, dalriporna är borta och snart också ortolansparvarna. Istället är storskarv, vitkindad gås, havsörn och svarthakedopping allt vanligare.
Vandringspriset är troligen unikt i sitt slag i dylika sammanhang, som kompisen Johan Antus har låtit laga i USA - en riktig amerikabuckla.
Nr 144/365.
