Med leriga skor

FOTOGRAFISKA DAGBOKSFRAGMENT

Förförisk doft

Blommande hägg, Uittamo, Åbo 20 maj 2010. Foto: Håkan Eklund.

Det är något magiskt med den nordiska våren. Med ljuset, med alla dofter, med all växtkraft!
Den tropiska värme som vi haft denna vecka har fått naturen att explodera; plötsligt känns det som om det redan var försommar, trots att det ännu är vår. Det är liksom svårt att hänga med.

Jag behöver bilder av blommande träd längs en del av de vandringsleder som vi gör för ett projekt här i Åbo. Och häggen är ett mäktigt träd när det står i blom; annars ser ju inte trädet så speciellt ut, ganska buskaktigt som obemärkt smälter in i landskapet. I kväll var hela landskapet fyllt med häggblommornas förföriska doft. Härligt! Ackompanjerat av sjungande näktergal från alla håll.

Har tittat alltför mycket på ishockey VM den senaste tiden; Finland förlorade knappt mot Tjeckien tidigare i kväll och är nu ute. Kanske lika så bra, så att jag slipper tevetittandet ... Skulle liksom inte ha tid för sånt.

Publicerad 2010-05-20 21:12 | Läst 7228 ggr 0 Kommentera

Estoniabirding

Estonian Nature Tours/VD:n Marika Mann med fågelguiden Tarvo Valker,
Sutlepsjön, Nuckö 14.5.2010. Foto: Håkan Eklund.

Tillbringade veckoslutet i Estland. Igen. Egentligen skulle jag gärna bo där halva året; så fina fågelmarker har de. Det blev 161 fågelarter under drygt två dagar. Många fåglar som helt saknas som häckfåglar eller är sällsynta i Finland är rätt vanliga i Estland, bl.a. mindre skrikörn, vit stork, svart stork (80 par), entita, dubbelbeckasin etc. Ca 2500 par vitryggiga hackspettar häckar i landet.

Det var varmt väder och en massa tropikflyttare välde in under nätterna; här längs den långa spångade leden genom Sutlepsjön i Nuckö räknade vi 10 sjungande vassångare! Från vassarna bräkte vattenrall och gråhakedopping, rördrommar tutade och vi hittade ett pungmespar med bo.
Detta i gammal svenskbygd; när Röda armén välde in i landet 1944 flydde estlandssvenskarna till Sverige (ofta via Finland).

En dag sprang en varg över vägen, ca 60 m framför oss! Helt fantastiskt! Och i detta land är det ingen som ringer till poliser eller andra fiskaler när man ser varg eller björn! Det tycker esterna är något helt naturligt; i lilla Estland finns ca 170 vargar, 600 björnar, 800 lodjur och 20 000 bävrar (europeiska). Samt en massa flygande ekorrar.

Lärde känna Marika Mann som äger Estonian Nature Tours (www.naturetours.ee) och fågelguiden Tarvo Valker som har bråda dagar med att ta emot och guida naturturismgrupper från U.K, Holland, Tyskland, Danmark och en massa andra länder. Duktigt! Tarvo är en superduktig ornitolog och är ordförande i den lokala fågelföreningen (www.llk.ee). Han leder "kryssligan" för västra Estland med 269 loggade arter, på femte plats på Estlandslistan (287 arter).

Fotografiska höjdpunkter under veckoslutet var bilder på kornknarr (första gången jag lyckats med det!), mindre sångsvan, älg och rådjur. Bland annat. Träffade också en kille som har startat med björngömslen i ett taigaskogsområde i nordöstra delen av landet (bokningsbart via Marikas firma).

Publicerad 2010-05-17 22:11 | Läst 7054 ggr 0 Kommentera

Israndens fågel

Alfågelpärmen från 1966.

