Den stora skammen

Decemberregn över Johannesburg, 2010. Foto: Håkan Eklund.

Det finns information som är motbjudande att ta till sig, där man verkligen får stålsätta sig vid läsningen. Sådant som handlar om krig, tortyr, övergrepp och mänskliga vidrigheter av alla de slag. Ändå är det viktigt att läsa och lära, för att förstå olika orsakssammanhang. Att inte låta sig luras av olika maktapparaters förvanskade propaganda, som det vita Sydafrika länge körde med.

Det som jag nu läser om Sydafrikas apartheidår tillhör kategorin där spykväljningar  ibland dyker upp mellan raderna ...

Det som de vita gjorde mot majoritetsbefolkningen i Sydafrika, tillhör samma kategori som Hitlers och Stalins övergrepp i Europa. Det fanns många miniatyr-Auschwitch i Sydafrika, ofta ute på vita farmer där poliserna utförde sin bestaliska dåd. Där skriken som ingen hörde försvann i bushen.

Egentligen var det Sovjetunionens och kommunismens fall som var ett av startskotten för apartheids fall: den vita aparheidstaten hade ju lyckats dupera hela världen med att de svarta (läs ANC) försökte göra Sydafrika till en kommuniststat och sen plundra de vita ...  som bara var avledande propaganda för att hålla sig kvar vid makten. Ett välkänt knep; idag har ju eptitetet kommunism bytts ut till terrorism ...
 Sen när det inte längre gick att skrämma med kommunism, gjorde president de Klerk den helomvändning (1990) som fyra år senare ledde till full demokrati.

Men många hade betalat ett högt pris för friheten, med Mandelas 27 fängelseår som ett exempel.

Så här berättar ett vittne (polis) inför Sannings-och försoningskommissionen som leddes av Desmond Tutu, det handlar om polisbrutalitet för att få en misstänkt ANC-aktivist att tala: "Detta svar verkade mer än något annat göra löjtnant Gideon Nieuwoudt så rasande att han bara tog ett järnrör och slog den gamle mannen flera gånger i huvdet, och när han gjorde det anslöt sig alla de andra ... Det enda motstånd han kunde göra var att skrika högt. Då bordrade löjtnant Nieuwoudt mig att kväva hans skrik, att jag skulle köra in mina händer i hans mun och hålla den hårt så att hans skrik inte kunde dra till sig några bönder i trakten. Jag och Piet Mogaoai kämpade för att kväva den gamle mannens skrik medan alla de andra som jag har nämnt gick lös på mannen med sparkar, knytnävsslag och käppar ... Medan löjtanant Nieuwoudt slog den gamle ett flertal gånger i huvudet med järnröret, la jag märke till att det sipprade blod ur mannens näsborrar och öron, liksom ur munnen. Jag såg hur ögonvitorna vändes upp i mannens ögon. Det var som om han svimmade eller höll på att dö. Slagen fortsatte oupphörligt tills jag såg den gamle ligga utsträckt på marken med blod över hela huvudet och ansiktet ...
Brutaliteten fortsatte, kapten Beeslaar tog fram mannens testiklar och pressade dem mycket hårt tills de nästan blev stora som golfbollar. Så slog han på dem med sin högra hand, mycket hårt. Jag såg hur mannen ändrades, hur han blev blek och blåaktig i ansiktet och hur det sprutade ut någon gulaktig vätska från hans könsorgan. Det var det brutalaste jag någonsin bevittnat under mitt helvetiska liv på Vlakplaas. "

Detta ett litet exempel på allt det som kom fram i Sannings-och försoningskommissionen under de år den samlade in material om övergreppen, för att sen ge amnesti åt alla plågoandar ... Plockat ut från Desmond Tutus bok "Ingen framtid utan förlåtelse".

Det skulle vara intressant att vet hur dessa vita (och svarta) myndighetspersoner och våldsmän mår idag?

Jag träffade faktiskt en ung vit kille på en bar i Johannesburg 1991 (jag väntade på flyg till Lesotho) som var polis (off duty) som berättade att våldet i hans jobb höll på att göra honom vansinnig ..., att han kommit till Joburg för att söka jobb som brandman. Då förstod jag inte vad det handlade om, dvs. vad en s.k. polis sysslade med i RSA, nu vet jag lite mera ...

Med tropiska färger

Trapelus mutabilis?, Lion Park, Gaborone, Botswana. Dec. 2010. Foto: Håkan Eklund.

I Afrika är det lätt att förbise en massa "udda arter", eftersom det blir så mycket fokusering på stora och spektakulära däggdjur och fåglar. Men visst finns det en massa spännande arter, speciellt bland kräldjur och reptiler. Tyvärr är det inte alltid så lätt att se och fotografera sådana.

