Wästbergs Afrika

Vid Chobefloden i norra Botswana. 24.12.2010. Foto: Håkan Eklund.

Efter hemkomsten från senaste Botswanaresa har jag börjat reflekterat över mitt Afrikaintresse och hittar i bokhyllan min första julklappsbok till flickvännen Anita, julen 1976. Det är ett stort bildverk på finska (troligen var ändå boken för mig ...). Sen börjar jag förstrött bläddra i Per Wästbergs bok ”Afrika – ett uppdrag” (1977) som jag köpt 1.1.1979. Då hade jag varit gift med Anita i tre månader.

Jag har minnen av att jag sökte ett antal u-landsjobb i Afrika i slutet av 1970-talet, men nobbades vid varje försök; jag hade ju ingen u-lands erfarenhet. Istället blev det resor i USA och Canada i början av 1980-talet, och sen första u-landsjobbet i Söderhavet 1984-89. Hemkommen (= nu med erfarenhet) nappade det med Afrika. Först korta uppdrag i olika länder, sen två år i Botswana (1992-94) som egentligen var ett sju-års projekt. Men ekonomikraschen i Finland 1993 förstörde dessa fina projektplaner.

Men tillbaka till Wästberg. Inser att jag antingen inte läst hela boken, eller så har jag bara glömt. Hittar nämligen hans kapitel om Botswana som är synnerligen läsvärt, både innehållsmässigt och litterärt sett. Wästberg är ju en ordhantverkare av guds nåde!

Men det som får mig att höja ögonbrynen är följande rad mitt i kapitlet: ”Patrick van Rensburg är näst president Seretse Khama den kändaste och mest omdebatterade personen i Botswana.”  Och sen följer en lång utredning om Rensburg som blev pionjär inom utbildningsväsendet efter att ha blivit utkastad från sitt hemland Sydafrika (han jobbade ett tag med Wästberg i London, de bojkottade apartheidregimen i RSA ...).

van Rensburg, ja, jag jobbade ju med hans son Thomas på Botswana College of Agriculture! Vi var närmaste kolleger. Världen är liten! Och visst har jag smuttat öl med självaste pappan en varm kväll i Gaborone med fina världsförbättrande diskussioner. Men att han var så känd, visste jag inte då.

Så många minnen som bara väller upp: jag minns natten när Thomas och jag körde från ett ökenområde i södra Kalahari, där vi tältat i fullmåne bland högljudda lejon och hyenor; på dan fick jag se mitt livs första pygméfalk. I fågelboken ”Birds of Botswana” har jag under bilden av pygméfalken skrivit: ” En hanne jagade från en acacia vid Mabuasehube Pan kl.08-09, 8.5.1993. Ute med Thomas van Rensburg, han tittade på gräs, jag på fåglar.” 

Kamuflage

Stor kudu (Strepsiceros strepsiceros), Mokolodi, Botwana. Dec. 2010. Foto: Håkan Eklund.

Kuduantilopen är en av mina favoritantiloper; en stor och vacker skogsantilop med mäktiga horn. Och en som är expert på att gömma sig i trädvegetation. Titta på bilden ovan, både hornform och ryggstrimmor gör att den smälter bra in i virrvarret. Vid minsta ljud stannar den upp och förblir stående som en staty för att effektivt utnyttja sina kamouflagefärger.

Det finns två olika kuduarter, den stor och den lilla. Den sistnämnda är ovanligare och finns bara i delar av Östafrika. Den stora hittas i tre olika geografiska områden.

Kuduns praktfulla horn är också dess olycka. Tjuvskyttar och trofésamlare har i vissa områden så gott som utrotat denna älgstora skogsantilop.

En hotad art

Noshörningar på Serwe Pan i Botswana. December 2010. Foto: Håkan Eklund.

Ett ställe som är helt perfekt för en naturfotograf är Khama Rhino Sanctuary en bit nordost om Serowe i Botswana. Området omfattar 4300 ha vacker "sandveld and hardveld" (hur det nu sen skall översättas) med Serwe Pan som centrum. Det är ju dessa öppna "pans" som gör fotografering möjlig, annars är ju terrängen rätt buskig och svårtillgänglig i Botswana.  Här finns ju inte stora öppna grässavanner som i Östafrika, men desto mera ödemark i Kalaharisand (som kräver 4WD;  här går det inte med minibussar som i Östafrika).

Här i Khamareservatet är det sällan många turister eftersom stället ligger långt från turist"metropolerna" Maun och Kasane. Nu under regntiden var det grönt och vackert; under vår morgon safaridrive mötte vi en enda bil. Lyxigt.

