Med leriga skor
Om att minnas

Spindelnät i morgonsol, Hirvensalo, Åbo 9.9.2011. Foto: Håkan Eklund.
Det här är en bild som egentligen inte borde finnas, om inte fotografen i mig skulle ha protesterat.
Jag gick ut på den sedvanliga morgonpromenaden med hunden, tog ingen kamera med - men efter några hundra meter ångrade jag mig. Såg nämligen detta spindelnät, i motljus, fylld med dagg ... och då måste jag bara vända för att hämta kameran. Så det bidde en bild ...
Har tillbringat veckoslutet med fru A:s rikssvenska kusin (bor i Lund; de är släkt med det gamla svenska kungahuset...) som kom på besök till Åbo, och det har varit en enda tidsresa.
Det är ju alltid lika fascinerande att inse hur olika man minns gemensamma upplevelser, speciellt om de ligger långt bak i tiden.
Det blev en diskussion om Fijiöarna (kusin Patrick gästade oss strax innan militärkuppen 1987) , och se - då plockade jag fram vår gamla gästbok och då belv det ordning på datum och allt.
Samtidigt blev jag helt begistrad av att bläddra och läsa i gästboken som jag inte tittat i på många herrans år; så många minnen, så många människor och ansikten som plötsligt dök upp. Helt underbart. Som bekräftar en av mina många "teser", nämligen att de bästa dokument som finns är brev, dagböcker och gästböcker ...
Landet utanför

Österhimlen, en kväll på stugan. Pandrosbacken i Kimo, augusti 2011. Foto: Håkan Eklund.
Läser just nu med stort intresse "Landet utanför", ett reportage om Sverige bortom de växande storstäderna (Leopard Förlag, 2011). Det är journalisten Kristina Mattsson som gjort en resa genom ett Sverige i en omvandling som hotar att ta kål på stora delar av landet som livsrum.
Kristina Mattsson visar hur det Sverige som ligger utanför storstadsområdena (och de större universitetsstäderna) håller på att packa ihop. Idet tysta. Det är bara de äldre som blir kvar.
Hon skriver att om tjugo år kommer många lokala samhällen att upphöra att fungera: "Även om varenda person i arbetsför ålder jobbar i åldringsvården kommer invånarna där inte att räcka till för att täcka behovet. Ingen blir över för att köra bussen, jobba i skolan eller uppfinna nya grejer som kan vända utvecklingen i bygden."
I 22 kapitel gör hon många nedslag i en massa samhällen mellan Skåne och Lappland. Chokerande läsning! Är det faktiskt så här vi vill ha det?
Här i Finland är trenden precis densamma; först tömdes skärgården, sen norra och östra Finland (många emigrerade till Sverige ...) nu fortsätter tömningen söderut. Periferin blir alltmer perifer medan tätorterna växer så att det knakar.
När jag växte upp i min hemby i Österbotten, fem kilometer från havet, hade vi tre butiker i byn, en servicestation ("bensinmack"), en bilverkstad, postkontor, bank, mejeri, kvarn. I de flesta familjer fanns det fem barn, 10 kor, 1 traktor, 1 häst, ca 20 ha åker och 30 ha skog. Byn levde och alla mådde bra, trots att det varken fanns mobiltelefoni eller internet. Så länge jag bodde hemma hade vi inte ens teve i huset! Istället läste vi. Mycket. Detta var 1960-70 talet. Idag finns bara banken kvar, som filial till en storbank. Hemmanen slås ihop till några få stora som gör att kantzoner försvinner (när öppna diken plöjs igen och åkrarna täckdikas) om med dem försvinner odlingsmarkernas fåglar. De ortolansparvar som jag växte upp med har länge varit borta. Och de mångfacetterade bondeskogarna har alla förvandlats till enformiga råvarulager för industrin; med det har många specialistfåglar försvunnit (hålbyggare, videsparvar, tjädrar ...). Och ödehusen är många.
Är det detta som kallas för utveckling?
När jag själv som meriterad skogsfackman i tiden (tidigt 1980-tal) sökte jobb i hemkommunen (vi var två sökanden) fick jag tummen ner för att jag några år tidigare (i lokaltidningen) vågat kritisera en olaglig (skogs)utdikning av ett flora- och faunarikt våtmarksområde. Det visade sig att markägaren satt med i skogsvårdsföreningens styrelse, som valde den nya skogsfackmannen ...
Istället fick jag ett utbildningsjobb på Fijiöarna, för en FN-organisation (UNDP och ILO). Som sen också tog mig till Afrika.
Så kan det gå. Jag dög inte i mitt eget lokalsamhälle, men nog i stora internationella organisationer. Men - ingen är väl profet i sin fädernebygd, eller hur det nu heter.
Så nu är jag en av de f.d. bybor som lever i förskingringen, därtill tvingad. Men fritidshuset byggde pappa på farfars gårdstun (under tiden jag och familjen bodde i Botswana); pappa var den sista som föddes på det stället. I hembyn. Och på detta gårdstun trivs jag (och min Åbofru) gott under fritid; här känner jag vibrationerna från mina släktrötter. Som jag dokumenterat i många bloggar.
Så kan det gå när lokalsamhället låter sig strypas av en massa konservativa "rednecks" som inte tål avvikande åsikter. Personligen klagar jag inte, jag fick ett bra och innehållsrikt liv (i flera världsdelar), på den linjen kör jag fortfarande. Åtminstone försökte jag bli kvar i lokalsamhället. Men behövdes inte. Och ön som jag bor på, alldeles utanför hamnen i Åbo, växer så att det knakar. Hit skall ännu 10 000 tals nya lyckliga husägare klämmas in, här är ju allt nära! Det urbana, skärgården, huvudstaden (H.fors) och Stockholm når man under en bekväm färjresa med Viking/Tallink-Silja.
Och nästa vecka är jag inbjuden till Min Morgon (morgonteve på svenska i Finland) för att de vill höra mina åsikter om bl.a. rovdjurs-/rovfågelhat, jaktfrågor, faunautarmning. Sen far jag och en kompis till Malta för att dokumentera deras förödande jaktkultur, där bl.a. våra flyttfåglar dödas av nöjesjägare, just for fun. Detta är EU anno 2000-talet.
Man kunde spy...
Lennart på Brännskär

