I Amerika

I Amerika för 90 år sen, ca 1920. Reprofoto 2012: Håkan Eklund.

Gamla Amerikabilder är härliga, de utgjorde den tidens facebook, skype, bloggbild, mejlbilaga, etc - en visuell hälsning till hemlandet, då via snailmail.

På bilden ovan står morfar Arvid Bäck (f. 3.3.1892, d.13.6.1975) till vänster, en kompis till höger. Här är de uppklädda till helg. Morfar jobbade främst som snickare och byggnadsarbetare, bl.a. i Rockford, Illinois. En kortare tid som gruvarbetare i Butte, Montana. Jag träffade morfars bror Erik i Rockford vintern 1981 och hösten 1982, och fick se hus som morfar byggt i staden Rockford. Spännande. Rockford var annars en typisk svenskstad. När morfar bodde och jobbade där i början av 1920-talet klarade han sig bra på svenska i staden ....

Jag har mycket av morfars gener - både vad resande beträffar men också utseendemässigt. På min konfirmationsbild från 1967 ser jag nästan ut som morfar på bilden ovan ...

Morfar hette egentligen Agnesbäck i efternamn, född och uppvuxen i Komossa, Oravais . Han gjorde det lite enklare för amerikanarna och började kalla sig för Beck, hemkommen igen med "ä" - Bäck. Han och mormor Elisabeth (f.1.6.1887, d.5.2.1983) gifte sig 1915. Strax efteråt for morfar till Amerika för att förtjäna pengar så att han kunde köpa svärföräldrarnas jordbruk/"lösa ut syskonen" (som han sen gjorde). Sammanlagt tillbringade han 5 + 2 år i USA.

När jag var liten älskade jag att sitta och lyssna på morfars berättelser om den stora världen, som säkert inspirerade mig att ta mig ut när tiden var mogen.

En läsupplevelse om vinterkriget

Ett läsfynd. Reprofoto: Håkan Eklund.

Jag tillhör den efterkrigstida generation vars pappor lyckades stoppa Röda armén från att ockupera Finland 1939-1944. Min pappa tillhörde den första årgången som inte drogs in i kriget (född 5.1.1927), alla som var födda 1926 (dvs alla mina kompisars pappor) hann bli inkallade innan det blev fred med Sovjetunionen hösten 1944 (sen skulle tyskarna köras ut ur Lappland, ett krig som räckte till våren 1945).

Pappa sade alltid att han var född en vecka från kriget.

Men allt manfolk från granngårdarna i byn hann vara med i kriget och jag minns ännu att det var krigsupplevelserna som dominerade samtalsämnet när vi "hade främmande" (så sade man i hembyn, när man hade gäster) i huset när jag var "liten" (i slutet av 1950-talet). Karlfolket satt i köket (och rökte) och pratade om det de upplevt i kriget, kvinnfolket satt i "salen" (finrummet) och pratade om annat. Och vi killar satt förstås med i köket och lyssnade så att öronen fladdrade. Det var spännande och hårresande historier som förtäljdes. Men det är ju inte mycket jag minns av dessa kvällar.

Tänk om man kunde ha spelat in dessa samtal!

Istället har de flesta av oss läst in oss ganska grundligt på det som hände under dessa ödesår; mina böcker om kriget fyller många hyllmeter. Senaste vecka hittade jag boken på bilden ovan (i ett antikvariat), om vinterkriget (som jag stormläst idag) och det är faktiskt en av de bästa jag läst - som handlar om en vanlig frontsoldats upplevelser. Författaren (utrikesredaktör i det civila) med det helfinska namnet var tvåspråkig, och var soldat i ett s.k. finlandssvenskt regemente. Boken som kom ut redan 1941 är en otrolig ögonvittnesberättelse ur en frontsoldats perspektiv, man fattar inte att någon kunde överleva de umbäranden som beskrivs! Helt ofattbart.

På nätet (http://www.veteraanienperinto.fi/svenska/t_pankki/a_lajit/Svensksprakiga2.htm) hittas bl.a följande om JR 10:

Infanteriregemente 10

Infanteriregemente 10 uppställdes i oktober i Helsingfors av svenskspråkiga reservister från Nyland och Helsingfors. Många reservister hade skyddskårsbakgrund. Regementet fick strax, också bland de finskspråkiga, namnet ”Tionde regementet”. Efter att regementet uppställts förflyttades det till västra Näset, där det före krigets utbrott påbörjade befästningsarbete och utbildning, men deltog också i höstarbetet på landsbygden.

