Svenskar i närstrid

Mitt HQ under arbetstid, Åbo 6.2.2011. Foto: Håkan Eklund.

Att byta arbetsutrymme kan ha sina fördelar, trots att det bara gäller att flytta tio meter, att ta sig tvärs över korridoren. Mitt arbetsrum syns i speglingen till höger, sista fönstret på andra våningen med den vita fasaden. Nu ser jag inte längre klibbalarna längs Aura ås strand, å andra sidan blir det bättre skugga under sommarhalvåret ...

Men att gå igenom sex års material har sina sidor. Det är mycket bortglömt som hittas, mycket som skall rensas bort. Och det känns skönt att ha koll på sina saker igen. Hittade en bok i bokhyllan som jag inte läst: "Frivillig soldat" (2003) av Filip Rytterås, som jag nu stormläser och hittar många märkliga återkopplingar till andra böcker och rapporter. Rytterås var en av de många rikssvenska frivilliga som kämpade med oss finlandssvenskar och finnar mot ryssarna under senaste krig (1939-45) . Boken som bygger på hans dagböcker är otroligt detaljerad och synnerligen intressant; Rytterås anslöt sig till trupperna i Fjärrkarelen 1943.

Det tråkiga är att detta Frivilligkompani fick utstå en massa oförskämdheter i Sverige, de kallades bl.a. för krigsgalna nazister. Svenskar och norrmän tycks inte ha förstått att Finland bara hade en fiende, och det var den ryska Röda armén. Utan vårt motstånd, delvis med hjälp av tysk krigsmaterial, svenska frivilliga och vårt eget folks stora uppoffring, skulle vi ha rönt samma öde som de baltiska staterna, och alla andra längs ryssgränsen söderut. Finland var det enda land längs ryssgränsen som gick ut ur kriget med bibehållen självständighet!

I ett kapitel hittar jag en intressant detalj, det handlar om åren i ryska Fjärrkarelen, när fronten stod stilla (fram till storanfallet i juni 1944) . Det visar sig att denna Filip Rytterås var en god ornitolog och vid några tillfällen fågelskådade han med österbottningen Bertel Klockars. De kollade bl.a. in mindre flugsnappare som var vanlig i urskogarna längs floden Svir. Jag har för några år sedan skrivit en artikel om Klockars, han har nämligen publicerat en ornitologisk forskningsartikel om fågelfaunan i detta frontavsnitt, som publicerades i Ornis Fennica i mitten av 1940-talet! Mitt under brinnande krig! Det var väl ett sätt att överleva mentalt.
Klockars blev i det civila lärarutbildare och jag fotograferade honom på min allra första rulle Kodak TRI-X (med Canon FX = min första kamera) under en fågelexkursion i södra Österbotten i maj 1968. Klockars var också en fin stilist. Jag minns ännu hans krönikor från fågelmarkerna i Vasatrakten under mina första formativa fågelskådarår. Mycket inspirerande.

Det svenska Frivilligkompaniet, som (för språkets skull) var nära kopplat till de finlandssvenska förbanden, hamnade i juni 1944 i det krigshelvete som mötte i byarna Tali och Ihantala en bit nordost om Viborg där det största fältslaget i Nordens historia pågick under två kritiska veckor. 8500 finnar och svenskar stupade eller sårades, Röda armén förlorade 25 000 man ... Utgången av dessa strider räddade vår självständighet! Nyligen dokumenterades slaget i filmen Tali-Ihantala 1944 som blev Åke Lindmans sista stora filmprojekt. Samtidigt dokumenterades slaget och filmen i en bok med samma namn, med tillägget "Film och historia" (2007) av Stefan Forss. En bok som jag köpte på bokrean härom veckan ...

Det är inte kul att läsa om krig och destruktion, men för att förstå värdet av frihet och självständighet måste man kunna sin historia, och se vilka uppoffringar våra förfäder gjort för oss. Det var ytterst nära att Finland skulle ha rönt samma öde som våra baltiska grannar och hela halva Östeuropa, men tack vare att vi "slogs till sista man" räddades vår självständighet.

En katastrof att vara tacksam över

Från Vasamuseet, Stockholm. Januari 2011. Foto: Håkan Eklund.

Jag vet inte varför, men Vasamuseet har jag bara kört förbi. Det har alltid funnits så mycket annat på agendan vid Stockholmsbesök.

Men nu, nu såg fru A till att ett besök blev av. Och jag blev mäkta imponerad. Av skeppet, av historien kring bygget, katastrofen, bärgningen - och hela den visuella museibiten. Hit måste jag på nytt (med stativ ...). Det var förstås inte lätt att fotografera, det var bara minimodellen som var tillräckligt upplyst, men fotograferandet var inte det viktigaste.

Och förstås, utan att vara någon expert; bara en blick på regalskeppet räckte för att förstå att det inte var sjödugligt! Den som kunde ha förhindrat olyckan var ju egentligen amiral Klas Fleming, han hade ju varit närvarande när skepparen utförde ett krängningsprov vid kajen: 30 man hade fått springa fram och tillbaka tvärs över däck när hon låg vid kaj, och det måste de avbryta, annars hade regalskeppet kantrat!!!
Men kungen var i Polen, och deadlines skulle hållas ... (inte något nytt i det ...!!). Så det gick som det gick, hela den påkostade härligheten kantrade efter att ha seglat 1300 meter (10.8.1628)!!!!
Och tur var väl det - att vi idag kan beskåda det unika skeppet!

Hittar en del intressant data om amiral Fleming på Wikipedia, bl.a. att han var född här i "grannskapet", dvs.  på en herrgård en bit utanför Åbo. Förresten är det samma herrgård där vår gamla fältmarskalk Carl Gustav Mannerheim var född. Så här skrivs det i Wikipedia:

Klas Fleming. Riksråd. Amiral. Greve. Född på Villnäs i Finland1592, död1644.