Vi bodde i en enkel (men praktisk) "chalet" mitt ute i bushen, ca 3 km från infarten. Det var fullmåne, mörkt och varmt när vi grillade. Och ljudlandskapet var härligt. Kände till och med igen en uggla som ropade: Pearl-Spotted Owlet (en sparvuggleart).

I Khamaservatet finns ca 230 olika fågelarter och ett 30-tal däggdjursarter, av de sistnämnda är de flesta naturliga, en del har hämtats hit, som t.ex. noshörningarna ovan. Eftersom Afrikas noshörningar är offer för ett enormt tjuvskytte klarar de sig inte längre i oskyddad natur; detta område är bl.a. skyddat av BDF (Botswana Defence Force). Noshörningarnas horn är eftertraktade av araber för "daggerhandles"  och av asiater för de "aphrodisiac properties" hornen innehåller (potensstärkande för små asiater, kanske?) - och de betalar hutlösa summor för att komma åt dessa horn. Jävligt och patetiskt, men sant.

 Att ett 2300 kilos djur (hanen) skall dödas för hornens skull känns inte rätt! Förutom människan har inte en noshörning några fiender, endast ungar kan tas av lejon och hyenor. Här i Khama finns det inga lejon, men nog leoparder och bruna hyenor, bl.a.

På bilden ovan en vit noshörningsmamma med unge.

Livsfarligt

Elefanter i trafiken, Kasane-Nata, Botswana. 25.12.2010. Foto: Håkan Eklund. 

Botswana har Afrikas största elefantpopulation och det märks också i trafiken i norra delen av landet. Det gäller att ha respekt för dessa stora djur, till och med i en stadig 4WD är man inte trygg. En sån kan de vippa över hur enkelt som helst (och det har hänt mer än en gång).

Här är det möte på gång på huvudvägen (!!) mellan Kasane och Nata, långt borta från nationalparker och reservat. När vi passerade elefanten till vänster saktade jag in för att kunna ta en närbild med normalobjektivet, men det gillade inte elefanten utan gjorde ett utfall mot bilen med fladdrande öron och ilsket trumpetande! Den var förstås en s.k. "mock charging", ett skenfanfall, som är första varningen. Och det är alltid bäst att respektera elefanten; vi körde iväg.

Ändå är det inte elefanterna som är de farligaste i trafiken i Botswana. Faran ligger hos medbilisterna.

En timme framåt från detta ställe, där vägen var jämnare och hastigheterna högre (man får köra 120 km/h) mötte vi tre tankbilar i rad, och en 4WD som försökte köra förbi dem men klarade inte av det innan vi mötte. Alltså: med 110 km/h möter vi en armada med bilar som fyller hela vägen, den omkörande har tagit vår körfil och de kör troligen ännu fortare än oss. Enda chansen för mig är att i denna höga hastighet styra bilen ut på vägkanten och där möta ...!! Allt var över på några sekunder, men kunde ha tagit oss in i evigheten. Som tur var vägslänten jämn och gräsbevuxen, och den var torr, och jag lyckade hålla "tungan rätt i mun och huvudet kallt". Vid regn är dessa lateritjordar hala som lera. Och en hastig tvär rörelse med ratten kunde med lätthet ha fått vår bil att välta ...

När vi några dagar innan hade kört samma väg norrut hade vi redan sett resultatet av en dylik situation: i diket låg en 4WD med "blood all over", på vägkanten stod två långtradare parkerade, och ett tiotal poliser hade anlänt till slaktplatsen. Mera än så ville vi inte se, utan körde vidare. Vi kunde bara gissa vad som hade skett och vad som hänt med dem inne i bilen ...

Alltså: i u-länder lurar inte de största farorna i naturen (ormar, skorpioner, sjukdomar, överfall), utan i trafiken.  Dett är en av de få saker som jag ännu minns från FINNIDAS prepkurs i H.fors innan vi åkte ut på första biståndsuppdraget 1984. (Det andra som jag minns är att kulturchocken inte möter i det nya landet, utan när man kommer hem igen ...!! - som också visade sig stämma).

På bilden ovan är det hett, minst + 35 C (i skugga ...), därav värmedallret i bilden.

Världens största

Elefanter vid Chobefloden, 24.12.2010. Foto: Håkan Eklund.

Vilda djur i Afrika blir man aldrig trötta på, speciellt om man får studera dem i fin natur. Som här på Chobeflodens strand i norra Botswana. Bilden är tagen från en flodbåt i brandrök från en stor gräsbrand i Namibia som vinden förde in över gränsfloden.

Den afrikanska elefanten (Loxodonta africana) är världens största landlevande däggdjur och kan väga upp till 6000 kg. Det är främst honorna som är flockdjur och flocken leds av den äldsta i gruppen. Relationen mor-dotter är mycket stark bland elefanterna och kan hålla i 50 år! Hannarna lämnar flocken när de är 12 år.