Lennart Söderlund med sin fina Åfjordsbåt. Brännskär, Nagu 3.9.2011. Foto: Håkan Eklund.
Gjorde ett lördagsbesök ute på Brännskärs skärgårdshemman tillsammans med styrelsemedlemmar ur Åbolands Skärgårdsstiftelse som köpte hemmanet när det gick under klubban senaste höst. De har valt unga Lennart Söderlund till arrendator som på bilden ovan visar upp sin egenhändigt byggda träbåt som han byggt på Fosens folkhögskola nära Trondheim i Norge.
Den 18 fot långa Åfjordsbåten är byggd av 14 granrötter, furugrenar och virket från två stora granar. Lennart berättade att det inte finns ritningar för en sådan här båt; man bygger utgående från hur lång kölen är. I början av 1900-talet höll denna typ av båtbyggande på att dö ut helt och hållet, men på 1960-talet började man samla information, tala med gamla båtbyggare och försöka återskapa kunskapen.
Senaste sommar seglade Lennart hem båten från Stockholm till hemsoporna på Kimitoön i Åbolands skärgård. Medelhastigheten under sträckan Stockholm–Mariehamn var så mycket som sex knop. De största riskerna på öppet hav är att båten är väldigt lätt, enbart 150–200 kilo, men med tre personer ombord plus packning och barlast gick seglingen rätt tryggt.
Lennart skall nu bosätta sig på Brännskär och utveckla skärgårdshemmanet till en intressant besökspunkt i den fina innerskärgården.
Bedrövad

Från färjan till Iniö, Åbolands skärgård. 2.9.2011. Foto: Håkan Eklund.
Terje Hellesö - avslöjandet har fyllt mig med sorg och besvikelse. Han var kanske den sista som jag hade väntat mig fusk ifrån! Nu har jag ju inte följt med och sett de däggdjurbilder det handlar om, förutom de som skymtat fram i FS kommentarer, men jag har en tornseglarbild på min näthinna som jag länge beundrat, och undrat över, som nu kanske också är en fuskbild?
Det är en lågtflygande (?) tornseglare som är helt skarp, och som susar över en lika så skarp och fin bild av "rallarros" fotad från låg vinkel. Hur kan man ta en sån bild överhuvudtaget, dvs. att med vidvinkel få med en tornseglare så tydligt ... Minns att Terje på en kurs sade att den var tagen med en kompaktkamera.
Det är väl ok om fotografer trixar med sina bilder och öppet deklarerar att det handlar om "konstnärliga montagen", men det som nu hänt gör nog mycken skada åt seriösa naturfotografer!
- och framförallt åt sig själv. Att glada amatörer "trixar" är ju en sak, men en som skall leva på (natur)fotografering har väl inte råd att luras ...
Och jag som tröstade Terje i ett mejl i förra veckan, att han inte skall vara orolig för "sanningen brukar nog vinna till slut", skrev jag i mejlet, i tron att han stod för sanningen ...
Om det inte längre duger med "traditionella" naturbilder, är det ju för bedrövligt. Det är ju tillräckligt utmanande och svårt att ta sådana; tillsammans med substanstext och bra layout är ju sådana bilder hur värdefulla som helst. Utan en massa trixande.
Vill mera än natur

Från jazzgatan i Björneborg under Pori Jazz-festivalen, sommaren 2011. Foto: Håkan Eklund.
Trots att de flesta bilder som jag tagit i mitt liv är naturrelaterade, har jag beslutat att ändå inte kalla mig för naturfotograf. Inte för att det skulle vara något fel med det, men jag vill bara fotografera så mycket annat, som till exempel människor ...
Det är ju bara det att det kräver betydligt mera eftersom det oftast kräver en relation till motivet, på sätt eller annat.
Är det något jag innerligt ångrar är att jag aldrig under mina många år inom u-lands jobb inte fotograferade mina kolleger och kursister, som jag jobbade med i åratal/månader - och som då var mina nära vänner. Som jag hade en nära relation till. Tänk att ha porträttfotograferat alla dessa mycket olika människotyper (ca 50 olika nationaliteter från Asien, Afrika, Oceanien och Latin Amerika), i lugn och ro. Jag kunde ju ha jobbat med stativ och allt, med olika typer av bakgrund; under några år bodde jag (under arbetsveckan) i samma kursinternat/på samma skogsstation med ett 20-tal bildglada typer från ovannämnda fyra hörn av världen.
Lika lätt var det ju inte att fotografera färgglada människor ute i fält i många u-länder. Många trodde att man då snodde deras själ ... En gång i Nepal gick jag länge och pratade med en ung pojke med ett enormt vedlass på huvudet, men han ville inte bli fotograferad.
I Söderhavet var det lätt att fotografera människor, men där brydde jag mig inte så mycket om det. Då. Nu skulle det vara annorlunda.
Men nu håller jag på och grunnar på ett fotoprojekt, där människan är i centrum. I skärgård. Få se vad det blir av mina ideér.