Regementet stred under vinterkriget ända till februari 1940 i huvudställningen. Det klarade av att avvärja också de hårdaste av fiendens anfall. Särskilt tunga var striderna om Marjapellonmäki, som höjde sig 25 meter över den underliggande omgivningen. Då genombrottet hade skett längre österut inom Lähde-avsnittet, tvingades också infanteriregemente 10 att dra sig tillbaka till de bakre ställningarna. Efter tillbakadragandet hamnade regementet att genast den första natten marschera 25-30 kilometer och gruppera sig på nytt för försvar. Regementet förflyttades efter detta till södra sidan av Viborg och Viborgska viken. Särskilt i krigets slutskeden var regementet invecklat i mycket tunga strider. Det fick rykte om sig att vara ett bra regemente.

Ur släktalbumet

Nygifta. Ateljéfoto/Hägglund 1948.  Reprofoto 2012: Håkan Eklund.

En av de första semesterdagarna riggade jag upp stativet på farfars gårdstun, hämtade fram mormors och mors gamla fotoalbum och började reprofotografera med makroobjektiv och trådutlösare.  Eftersom det var en mulen dag jobbade jag ute på terassen i ett jämt och bra ljus.

Det som slog mig är hur mycken information går förlorad när alla bara levat i nuet och inte förstått att skriva ner något om bilderna! Den som limmat in bilderna har ju kännt alla, varför skulle man då skriva namn på självklarheter ... eller årtal ... eller annat onödigt. Men, när man några generationer senare tittar i samma album, med högkvalitativa studiobilder på bra papper (många av bilderna i albumet är 100 år gamla!!) så är situationen en helt annan.

Jag hittade några rutiga papper i albumet, med min handstil, där jag hade numrerat bilder och skrivit ner vem som fanns på bilderna. Jag hade i tiden (någon gång i början av 1980-talet tror jag ...) intervjuat mormor som förstås kände alla i albumet. Vi hade jobbat fram till ca 20 bilder, då hon troligen tröttnade, hon var i 90-års åldern då (f. 1.6.1887, d. 5.2.1983), och sen kom jag väl mig inte för att fortsätta. Eftersom jag inte längre bodde på hemorten, blev det väl bara ogjort och bortglömt.

Alltså föreställer resten av bilderna för mig okända släktingar från mormors och morfars sida. Synd. Kul att se morfar i Amerika (han for dit 1915, var sammanlagt 7 år i landet) och hans två yngre bröder i skyddskårsuniform (under frihets-/inbördeskriget i Finland 1917-18), och så vidare. Men de flesta är för mig okända ansikten.

Ni som ännu har föräldrar och mor-/farföräldrr i livet, se till att ni intervjuar och skriver ner vem som finns i fotoalbum, om det inte redan är gjort.

Bilden ovan är mina föräldrars bröllopsbild, Margit Alice Bäck f. 21.9.1926 (Komossa) och gift med Erik Helmer Eklund f.5.1.1927 (Kimo). De gifte sig 1948 (unga ....), pappa hade då redan med hälp av bybor byggt vårt stora hus (bondgård), de fostrade mig och mina fyra syskon och dog (i cancer ...) i början av 2000-talet. En livscirkel som innehåller mycket, som kommit och gått - medan god fotografi består, som bilden ovan bekräftar.

Om rovfågelhat

Fågeljägare på Malta. 26.9.2011 kl.07. Foto: Håkan Eklund.

Pilgrimsfalken (Falco peregrinus) är en ädelfalk som tillhör fågelvärldens "Ferrari", en vacker, unik och blixtsnabb fågeljägare - som tyvärr också har en massa fiender bland människorna.
Här några tragiska exempel.

I sommar (2012) hittades en pilgrimsfalkhanne och tre ungar döda i Kristianstad (Sverige) - förgiftade. I maj i år togs en brevduveuppfödare i Österrike på bar gärning; han hade dödat hela det lokala beståndet av pilgrimsfalker (för att de var ett hot mot hans brevduvor ...). Senaste sommar hittades ett pilgrimsfalkpar förgiftade (av carbofuran) vid sin häckplats i Corwell, England och ett annat par nära Glasgow i Skottland (förgiftade av stryknin).