Efter sina studier, bl.a. vid flera utländska lärosäten gick han 1612 in i kriget motRyssland där han befordrades till ryttmästare.År 1619 blev han underamiral och 1625 riksråd, amiral och president i räknekammaren1629, rikskammarråd 1630 och lagman i Södermanland 1632 och i Söderfinne lagsaga i Finland 1634.

1634 blev han överståthållare i Stockholm, där han planerade anläggningen av Norrmalm. Han planlade gator, fullbordade Jakobs kyrka, byggde Slussen, Stora barnhuset m.m.

Efter att ha blivit förordnad till biträde åt riksamiralen Gyllenhjelm drog han upp riktlinjer för skapande av örlogsflottan. Det bidrog till att Gustaf Adolf kunde segla iväg med trettio beväpnade fartyg till Dünas mynning och erövra Riga.

1644 fick Fleming själv befälet över den flotta han byggt upp. Efter sjöslaget vid Femern, då flottan lade till i Kielbukten för underhåll träffades Fleming den 26 juli av en förflugen kula från ett danskt batteri. Innan Fleming avled hann han utse C.G. Wrangel till sin efterträdare

Det magiska ljuset

Kobbaklintar, Mariehamn, Åland 29.1.2011. Foto: Håkan Eklund.

Visst, det är ljuset som gör bilden.  Och "hål i molnen" är något som de flesta fotografer gillar ...

Alla som åker båt mellan Stockholm och Åbo kan inte undgå denna vy. Det är den gamla lotsstationen på Kobba Klintar strax innan man anlöper hamnen i Mariehamn. Stationen har länge varit stängd för lotsverksamhet men har rustats upp och används bl.a. för utställningar. Café och sjömansbar är öppen sommartid då det också spelas teater här ute, med lokal historisk anknytning

Idag är denna utskärskobbe ett populärt utflyktsmål sommartid och förvaltas av föreningen Kobba Klintars Vänner. Föreningen bildades för att bevara och vårda den unika kultur- och maritima miljö som är förknippad med Kobba Klintar, Mariehamns och hela Ålands "Ansikte mot havet ". Föreningen arrenderar ön med alla byggnader och hamnanläggningen för en symbolisk summa av staden Mariehamn.

Arktisk skönhet runt hörnet

Utskärgård i Roslagen. 29.1.2011. Foto: Håkan Eklund.

Just nu är Skärgårdshavet en arktisk pärla! Ta färjan Sthlm-Åbo, och du får njuta av ett arktiskt landskap som bara är sååååå vackert! Här på bilden ovan är det ännu en del öppet vatten, i Åbolands skärgård är allt vitt. Is och snö så långt ögat når.

Öar och skär kommer också till sin rätt vintertid, fotografiskt sätt. Höst, vinter och vår är definitivt min favorittid i detta undersköna landskap.

Det var bara isbjörnar, storsälar och vittrutar som saknades - annars kunde det lika gärna ha handlat om Svalbard. Jag fick samma fina känsla (som under två Svalbardskryssningar), att i timmar bara njuta av ett arktiskt skärgårdslandskap! Men hur många ser detta på dessa båtar? På vägen till Sthlm var det mest unga svenska festprissar, på vägen tillbaka finska dito. 

Såg en handfull örnar (havsörn), flockar med alfåglar, knipor och viggar samt enstaka knölsvanar.

En tegelstensbok om björnar

Emil Wikströms granitbjörn framför Finlands nationalmuseum, Helsingfors. Foto: Håkan Eklund.

En verklig tegelstensbok är Sune Björklöfs "Björnen i markerna & kulturen" (2010) i stort format på 416 sidor som under hösten utkom på Gidlunds Förlag. En verklig bokpärla som innehåller det mesta som man kan tänka sig behöva veta om våra björnar.

Boken omspänner ett mycket brett fält: Om björnsläktet, om klassiska skildringar, om fysiologi och beteende, om jakt och jägare, om populationsförändringar och lagstiftning, om dansande björnar, om teddybjörnar, om kult, magi och riter, om konstens björnar, om björnen i litteraturen.

Ännu har jag bara ytligt hunnit skumma igenom boken, men är förstås mer än imponerad; tänk att någon har tålamod att söka upp allt det material som finns i boken! Samma författare har tidigare gett ut en dylik (?) bok om älgen (framgår det ur förordet), men den känner jag inte till.

För mig som i ett antal tidningsartiklar försökt få vanligt folk att hysa en gnutta respekt för detta fina och spännande däggdjur, har här fått en informationskälla av guds nåde!

Och det är alltid lika intressant att lära sig något nytt, t.ex. att det att björnen i Finland (kanske samma också i Sverige?) mycket sparsamt har avbildats i klippmålningar. Det anses bero på att björnen för finnarna var ett heligt djur och fick inte återges i bilder eller nämnas vid sitt rätta namn. Ungefär 300 noanamn på björn har dokumenterats på finska. Även i samiskan förekommer ett stort antal namn, liksom i svenskan.

I västra Finland pryds ett 20-tal kommunvapen med björnar. Fasadbjörnarna på Pohjolahuset vid Alexandersgatan i Helsingfors är en arkitektonisk prydnad, liksom granitbjörnen som vaktar Finlands nationalmuseum (se bilden ovan).

Alltså ett respekterat djur, som dagens naturokunniga generation sen blir paniskt rädd för, när unga oerfarna smånallar förirrar sig in i samhällen - ringer polis, som sen skjuter björnarna! Vi har massor med dylika exempel från de senaste åren; tragiskt!