Denna agam fotograferade jag under ett besök till vårt gamla grillställe vid Lion Park en bit söderom Gaborone. Ett ställe där familjer samlades under veckoslut för att grilla, ha picknic och umgås. Som dragplåster fanns några lejon i en inhägnad ... Nu hade hela stället förvandlats till en nöjespark! Det kallas väl för utveckling . . .

Jag vet inte vad detta är för art, kanske en blåstrupig agam (Trapelus mutabilis)? Tyvärr har jag ingen lämplig litteratur; har försökt googla - men är inte säker på arttillhörigheten. Någon som vet? Agamen var ca 30 cm lång. Hur som helst så är våra europeiska kräldjur bleka kräk jämfört med de afrikanska.

Läser nu vidare om apartheidskammen i Sydafrika. Hittade Desmond Tutus bok "Ingen framtid utan förlåtelse" (1999) i min bokhylla (en av de många olästa böcker som bara väntar ...) som berättar om den tredje vägen som de valde efter första fria valet 1994 (istället för Nurnberg/allmän amnesti), att via en sanningskommission komma tillrätta med det förflutna. Har ännu bara läst de första kapitlen. Blir ett bra komplement till Wästbergs sista Sydafrikabok.

Här en intressant bok som utvalts bland de 100 bästa böcker för 2010: http://www.photoeye.com/bookstore/citation.cfm?catalog=AP580

Boken heter "Zwelethu Mthethwa".
Photography by Zwelethu Mthethwa. Text by Isolde Brielmaier, Okwui Enwezor.
Aperture, New York, 2010. 180 pp., 75 color illustrations, 11¾x10½".

Så här skriver förlaget:

Since Apartheid’s fall in 1994, South African photography has exploded from the grip of censorship onto the world stage. A key figure in this movement is Zwelethu Mthethwa, whose portraits powerfully frame black South Africans as dignified and defiant individuals, even under the duress of social and economic hardship. Photographing in urban and rural industrial landscapes, Mthethwa documents a range of aspects in South Africa, from domestic life and the environment to landscape and labor issues. Mthethwa’s work challenges the conventions of bothWestern documentary work and African commercial studio photography, marking a transition away from the visually exotic and diseased—or “Afro-pessimism,” as curator Okwui Enwezor has described it—and employing a fresh approach marked by color and collaboration. Zwelethu Mthethwa, the artist’s long awaited first comprehensive monograph provides an overview of his work to date, and features the stunning portraits that have brought him international acclaim.

Räddad till livet

Kalaharisköldpadda sp, Botswana, dec. 2010. Foto: Håkan Eklund.

Läsfrenesin angående södra Afrika har fortsatt; idag hittade jag Per Wästbergs "I Sydafrika. Resan mot friheten"  (1995) i Åbo stadsbibliotek. Den handlar om den tid när vi själva bodde i grannlandet, och kunde från första parkett följa med frigörelseprocessen från apartheidstyret.

Dessutom har vi Nelson Mandelas "Long Walk to Freedom (1994) hemma i bokhyllan , en postilla på 630 sidor som jag heller inte (ännu) läst. Boken är en present från våra Gaboronevänner och påminner om ett av de största misstag som jag gjort i livet; one of the missed opportunities. . .

Nämligen: I början av året (febr/mars) 1994 reste vi runt i Sydafrika, samtidigt som Mandela och de Klerk höll sina valkampanjer. En sen kväll på ett pensionat i Kapstaden träffade jag en ung tysk frilansfotograf som berättade att han dokumenterade Mandelas valmöten runt om i landet. Han frågade om jag vill komma med honom till en kåkstad följande dag för att fotografera Mandela som skulle valtala. Jag sade nej, tyckte inte att det lät alltför lockande. Mandela såg man ju varje dag på teve och i tidningar. Och kåkstäderna var ju inga inspirerande miljöer precis; och sen hade jag ju frun och tre små barn att "sköta om".

Nu efteråt, med distans till historien, ångrar jag djupt att jag sade nej till detta! Tänk att ha fotograferat Mandela under ett valtal i en kåkstad; det skulle ha varit något att vara stolt över! Men så är det ofta. När allt det exklusiva är alltför nära, ser man inte storheten i det hela. Tyvärr.

Bilden ovan: en liten "Kalaharisköldpadda" räddas till livet, plockades ur sandspåret framför bilen. Jag har ännu inte hittat litteratur för korrekt artbestämning. Någon som vet?

Måste få mera

Sir Seretse Khama International Airport, 28.12.2010. Foto: Håkan Eklund.

