Med leriga skor

FOTOGRAFISKA DAGBOKSFRAGMENT

Long lost friend

Stillhet. Uittamo, Åbo 24.4.2013. Foto: Håkan Eklund.

Då och då brukar jag reflektera över en fotograferade kille som jag umgicks med då och då under åren i Botswana 1992-94, och som jag köpte ett stativ av - som jag använder vid reprofotografering.

Jag hade glömt hans förnamn, kom ihåg efternamnet - till jag för en stund sen snubblade över honom på internet; han hade i fjol vunnit en stor fototävling i Botswana. Åtminstone så tror jag att det är rätt kille. Har mejlat honom, skall se om jag får svar.

Har verkar ha utvecklats stort; här är hemsidan: http://kalahariimages.com/index.html

Det är ju så att när man jobbat i projekt utomlands så träffar man så oerhört många människor, som man bara inte kan "hålla reda på". Det blir bara så att de flesta kontakter försvinner med åren - tills man plötsligt hittar varandra igen ... Spännande.

Bilden ovan är från kvällens sista hundpromenad, strax innan solan gick ner - och ljuset var magiskt för en halvtimme.

Nr 114/365.

Postat 2013-04-24 22:57 | Läst 1502 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om långsamheten hos en sippa

Mot ljuset. Uggleskogen, Hirvensalo, Åbo. 24.4.2013. Foto: Håkan Eklund.

Stefan Castas bok "Bommorna är jordens ögon" (213 s, 2000) är en kärleksförklaring till den vilda floran. Det är en personlig och ovanligt potetisk bok som har mycket att lära om naturen och om hur vi förhåller oss till den. Det är en bok om blommor och människor.

I kapitlet "Om långsamheten hos blåsippan" skriver han att det dröjer mellan fyra och tretton år innan en ny blåsippsplanta blommar. Han berättar om två svenska botanister som under 39 års tid följde blåsippornas utveckling och till och med hittade plantor som inte blommat en enda gång under denna tid.

Men de kan leva mycket länge, mellan 120 och 700 år! Alltså betydligt längre än skogen de växer i.

Fröna sprids huvudsakligen av stackmyror som samlar blåsippsfrön för att äta upp de fettrika bihangen.

Kapitlet om blåsipporna avslutas så här: "Värt att notera är kanske även att blåsipporna, den förmenta långsamheten till trots, blommar först av alla sippor".

Postat 2013-04-24 19:12 | Läst 1775 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Lycka kan vara en trädpiplärka

Trädpiplärkans skog, Friskala, Åbo. 24.4.2013. Foto: Håkan Eklund.

Ja, en stunds lycka kan vara en trädpiplärka. Vårens första. Som idag. Tyckte mig höra kontaktlätet över strandängarna. Sen när jag drog upp i en skogsbacke, en sydsluttning som värmdes av morgonsolen började den sjunga. Härligt. En fågel som är så full av energi när den dra upp sin sångflykt.

Just då förstod jag Dalai Lama som i en föreläsning (som blivit en bok) har berättat om lycka, bland annat om vikten att lära sig identifiera de stunder när man känner lycka, som kan vara när som helst, var som helst. Både korta och långa stunder. Och det kan gälla de mest enkla och banala ting.

De stunderna, ögonblicken, skall man lära sig att ta till vara sade han. Många jagar hela livet igenom efter lycka, utan att hitta den, bara för att de kanske tror att det är något definitivt, något som är stort, statiskt och stabilt när man en gång hittat den. Nej, stunder av lycka kommer och går, det vet vi alla.

Och just i morse, i solen, när trädpiplärkan i sångflykt mellan tallarna annonserade sin ankomst (den anlände senaste natt), kände jag lycka. Samtidigt hördes sjungande bergfink (på flyttning norrut), trummande mindre hackspett, lågmälda stenknäckar och sjungande svartmes. Och från strandängarna hördes vårens första rödbena medan enkelbeckasinerna spelade.

Det är sådana gånger som jag tänker på amerikanaren Leonard Nathan som i sin bok "En vänsterhänt fågelskådares dagbok" (orginalet från 1996, sv. översättn. 2002) filosoferar runt detta med epifani, "höjdpunktsupplevelser", som är vanligt bland ornitologer, när man sett och upplevt något som berör. En synnerligen intressant liten bok.