Och på Malta har ett par äntligen försökt etablera sig på nytt, men som dödats av maltesiska tjuvjägare. Så här skriver BirdLife Malta på sin hemsida:

The Peregrine Falcon, also known as the Maltese Falcon, used to breed regularly in the Maltese Islands until the last pair was killed in the 80s.
Bird-watchers and conservationists fear for the fate of a male Peregrine Falcon (also known as the Maltese Falcon) residing in Gozo, after an organised illegal hunting attempt from land and sea was witnessed at Ta’ Cenc cliffs in Gozo last Saturday (14.7.2012).

During an evening boat trip attended by 120 BirdLife Malta members to watch rafting Cory’s Shearwaters off Ta’ Cenc, attendees were alerted by shots fired from the cliffs. Witnesses saw three men with a shotgun in a speedboat below Ta’ Cenc cliffs who appeared to be coordinating with another two men on the cliffs, one of whom was also armed with a shotgun.

BirdLife members reported the illegal hunting incident to the Armed Forces of Malta, who arrived with a patrol boat within five minutes. The poachers fled the scene at great speed heading towards Xlendi as soon as the AFM vessel was seen approaching.

The targeted bird is one of a resident pair that had been seen regularly at Ta’ Cenc until May of this year when the female of the pair was reportedly killed by illegal hunters. It is now feared that the male has also been killed.

The Peregrine Falcon, Falco peregrinus brookei, became synonymous with Malta in 1530, when the Holy Roman Emperor Charles V ceded the islands to the Knights of St. John in exchange for one Maltese Falcon per year.

The Peregrine Falcon was a regular breeder in Malta, until the last pair was killed by poachers in the 1980’s. Since then Peregrine Falcons have only made sporadic appearances along the more remote cliffs of the Maltese Islands.

“When the incentive to kill a unique specimen like the Peregrine Falcon outweighs the penalties faced in court, poachers go to the extremes of organised crime. It is evident that the alleged efforts of the government to clamp down on illegal hunting are failing, with birds such as the Maltese Falcon being prevented from making a comeback due to illegal shooting,” said Nicholas Barbara, BirdLife Malta Conservation Manager.

Kritiklöst

Rådjur framför fotogömslet. Kimo, Österbotten, juli 2012. Foto: Håkan Eklund.

Håller på att läsa senaste nummer av tidskriften Luontokuva (= Naturbild) som ges ut av den finska naturfotografernas förening som har drygt 3000 medlemmar. Igen ett högkvalitativt nummer med ett mycket bra bild och textmaterial.

Speciellt gillar jag en artikel om en fotograf som specialiserat sig på att fotografera duvhök och sparvhök i "trollsk" skogsmiljö; i artikeln avsöljas en del knep - hur han lyckats få sina bilder, som trots allt krävt ett enormt tålamod. Och bildern är fantastiska.

I en annan artikel berättar en fotograf hur han metodiskt fotograferar vitsvanshjort, och har fått ihop en del fina bilder. Det som aningen irriterar är den kritiklösa inställningen till denna främmande art i finländska fauna (importerad från Nordamerika), inplanterad av jägare  för ett halvtsekel sen.

Jag minns inte om det var samma fotograf som under den finska naturfotoförenings höstdagar för ett antal år sen visade 200 bilder på vitsvanshjort under en bildvisning. Jag skulle ha haft lust att stiga upp och säga att det borde vara skottpeng på dessa djur ... Men det gjorde jag inte, ville inte förstöra stämningen i salen.

Men faktum kvarstår. Det är inget att vara stolt över att det idag finns en population på 50 000 vitsvanshjortar i Finland! Det är faunaförorening av värsta sort. Och många naturfotografer fungerar bara som nyttiga idioter, som bara är intresserade av fina bilder som de är stolta över, utan att reagera på det som är fel med arten ifråga. Också alla fasaner, kanadagäss, kanadabävrar, minkar etc. borde putsas bort ur vår natur. Den förstnämnda hör hemma i Asien, resten i Nordamerika.

Råddjuret ovan tillhör nordisk fauna, och har under de senaste decennierna brett ut sig över stora delar av Finland. I "mina marker" i Österbotten såg jag den för första gången för några år sen och är ännu mycket ovanlig. Enda observationen hittills i år är den på bilden ovan, som överraskande kom travande förbi mitt fotogömsle en kväll när jag satt och väntade på rödräv med fångade vattensorkar (som jag fick en bra bild på) ...