Per Wästberg har fått grepp om mig. Först läste jag en av hans memoarböcker "Vägarna till Afrika" (2007) som hittades oläst i min bokhylla. Sen spårade jag upp "Afrika - ett uppdrag" (1976) i en hylla, en bok som jag delvis läst, men glömt. Läste halva natten, och jag är faschinerad: av mannen själv, av hans språk, sätt att skriva, sätt att tänka, sätt att handla. Inget under att han sitter i  Svenska Akademin (stol nr 12), ledamot sedan 1997.

Han var en av de första svenskar som uppmärksammade de svartas situation i Rhodesia (dagens Zimbabwe) och Sydafrika, som behandlades på samma sätt som Stalins slavarbetare i Gulagarkipelagerna. Ett problem som få vita brydde sig så mycket om ute i den "vita världen", som Wästberg med stilistisk pregnans och stringens dokumenterar i sina böcker. Och han tillbringade långa tider i Afrika, hjälpte också till helt fysiskt, som en fullfjädrad underrättelseagent ... Utvisades från de flesta länder han skrev om.

Och nu vill jag ha mer. Kännar att jag ändå vet alldeles för lite om ämnet.

Jag vet att jag ägt boken "En dag på världsmarknaden" (1967), men hittar den inte. Kanske har jag gett bort den. Minns bara att jag imponerades av hans sätt att skriva. Idag måste jag till biblioteket och söka fler Wästberg böcker

Nu med facit i hand är det superintressant att läsa om brytningstiden, när de flesta afrikanska kolonier lösgjorde sig från sina vita kolonialherrar. Ny börjar jag förstå några speciella situationer vi var med om i Sydafrika 1993-94, vi var på semester från Botswana, körde omkring i vår Volvo 940 (som ingen sett i landet ...) med vår tre barn, två bruna och en vit (flickorna adopterade på Fiji Isl). På flera ställen där vi övernattade kom en del av den svarta personalen ut och tog farväl när vi checkade ut, ropande God bless you .... De var så svältfödda på att se vita som accepterade färgade, i sin egen familj!

.

Nostalgi

Vårt hem i Botswana 1992-94, fotograferat i dec. 2010. Foto: Håkan Eklund.

I huset bakom den vita muren bodde vi 1992-94. Då var huset alldeles nybyggt och vi var de första inbyggarna. Sonen Robert var 1,5 år när vi flyttade in, i två år sköttes han av vår hushållerska Anada när vi föräldrar var på jobb. Fru A jobbade bl.a. som musiklärare på Svenska skolan i Gaborone (bytte senare namn till Skandinaviska skolan).

På afrikanskt vis hade Anada virat in baby-Robert i en duk på ryggen när hon diskade och städade. Närhet när den är som bäst. Henne har vi tyvärr inte fått tag i, hon tillhörde stammen Kalanga och kom från Francistownområdet 500 km norrut.

Eftersom utbildningsprojektet jag jobbade med skulle räcka sju år, hade projektägaren (FTP International) räknat ut att det var billigare att bygga ett hus (åt oss och åt projektledaren) än att vi skulle bo dyrt på hyra i Gaborone. Dessutom betydde det att skolan där jag jobbade fick ärva de två husen när vi for hem.

Huset var stort och fint, men runt om (dvs. innanför muren) fanns inte ett grönt strå. Absolut ingenting. Som nordbo vill man ju har grönska runt sig, och skuggträd i ett solhett land. Alltså: första året jobbade jag nästan varje ledig tid med att anlägga en trädgård. Det var ett ovanligt torrt år (fem regnskurar) och det tog mig tre kvällar att gräva ett planteringshål för de träd och buskar som jag ville plantera. Det var som att hacka i cement med en "pick". Hålen fylldes vartefter med vatten så att den hårda lateritjorden skulle mjukna. De tredje kvällen kom jag till ett sånt djup att det gick att plantera.

Plantorna köpte jag från Sanitas, en handelsträdgård nere vid Gaborone Dam som ägdes av svensken Gus Nilsson. Numera har hans två söner tagit över företaget. Sista dagen i Gaborone besökte vi Sanitas, men träffade ingen av killarna.

Sen byggde jag också ett uterum med skuggnät som tak, en lekstuga, en hönsgård, installerade en simbassäng ... men det är en annan historia.

Men visst känns det lite märkligt att se sina händers verk i södra Afrika: en massa stora träd och buskar som jag själv planterat. Runt ett hus där vi bott i två år. Den som råkar ha vägen förbi kan inte missa huset från stora vägen mellan flygfältskorsningen och den mot Francistown i norr,  huset står närmast trafikljuset vid infarten till Botswana College of Agriculture i Sebele.