Här förklaras ordet närmare:
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=epifani

Annars: det är bra att äga en hund som måste rastas, utan den skulle jag aldrig komma mig före att innan jobbet dra ut till skogs, varje dag ... Tack vovven!

Postat 2013-04-24 10:20 | Läst 1558 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Här det började

Home of Pica pica. Runsala, Åbo 23.4.2013. Foto: Håkan Eklund.

Varje gång jag ser ett kråk- eller skatbo påminns jag om ursprunget. Det var via klättring i träd och äggplundring i dessa bon som jag och mina två kompisar (som sen emigrerade till Nordamerika) blev präglade på natur. Ännu i mitten av 1960-talet tillhörde insamling av kråk- och skatägg till många småpojkars dagliga sysselsättning på landet i april/maj.

Tidigare brukade jaktvårdsförenigarna betala ut en peng för detta, men inte längre under vår tid. Detta var en sysselsättning som bara hörde till, ingen reflekterade över att det var något omoraliskt i detta. Däremot var det förbjudet att ta andra fågelarters ägg.

Jag har ännu kvar mitt dagbokshäfte där jag dag för dag noterade vad vi hittade, var - och hur vi delade bytet. Det gällde sen att med en nål picka två hål i ägget, ett mindra att blåsa i och ett större för att få innehållet att komma ut. Två vårar höll vi på, sen den tredje våren tyckte vi att detta var för "barnsligt", men vi ville fortsätta att dra ut i skog och mark efter skolan - och i stället sparade vi ihop till handkikare och fågelbok, och fortsatte med att lära känna fåglar. På den resan är jag fortfarande.

I något skede hade jag koll på 4500 identifierade fågelarter (sedda i Europa, Afrika, Amerika, Australien, NZ, Oceanien etc.), sen orkade jag inte längre föra räkning ...

Senaste nya arter såg jag ifjol på Cypern (cypernsångare, cypernstenskvätta).

På åkern nedanför skatboet hittades vårens första stenskvättor på mörka plogtiltor som magasinerat värme och bjöd på ätbart.

Nr 113/365.

Postat 2013-04-23 20:21 | Läst 1559 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

En viktig taigaskogsart

Ett dagsverk/spettverk. Friskala, Åbo 23.4.2013. Foto: Håkan Eklund.

Här syns spår från en av taigskogsfaunans viktigaste fåglar, när det gäller s.k. "hålbyggare".
Detta är början till ett bohål som större hackspetten hugger ur en asp. Den bygger förstås åt sig själv, om allt går bra häckar den här i vår - men sen lämnar den håligheten för andra att ta över (ex. stare, flygekorre, sparvuggla, s-v. flugsnappare, rödstjärt, talgoxe) för kommande år.

Jag upptäckte bygget i går morse, när hackspetten just börjat med sitt hantverk. Och så här långt kom den på en dag. Idag på morgonen när jag kom förbi var hackspetten i närheten, men höll på med födosök. Det gäller att ha gott om bränsle för att orka hacka och mejsla.

Det skall bli kul att följa med hur länge det räcker innan bohålet är klart, ett mästerligt underverk om man tänker efter. Den skall först en bit in i stammen, sen neråt ...

Platsen är väl vald. Den lilla tickan på torrkvisten ovanför är en "mjukgörare", som bryter ner vedfibrer. Och det mörka inne i hålet visar att där finns murken ved, som snabbar på jobbet.

Natur är fylld med kloka arter och individer; ett fantastiskt samspel - som vi människor dock saboterar mest hela tiden. Aspen är ju en trädart som skogsbruket helst putsar bort, det är ju inget värdeträd ...

Postat 2013-04-23 11:01 | Läst 1600 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Föregående 1 ... 729 730 731 ... 959 Nästa

Bloggar

Med leriga skor

Long lost friend

Om långsamheten hos en sippa

Lycka kan vara en trädpiplärka

Här det började

En viktig taigaskogsart

Håkan Eklund

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv