Måste få mera

Sir Seretse Khama International Airport, 28.12.2010. Foto: Håkan Eklund.

Per Wästberg har fått grepp om mig. Först läste jag en av hans memoarböcker "Vägarna till Afrika" (2007) som hittades oläst i min bokhylla. Sen spårade jag upp "Afrika - ett uppdrag" (1976) i en hylla, en bok som jag delvis läst, men glömt. Läste halva natten, och jag är faschinerad: av mannen själv, av hans språk, sätt att skriva, sätt att tänka, sätt att handla. Inget under att han sitter i  Svenska Akademin (stol nr 12), ledamot sedan 1997.

Han var en av de första svenskar som uppmärksammade de svartas situation i Rhodesia (dagens Zimbabwe) och Sydafrika, som behandlades på samma sätt som Stalins slavarbetare i Gulagarkipelagerna. Ett problem som få vita brydde sig så mycket om ute i den "vita världen", som Wästberg med stilistisk pregnans och stringens dokumenterar i sina böcker. Och han tillbringade långa tider i Afrika, hjälpte också till helt fysiskt, som en fullfjädrad underrättelseagent ... Utvisades från de flesta länder han skrev om.

Och nu vill jag ha mer. Kännar att jag ändå vet alldeles för lite om ämnet.

Jag vet att jag ägt boken "En dag på världsmarknaden" (1967), men hittar den inte. Kanske har jag gett bort den. Minns bara att jag imponerades av hans sätt att skriva. Idag måste jag till biblioteket och söka fler Wästberg böcker

Nu med facit i hand är det superintressant att läsa om brytningstiden, när de flesta afrikanska kolonier lösgjorde sig från sina vita kolonialherrar. Ny börjar jag förstå några speciella situationer vi var med om i Sydafrika 1993-94, vi var på semester från Botswana, körde omkring i vår Volvo 940 (som ingen sett i landet ...) med vår tre barn, två bruna och en vit (flickorna adopterade på Fiji Isl). På flera ställen där vi övernattade kom en del av den svarta personalen ut och tog farväl när vi checkade ut, ropande God bless you .... De var så svältfödda på att se vita som accepterade färgade, i sin egen familj!

.

Nostalgi

Vårt hem i Botswana 1992-94, fotograferat i dec. 2010. Foto: Håkan Eklund.

I huset bakom den vita muren bodde vi 1992-94. Då var huset alldeles nybyggt och vi var de första inbyggarna. Sonen Robert var 1,5 år när vi flyttade in, i två år sköttes han av vår hushållerska Anada när vi föräldrar var på jobb. Fru A jobbade bl.a. som musiklärare på Svenska skolan i Gaborone (bytte senare namn till Skandinaviska skolan).

På afrikanskt vis hade Anada virat in baby-Robert i en duk på ryggen när hon diskade och städade. Närhet när den är som bäst. Henne har vi tyvärr inte fått tag i, hon tillhörde stammen Kalanga och kom från Francistownområdet 500 km norrut.

Eftersom utbildningsprojektet jag jobbade med skulle räcka sju år, hade projektägaren (FTP International) räknat ut att det var billigare att bygga ett hus (åt oss och åt projektledaren) än att vi skulle bo dyrt på hyra i Gaborone. Dessutom betydde det att skolan där jag jobbade fick ärva de två husen när vi for hem.

Huset var stort och fint, men runt om (dvs. innanför muren) fanns inte ett grönt strå. Absolut ingenting. Som nordbo vill man ju har grönska runt sig, och skuggträd i ett solhett land. Alltså: första året jobbade jag nästan varje ledig tid med att anlägga en trädgård. Det var ett ovanligt torrt år (fem regnskurar) och det tog mig tre kvällar att gräva ett planteringshål för de träd och buskar som jag ville plantera. Det var som att hacka i cement med en "pick". Hålen fylldes vartefter med vatten så att den hårda lateritjorden skulle mjukna. De tredje kvällen kom jag till ett sånt djup att det gick att plantera.

Plantorna köpte jag från Sanitas, en handelsträdgård nere vid Gaborone Dam som ägdes av svensken Gus Nilsson. Numera har hans två söner tagit över företaget. Sista dagen i Gaborone besökte vi Sanitas, men träffade ingen av killarna.

Sen byggde jag också ett uterum med skuggnät som tak, en lekstuga, en hönsgård, installerade en simbassäng ... men det är en annan historia.

Men visst känns det lite märkligt att se sina händers verk i södra Afrika: en massa stora träd och buskar som jag själv planterat. Runt ett hus där vi bott i två år. Den som råkar ha vägen förbi kan inte missa huset från stora vägen mellan flygfältskorsningen och den mot Francistown i norr,  huset står närmast trafikljuset vid infarten till Botswana College of Agriculture i Sebele.

Wästbergs Afrika

Vid Chobefloden i norra Botswana. 24.12.2010. Foto: Håkan Eklund.

Efter hemkomsten från senaste Botswanaresa har jag börjat reflekterat över mitt Afrikaintresse och hittar i bokhyllan min första julklappsbok till flickvännen Anita, julen 1976. Det är ett stort bildverk på finska (troligen var ändå boken för mig ...). Sen börjar jag förstrött bläddra i Per Wästbergs bok ”Afrika – ett uppdrag” (1977) som jag köpt 1.1.1979. Då hade jag varit gift med Anita i tre månader.

