Kärt barn har många namn

Vippstjärt. Åbo 12 maj 2013. Foto: Håkan Eklund.

Namnet sädesärla nämns första gången på svenska 1538, enligt Tommy Tyberg i den lilla intressanta skriften "Svenska fåglars namn" (1996). Han skriver att fågeln också kallats för ängsärla, ringärla, kokärla, gråärla, vippstjärt och isspjärna.

Det första ledet i namnet "sädes-" kommer av att fågeln anländer vid tiden för vårbruket. Varifrån "ärla" kommer är knepigare. Lennart Nilsson skriver i boken "Orre, trast och trana - om fåglars namn" (2005) att ordet "ärla" förbryllat forskarna som inte hittat någon vettig förklaring. På isländska skrivs det erla och på norska erle. Ordet kunde vara ljudhärmande, skriver Nilsson.

På många andra språk anspelar fågelns namn på den vippande stjärten, på danska heter fågeln vipstjert, på holländska kwikstaart, på engelska wagtail och på italienska ballerina bianca.

I Svenskfinland har den många gamla dialektnamn. Enligt boken "Svenska fågelnamn" av Ivar Hortling (1944) kallas den bl.a. "pititsittu" i Karlebytrakten, "tsälaspjenu", "spitilingku", "spilitta"  i Vasatrakten. Själv minns jag att man hemma i byn (Kimo) i Oravais använde "spitilingku" och "vestereckju". Det sistnämnda kommer från det finska namnet på fågeln: västäräkki.

Kärt barn har många namn.

En blomma till mor

Morsdagsros. Åbo 12 maj 2013. Foto: Håkan Eklund.

Stig Dagerman (1923 - 1954) har skrivit en tänkvärd dikt som får illustreras denna bloggbild.

Nu slår en blomma ut i kalla kvällen.
Nu lyfter fågeln som är gjord av eld.
Kort är flykten för en sådan fågel.
Hastigt vissnar trädgårdar av ljus.

Kort är livet hos de ting som brinner.
Snart slocknar vingar över mörka hus.
Snart slocknar rosorna i nattens trädgård.
Men aldrig slocknar längtan efter ljus.

Dikten påminner om allt det tillfälliga, det förgängliga - som vi som delar i ett ekosystem också får känna av. Förr eller senare. Minnet av min mor (1926 - 2001) finns kvar som ett mycket ljust och positivt minne, inristat i minnesbarken.

Nr 132/365.

Skogsarvet

Ett stycke skogsarv, som oftast putsas bort. Porkala 11.5.2013 kl.06.30. Foto: Håkan Eklund.

Det som är specillt trevligt med att ha fågelkus för Axxells vildmarksguider är att de alltid vill övernatta i tält i skogen som gör att vi är nära naturen och genast operativa i gryningen (jag hade glömt tältet i Ö.botten och bäddade i bilen i stället.

Jag hade planerat att vi övernattar på Porkalaudden och sen i något skede ta yttersta udden i besittning för att kolla in flyttande fåglar/"havsfåglar" (Finska viken är inte precis något hav ...).

Så länge de satt upp sin camp och lagade kvällsmat satt jag och vaktade på råddjur några kilometer bort (fick några bilder) och framförallt: lyssande på ishockey-VM när Lejonen spöade ryssarna ... (3-2). Det var en spännande match.

Tidigt på lördagsmorgonen var vi ute i skog och mark, men det blev ingen "havsskådning" - dimman låg tät över havet så vi fick hålla oss till andra marker som artmässigt gav lika bra utbyte,  dock inte lika "vilt".

Bilden ovan tog jag under det tidiga morgonpasset som visar på ett stycke skogsnatur som effektivt putsas bort ur våra produktionsskogar - detta skulle kallas skog i underproduktion eftersom det är vått och sumpigt och att det växer en massa "värdelösa" träd som björk och klibbal. Dessutom finns det luckor där det inte växer något alls (vått ...), sånt har man inte råd med i våra länder ...

En skogsägare som lämnar skogen i ett sånt här skick skulle kallas för slarvig ... En "duktig" skogsägare skulle dränera dessa marker, hugga bort detta "skräp" och plantera in gran.

