Konstnärshus

Det Anderssonska "Life on a Leaf-house", Hirvensalo, Åbo. 9.2.2011. Foto: Håkan Eklund.

Detta är öns vackraste och mest annorlunda hus. Här syns bara övre delen av huset; ett färgglatt fyrtorn som sticker ut nu när allt är vitt.

Det handlar om konstnären Jan-Erik Anderssons projekt "Life on a Leaf". Så här beskrivs huset på hemsidan ( http://www.anderssonart.com/leaf/index.html):

"The house is the main part of Andersson’s Doctorate in Fine Arts at the Academy of Fine Arts in Helsinki. In it Andersson imaginatively explores several issues which address the relationship between art and architecture, and between a house and its surroundings: Can you live in a picture or a sculpture? In which ways can nature be mediated gradually into the house? Can a building based on stories and on representional shapes --- like a leaf, a bluebell, and a Brasilian ferry -- still be considered as architecture? Why don’t we see more houses shaped like flowers, hats or shoes?"

Jag brukar åka förbi huset då och då för att se hur det tar sig ut i olika ljus och under olika årstider. Just nu är det kanske som vackrast, helt omgiven av vit och ren snö.

Konstnären själv hade jag nöjet att umgås med några dagar i Zadar, Kroatien senaste sommar. Vi var på samma workshop. En trevlig kille med båda fötterna på jorden. Men här på vår gemensamma ö har jag aldrig ens sett skymten av honom ...

Vit morgon

Utanför Åbo domkyrka, 8.2.2010. Foto: Håkan Eklund.

Kunde inte låta bli att ta med kameran till jobbet; efter nattens snöfall var hela landskapet (och stan) klädd i vitt: vackert! Tio centimeter kladdig blidsnö hade fastnat överallt; borde egentligen ha använt halva dan till att fotografera. Sådana här dagar är ju ändå räknade under en vinter, trots att det varit och är snörikt.

Men detta med vinter är inte alltid bara trevligt; i går morse skulle dottern flyga till Ghana för att hälsa på sin pojkvän. Kl. 06.45 satt hon i SAS-planet på Åbo flygfält för att flyga "the first leg" med morgonplanet till Köpenhamn. Det var minus 15 C. Plötsligt meddelar piloterna att de inte får fast en lucka i planet - det var bara att stiga ur och börja boka om, den som kunde.

Piloterna tog taxi tillbaka till Åbo, planet blev kvar.

Eftersom SAS inte kunde fixa en ny avgång från Åbo (= nackdel med en liten flygplats ...) förlorade dottern biljetten Amsterdam-Accra, det var en icke utbytbar biljett ... En biljett som pojkvännen sparat ihop till - och det bidde ingen Afrikaresa. Det är bara att köpa en ny biljett eftersom  pojkvännen som köpte just den biljetten inte hade reseförsäkring  ...

Allt detta för ett nedkylt flygplan med styva gångjärn . . .

Svenskar i närstrid

Mitt HQ under arbetstid, Åbo 6.2.2011. Foto: Håkan Eklund.

Att byta arbetsutrymme kan ha sina fördelar, trots att det bara gäller att flytta tio meter, att ta sig tvärs över korridoren. Mitt arbetsrum syns i speglingen till höger, sista fönstret på andra våningen med den vita fasaden. Nu ser jag inte längre klibbalarna längs Aura ås strand, å andra sidan blir det bättre skugga under sommarhalvåret ...

Men att gå igenom sex års material har sina sidor. Det är mycket bortglömt som hittas, mycket som skall rensas bort. Och det känns skönt att ha koll på sina saker igen. Hittade en bok i bokhyllan som jag inte läst: "Frivillig soldat" (2003) av Filip Rytterås, som jag nu stormläser och hittar många märkliga återkopplingar till andra böcker och rapporter. Rytterås var en av de många rikssvenska frivilliga som kämpade med oss finlandssvenskar och finnar mot ryssarna under senaste krig (1939-45) . Boken som bygger på hans dagböcker är otroligt detaljerad och synnerligen intressant; Rytterås anslöt sig till trupperna i Fjärrkarelen 1943.

Det tråkiga är att detta Frivilligkompani fick utstå en massa oförskämdheter i Sverige, de kallades bl.a. för krigsgalna nazister. Svenskar och norrmän tycks inte ha förstått att Finland bara hade en fiende, och det var den ryska Röda armén. Utan vårt motstånd, delvis med hjälp av tysk krigsmaterial, svenska frivilliga och vårt eget folks stora uppoffring, skulle vi ha rönt samma öde som de baltiska staterna, och alla andra längs ryssgränsen söderut. Finland var det enda land längs ryssgränsen som gick ut ur kriget med bibehållen självständighet!

I ett kapitel hittar jag en intressant detalj, det handlar om åren i ryska Fjärrkarelen, när fronten stod stilla (fram till storanfallet i juni 1944) . Det visar sig att denna Filip Rytterås var en god ornitolog och vid några tillfällen fågelskådade han med österbottningen Bertel Klockars. De kollade bl.a. in mindre flugsnappare som var vanlig i urskogarna längs floden Svir. Jag har för några år sedan skrivit en artikel om Klockars, han har nämligen publicerat en ornitologisk forskningsartikel om fågelfaunan i detta frontavsnitt, som publicerades i Ornis Fennica i mitten av 1940-talet! Mitt under brinnande krig! Det var väl ett sätt att överleva mentalt.
Klockars blev i det civila lärarutbildare och jag fotograferade honom på min allra första rulle Kodak TRI-X (med Canon FX = min första kamera) under en fågelexkursion i södra Österbotten i maj 1968. Klockars var också en fin stilist. Jag minns ännu hans krönikor från fågelmarkerna i Vasatrakten under mina första formativa fågelskådarår. Mycket inspirerande.