Jag har minnen av att jag sökte ett antal u-landsjobb i Afrika i slutet av 1970-talet, men nobbades vid varje försök; jag hade ju ingen u-lands erfarenhet. Istället blev det resor i USA och Canada i början av 1980-talet, och sen första u-landsjobbet i Söderhavet 1984-89. Hemkommen (= nu med erfarenhet) nappade det med Afrika. Först korta uppdrag i olika länder, sen två år i Botswana (1992-94) som egentligen var ett sju-års projekt. Men ekonomikraschen i Finland 1993 förstörde dessa fina projektplaner.

Men tillbaka till Wästberg. Inser att jag antingen inte läst hela boken, eller så har jag bara glömt. Hittar nämligen hans kapitel om Botswana som är synnerligen läsvärt, både innehållsmässigt och litterärt sett. Wästberg är ju en ordhantverkare av guds nåde!

Men det som får mig att höja ögonbrynen är följande rad mitt i kapitlet: ”Patrick van Rensburg är näst president Seretse Khama den kändaste och mest omdebatterade personen i Botswana.”  Och sen följer en lång utredning om Rensburg som blev pionjär inom utbildningsväsendet efter att ha blivit utkastad från sitt hemland Sydafrika (han jobbade ett tag med Wästberg i London, de bojkottade apartheidregimen i RSA ...).

van Rensburg, ja, jag jobbade ju med hans son Thomas på Botswana College of Agriculture! Vi var närmaste kolleger. Världen är liten! Och visst har jag smuttat öl med självaste pappan en varm kväll i Gaborone med fina världsförbättrande diskussioner. Men att han var så känd, visste jag inte då.

Så många minnen som bara väller upp: jag minns natten när Thomas och jag körde från ett ökenområde i södra Kalahari, där vi tältat i fullmåne bland högljudda lejon och hyenor; på dan fick jag se mitt livs första pygméfalk. I fågelboken ”Birds of Botswana” har jag under bilden av pygméfalken skrivit: ” En hanne jagade från en acacia vid Mabuasehube Pan kl.08-09, 8.5.1993. Ute med Thomas van Rensburg, han tittade på gräs, jag på fåglar.” 

Kamuflage

Stor kudu (Strepsiceros strepsiceros), Mokolodi, Botwana. Dec. 2010. Foto: Håkan Eklund.

Kuduantilopen är en av mina favoritantiloper; en stor och vacker skogsantilop med mäktiga horn. Och en som är expert på att gömma sig i trädvegetation. Titta på bilden ovan, både hornform och ryggstrimmor gör att den smälter bra in i virrvarret. Vid minsta ljud stannar den upp och förblir stående som en staty för att effektivt utnyttja sina kamouflagefärger.

Det finns två olika kuduarter, den stor och den lilla. Den sistnämnda är ovanligare och finns bara i delar av Östafrika. Den stora hittas i tre olika geografiska områden.

Kuduns praktfulla horn är också dess olycka. Tjuvskyttar och trofésamlare har i vissa områden så gott som utrotat denna älgstora skogsantilop.

En hotad art

Noshörningar på Serwe Pan i Botswana. December 2010. Foto: Håkan Eklund.

Ett ställe som är helt perfekt för en naturfotograf är Khama Rhino Sanctuary en bit nordost om Serowe i Botswana. Området omfattar 4300 ha vacker "sandveld and hardveld" (hur det nu sen skall översättas) med Serwe Pan som centrum. Det är ju dessa öppna "pans" som gör fotografering möjlig, annars är ju terrängen rätt buskig och svårtillgänglig i Botswana.  Här finns ju inte stora öppna grässavanner som i Östafrika, men desto mera ödemark i Kalaharisand (som kräver 4WD;  här går det inte med minibussar som i Östafrika).

Här i Khamareservatet är det sällan många turister eftersom stället ligger långt från turist"metropolerna" Maun och Kasane. Nu under regntiden var det grönt och vackert; under vår morgon safaridrive mötte vi en enda bil. Lyxigt.

Vi bodde i en enkel (men praktisk) "chalet" mitt ute i bushen, ca 3 km från infarten. Det var fullmåne, mörkt och varmt när vi grillade. Och ljudlandskapet var härligt. Kände till och med igen en uggla som ropade: Pearl-Spotted Owlet (en sparvuggleart).

I Khamaservatet finns ca 230 olika fågelarter och ett 30-tal däggdjursarter, av de sistnämnda är de flesta naturliga, en del har hämtats hit, som t.ex. noshörningarna ovan. Eftersom Afrikas noshörningar är offer för ett enormt tjuvskytte klarar de sig inte längre i oskyddad natur; detta område är bl.a. skyddat av BDF (Botswana Defence Force). Noshörningarnas horn är eftertraktade av araber för "daggerhandles"  och av asiater för de "aphrodisiac properties" hornen innehåller (potensstärkande för små asiater, kanske?) - och de betalar hutlösa summor för att komma åt dessa horn. Jävligt och patetiskt, men sant.

 Att ett 2300 kilos djur (hanen) skall dödas för hornens skull känns inte rätt! Förutom människan har inte en noshörning några fiender, endast ungar kan tas av lejon och hyenor. Här i Khama finns det inga lejon, men nog leoparder och bruna hyenor, bl.a.

På bilden ovan en vit noshörningsmamma med unge.