Men - detta är en del av vårt skogsarv, som är en lisa för "kropp och själ" - och för naturens egna inbyggare. Få människor fattar vad det är som vi håller på att förlora i ivern att vara "ekonomiskt produktiva".

Allt har sitt pris. Allt vad vi gör har två sidor ...

Nr 131/365.

Mera tur än skicklighet

Fisktärna ovanför Vandaforsen, Helsingfors. 10 maj 2013. Foto: Håkan Eklund.

Har lett en tvådagars fågelkurs för Vildmarksguider i Helsingforstrakten och sett massor med intressanta fåglar i gott sällskap. Det är speciellt trevligt att konstatera vilka fina fågelmarker som finns tillgängliga för huvudstadsborna, bland annat runt Gammelstadsviken vid Vanda ås mynning. Ett vidsträckt område som är rerverat för natur och människor, med stigar, spångade leder, observationsplattformar och -torn, landskapsvårdade kulturmarker o.s.v. Härligt.

Där hittade vi både svarttärna (1) och skräntärna (5), flockar med flyttande grönbenor, hundratals svalor, änder, gäss, hägrar, näktergalar, en massa nyanlända sångare och en sovande nattskärra på en gren intill stigen till ett fågeltorn ute på en ö i deltat, dit det inte fanns några vägar, endast en spång över våtmarkerna.

Innan vi åkte därifrån såg jag fiskande fisktärnor vid Vandaforsen, som lyste vita i den låga kvällsolen med bakgrunden i skugga, hann bara ta tre bilder, men alla tre blev användbara. Det var mera tur än skicklighet.

Sen är det bara så kul att omges av intresserade och kunniga människor från en massa olika yrken, som har natur, friliftsliv och äventyr högt på agendan som motvikt till vardagen. Hade bland annat min gamla skollärares sondotter som kursist, som visar hur liten världen ibland är. Albert Backas hette vår lärare som representerade den "gamla tidens" skolauktoriteter i den lilla byskolan i Österbotten, hans son läste till läkare i Helsingfors och "blev dit", och nu dök tredje generationen upp i form av en ung dam som var stadplaneringsarkitekt i Helsingfors - och som jag fick ha som elev i två dagar. Underbart. Kul med dylika kopplingar tillbaka till en värld som går tillbaka till slutet av 1950-talet ...

Nr 130/365.

När ryssarna tvångsarrenderade

Skog på Porkalaudden, Kyrkslätt. 9 maj 2013. Foto: Håkan Eklund.

Idag när ryssarna firar Segerdagen över nazismen för 68:e gången besökte jag ett område som ryssarna tvångsarrenderade av Finland efter kriget. Det är en udde som ligger ca 20-30 km västerom Helsingfors, ett strategiskt ställe där Finska viken är rätt smal (Spithamn i Estland ligger på södra sidan om viken). Ryssarna skulle ha området i 50 år, men gav det tillbaka efter elva (1956). Tack och lov.

Porkalaområdet bestod av närapå hela kommunen Degerby samt delar av Sjundeå och Kyrkslätt. Ungefär 10000 invånarna fick 8 dagar på sig att sticka, det blev ett sjujävla jobb att få med  boskap, skördar, redskap, lösöre och allt av värde från området.

Området blev sen en vit fläck på Finlands sjökort, välbevakat. Från början av år1947 tilläts man resa genom områdets "fastlandsända" med tåg, men då skulle tågvagnarnas fönster vara täckta med luckor och sovjetiska vakter följde med och övervakade att ingen fotograferade. Då kallades denna sträcka för världens längsta tunnel .

Under 1950-talet förändrades världssituationen, Porkala var inte längre av strategisk vikt för ryssarna utan blev istället en ekonomisk börda för Sovjetunionen. De återlämnades området till Finland den 26 januari 1956.

Hörde nu vid besöket vårens första gök får skogen på bilden, och noterade första törnskatan. Lövsprickning på björar i varma lägen. Det går snabbt nu.

Nr 129/365.