Mellanlandning

Skönhet på översvämmad åker. Nagu, 19 april 2013. Foto: Håkan Eklund.

Sitter och lyssnar/tittar på videoimages i realtid från Boston: http://boston.cbslocal.com/live-video/
Få se när de hittar killen/mördaren/terroristen som de söker ... Stationen visade ett videoklipp tagen av en "vanlig" medborgare från sitt fönster längs gatan (i mörka natten), när polisen hade eldduell med de två bröderna, det lät som ett värre krig med explosioner och allt.

Se där dokumentär"filmarnas" närvaro, som idag hittas överallt. Liksom nyttan med de övervakningskameror som "in the first place" identifierade de  två terroristerna.

Vilken kontrast till bilden ovan, i lugnet i en skärgårdsby.

Nr 109/365.

Skymning

Blå timmen, Åbo. 18.4.2013 kl.21.30. Foto: Håkan Eklund.

Hällande regn under kvällen. Uppfriskande. Massor med snö har plötsligt smält. Vår med stormsteg.

Sen klarade det upp, en halvmåne visade sig på skyn och det blev lungt och koltrastarna sjöng i varje kvarter.

Åkte till en kvartersbutik fram och åter, numera är de ju uppe till kl. 23. Kunde inte låta bli att ställa upp stativ och kamera på en sidogata och ta en skymningsbild i ett ljus som jag gillar. På returresan var det redan mörkt.

Nr 108/365.

En favorit

Nyanländ Motacilla. Friskalaviken, Åbo 18.4.203. Foto: Håkan Eklund.

Jag vet inte vad det beror på, men sädesärlan har alltid varit en viktig vårsymbol för mig. Trots att den till stor del är insektätare tillhör sädesärlan de tidigaste vårfåglarna. Speciellt kul är det att se en stor flock sädesärlor söka mat på snö och isfläckar ute på strandängar och åkrar. Eftersom de springer snabbt längs marken, gillar de "rent underlag".

Också fågeln ovan tillhörde en flock som anlänt under natten, men alla de andra flög iväg när jag kom för nära, denna hade ännu en matportion att fixa, innan också den drog sig undan.

Sädesärlan  är en pigg och livlig fågel som alltid hittas nära människor, kanske är det en orsak till att jag gillar den, dvs. en av de fåglar som jag tidigt präglades på hemma på bondgården i Österbotten. Där hade den många dialektala namn, bl.a. kallade vi den för "spitilinkkon" eller "vestereckjon" - det senare är en dialektal form av det finska namnet "västäräkki". Kärt barn har många namn.

På latin heter den Motacilla alba. En nära släkting är gulärlan som är en utpräglad skärgårds-, kust-, strand-, torvmarks- och "Lapplandsfågel", som har en sydlig och en nordlig ras och kommer senare.

Ny art under morgonen var enkelbeckasin, vars "klockläte" hördes från strandängen längre bort.

-------
Hällregn under kvällen, och hård byig vind = medvind för flyttare ...
- 3 storspovar, svängde till ett varv över strandängarna, flöjtade (ett av mina favoritläten ...) men fortsatte rakt norrut, årets första notering
- första flocken med vitkindade gäss
- 6 tranor

Vid isranden

Försöker gör intryck. Långvattnet, Hirvensalo, Åbo. 17.4.2013 kl. 20. Foto: Håkan Eklund.

Såg att solen slog igenom och ett fint kvällsljus bredde ut sig över ön, tog paus med läsningen, hoppade i bilen med hund och kamera och körde ner till ett strandområde där isen börjat gå. Satt stilla en stund i bilen med 500 + 1,4x och småningom hade jag ett knippar inom "skotthåll". Knipgubben gjorde allt för att göra sig till och imponera. Kastade med nacken och exponerade sin fina praktdräkt.

Kniptjejen fokuserade mest på att fiska, och kom faktiskt upp med en stor fisk, som hon hade svårt att få ner. Och se, då började gubbjäkeln jaga henne för att ta fisken av henne ... men jag tror att hon lyckades svälja i tid.

Sen tog hon paus, hoppade upp på iskanten och började putsa fjädrarna och smälta kvällsmaten medan knipgubben gjorde sig till igen. Här tycker jag faktiskt att hon tittar elakt på honom ... och det förtjänar han, som försökte röva hennes mat ...

Gastkramande läsning

Man vid Uggleskogen. Hirvensalo, Åbo 17.4.2013. Foto: Håkan Eklund.

Gastkramande läsning, det är vad Göran Rosenbergs bok om sin fars resa från Auschwitz till Sverige är. Detta är en bok som alla borde läsa, och kanske lära sig lite mera om hur lite de flesta egentligen bryr sig om sina medmänniskor, speciellt om "de" inte är som "vi".

Trots att jag läst mycket om judeförföljelsen i Nazityskland (och i övriga Europa) sitter jag som fastklistrad när jag läser om hur Görans pappa hamnar med i tågtransporter i krigets slutskede (april 1945), när fabriken där de jobbat som slavar bombats och tyskarna inte vet hur de skall kunna bli av med sina tusentals slavar som de packat in i öppna godsvagnar och tar dem från station till station, men alla läger är fulla och man hinner inte döda tillräckligt många tillräckligt snabbt ... de allierade närmar sig från två håll, och bevisen skall bort ...

Trots att jag bara betat av halva boken inser jag att skulle detta vara filmatiserat så skulle jag inte vilja se filmen, så grym skulle den bli - som dokumentär. Personligen kan jag läsa sånt här utan problem, men vill inte se som film; det blir för starkt.

Kanske var det just det som hände med vanliga polacker och tyskar under kriget, det klarade inte av att se det som de inte alltid kunde undvika att se ... (efter befrielsen tvingade amerikanska soldater bybor i flera lägerområden att med egna ögon komma och se hur det såg ut i lägren där de levande såg lika döda ut som de döda, de hade bara en anna färg ...).

Kollade in författarens hemsida (http://www.rosenberg.se/bocker.html)och ser att detta är ett riktigt proffs (som borde bli minst lika uppmärksammad som Sofi Oksanen ...; här är mera substans ...).

Jag vet inte om det finns andra bokutgåvor än den pocketbok jag har (Albert Bonniers förlag) som innehåller några frimärksbilder - som inte är till någon nytta. Denna bok skulle jag gärna se i större format med bra bilder, det skulle ämnet verkligen förtjäna. Men då skulle väl boken bli så dyr att vanligt folk inte köper ...

Detta från författarens hemsida:

ETT KORT UPPEHÅLL på vägen från Auschwitz (april 2012)

Har tilldelats Augustpriset 2012 för bästa skönlitterära bok.
I Danmark utsedd av Berlingske Tidende till en av årets tio bästa utländska böcker.

Om vägen till Auschwitz är ett helvete lika för alla är varje väg från Auschwitz ett mirakel för sig. Vägarna från Auschwitz tar sig de mest skiftande banor och bryter av mot de mest oförutsägbara mål och genomkorsar de mest oväntade platser. De som befinner sig på vägen från Auschwitz är alla undantag, på samma sätt som varje väg från Auschwitz är ett undantag.
Om sin fars väg från Auschwitz till den lilla staden med den stora lastbilsfabriken har Göran Rosenberg skrivit en djupt personlig barndomsmemoar; om Platsen där ett litet barn sätter sina första ord på världen och gör den till sin, som också är Platsen där en ung man stiger av tåget en tidig augustikväll 1947 för att börja världen på nytt.

Nr 107/365.