Det svenska Frivilligkompaniet, som (för språkets skull) var nära kopplat till de finlandssvenska förbanden, hamnade i juni 1944 i det krigshelvete som mötte i byarna Tali och Ihantala en bit nordost om Viborg där det största fältslaget i Nordens historia pågick under två kritiska veckor. 8500 finnar och svenskar stupade eller sårades, Röda armén förlorade 25 000 man ... Utgången av dessa strider räddade vår självständighet! Nyligen dokumenterades slaget i filmen Tali-Ihantala 1944 som blev Åke Lindmans sista stora filmprojekt. Samtidigt dokumenterades slaget och filmen i en bok med samma namn, med tillägget "Film och historia" (2007) av Stefan Forss. En bok som jag köpte på bokrean härom veckan ...

Det är inte kul att läsa om krig och destruktion, men för att förstå värdet av frihet och självständighet måste man kunna sin historia, och se vilka uppoffringar våra förfäder gjort för oss. Det var ytterst nära att Finland skulle ha rönt samma öde som våra baltiska grannar och hela halva Östeuropa, men tack vare att vi "slogs till sista man" räddades vår självständighet.

En katastrof att vara tacksam över

Från Vasamuseet, Stockholm. Januari 2011. Foto: Håkan Eklund.

Jag vet inte varför, men Vasamuseet har jag bara kört förbi. Det har alltid funnits så mycket annat på agendan vid Stockholmsbesök.

Men nu, nu såg fru A till att ett besök blev av. Och jag blev mäkta imponerad. Av skeppet, av historien kring bygget, katastrofen, bärgningen - och hela den visuella museibiten. Hit måste jag på nytt (med stativ ...). Det var förstås inte lätt att fotografera, det var bara minimodellen som var tillräckligt upplyst, men fotograferandet var inte det viktigaste.

Och förstås, utan att vara någon expert; bara en blick på regalskeppet räckte för att förstå att det inte var sjödugligt! Den som kunde ha förhindrat olyckan var ju egentligen amiral Klas Fleming, han hade ju varit närvarande när skepparen utförde ett krängningsprov vid kajen: 30 man hade fått springa fram och tillbaka tvärs över däck när hon låg vid kaj, och det måste de avbryta, annars hade regalskeppet kantrat!!!
Men kungen var i Polen, och deadlines skulle hållas ... (inte något nytt i det ...!!). Så det gick som det gick, hela den påkostade härligheten kantrade efter att ha seglat 1300 meter (10.8.1628)!!!!
Och tur var väl det - att vi idag kan beskåda det unika skeppet!

Hittar en del intressant data om amiral Fleming på Wikipedia, bl.a. att han var född här i "grannskapet", dvs.  på en herrgård en bit utanför Åbo. Förresten är det samma herrgård där vår gamla fältmarskalk Carl Gustav Mannerheim var född. Så här skrivs det i Wikipedia:

Klas Fleming. Riksråd. Amiral. Greve. Född på Villnäs i Finland1592, död1644.

Efter sina studier, bl.a. vid flera utländska lärosäten gick han 1612 in i kriget motRyssland där han befordrades till ryttmästare.År 1619 blev han underamiral och 1625 riksråd, amiral och president i räknekammaren1629, rikskammarråd 1630 och lagman i Södermanland 1632 och i Söderfinne lagsaga i Finland 1634.

1634 blev han överståthållare i Stockholm, där han planerade anläggningen av Norrmalm. Han planlade gator, fullbordade Jakobs kyrka, byggde Slussen, Stora barnhuset m.m.

Efter att ha blivit förordnad till biträde åt riksamiralen Gyllenhjelm drog han upp riktlinjer för skapande av örlogsflottan. Det bidrog till att Gustaf Adolf kunde segla iväg med trettio beväpnade fartyg till Dünas mynning och erövra Riga.

1644 fick Fleming själv befälet över den flotta han byggt upp. Efter sjöslaget vid Femern, då flottan lade till i Kielbukten för underhåll träffades Fleming den 26 juli av en förflugen kula från ett danskt batteri. Innan Fleming avled hann han utse C.G. Wrangel till sin efterträdare

Det magiska ljuset

Kobbaklintar, Mariehamn, Åland 29.1.2011. Foto: Håkan Eklund.

Visst, det är ljuset som gör bilden.  Och "hål i molnen" är något som de flesta fotografer gillar ...

Alla som åker båt mellan Stockholm och Åbo kan inte undgå denna vy. Det är den gamla lotsstationen på Kobba Klintar strax innan man anlöper hamnen i Mariehamn. Stationen har länge varit stängd för lotsverksamhet men har rustats upp och används bl.a. för utställningar. Café och sjömansbar är öppen sommartid då det också spelas teater här ute, med lokal historisk anknytning

Idag är denna utskärskobbe ett populärt utflyktsmål sommartid och förvaltas av föreningen Kobba Klintars Vänner. Föreningen bildades för att bevara och vårda den unika kultur- och maritima miljö som är förknippad med Kobba Klintar, Mariehamns och hela Ålands "Ansikte mot havet ". Föreningen arrenderar ön med alla byggnader och hamnanläggningen för en symbolisk summa av staden Mariehamn.