Under veckoslutet läste jag på nytt boken "Israndens fågel", som resulterade i att jag blev än mer inspirerad av att lära mig mera om denna intressanta fågel! Yrjö Kokkos tre böcker om sångsvan, salskrake och alfågel är ju i sig intressanta böcker för den naturfotointresserade. Mycket handlar om författarens försök till fågelfotografering. Med dagens mått mätt är ju bilderna urusla, men fungerar ändå som stämningsfulla illustrationer till Kokkos intressanta och medryckande texter. Han var ju mera författare än fotograf.

I alfågelboken är det människans ignorans gentemot det maritima ekosystemet som oroar (olja, gifter), i sångsvanboken var den hänsynslösa jakten hotet. Med boken "Sångsvanens land" som utkom på svenska 1951 svängde opinionen, och arten räddades! Från 15 häckande par längst upp i norr i början av 1950-talet är sångsvanen idag en vanlig häckfågel över hela Finland.

Beträffande alfågeln har populationsnedgången bara fortsatt. Var finns de enorma "svärmar" med alfågel som tidigare litteratur berättar om? Också nulevande skärgårdsbor kan berätta om tidigare stora alfågelflockar under vårflyttning. Majoriteten av de alfåglar som övervintrar i Östersjön/Nordsjön häckar i norra Ryssland, endast en mindre del i Norge, Sverige och Finland.

Därför är det helt enkelt omöjligt att förstå hur det är möjligt att jaktmyndigheter på Åland/i Åboland tillåter jakt på vårflyttande alfåglar!? Hur kan någon vara stolt över sådant? Att ett tusental åländska jägare får skjuta 1-2 alfåglar/jägare (a´700-800 gram) i ren nöjesjakt i april/maj är ju ett hån mot sunt förnuft! Detta anno 2010! Det är som att vrida klockan tillbaka! Skamligt för ett välfärdssamhälle där vi låtsas vara så förnuftiga och kunniga!

Är det god PR för en region som lever på turism att acceptera att en gammal traditionell överlevnadsjakt (som i tiden var mycket viktig för skärgårdsborna) nu förvandlats till en naturvidrig nöjesjakt? Detta för en art som under övervintringen i Östersjön dör av oljeskador i 10 000-tal. Enligt räkningar av flyttande alfåglar i Finland och Estland (Kauppinen 2008) har alfågeln minsakt med 80 % under de senaste 15 åren. Att en s.k. landskapssregering ger tillstånd för nöjesjakt (under våren!!!) på en sådan art gör att man med mindre tappar förtroendet för en dylik "regering"!

Beslutet från Ålands landskapsregering hittas här: http://www.museum.ax/.composer/upload//naringsavd/skogsbruksbyran/jaktochviltvard/Varjakt2.pdf

I artikeln "Effekter av oljeutsläpp på övervintrande alfågel Clangula hyemalis vid Hoburgs bank i centrala Östersjön mellan 1996/97 och 2003/04" (Ornis Svecica 15: 2005) hittas en mycket skrämmande rapport om det öde många alfåglar möter när 60 000 - 100 000 fartygspassager/år lämnat sina spår ...
Hoburgs bank ligger strax söder om Gotland.

Publicerad 2010-05-10 10:33 | Läst 7518 ggr 1 Kommentera

Skamlig nöjesjakt

Alfågelns häckningsbiotop, Finnmark, Norge, juni 2008.
Foto: Håkan Eklund.

I Hufvudstadsbladet, som är Svenskfinlands största dagstidning, fanns den 13.4.2010 en notis om att Ålands landskapsregering (LR) har flyttat fram planerna på att återinföra vårjakt på ejderhanar, och att man inskränker sig till vårjakt på alfågel under tiden 15.4-25.5.2010.

Under den tiden får de 2500 jägare som anhållit om tillstånd skjuta 4300 alfågelhanar. I Finland häckar alfågeln sparsamt i fjällsjöar norr om 68:e breddgraden, dvs. i ”armen och huvudet” på moder Finland; populationen har uppskattats till 1500-2000 häckande par (enl. inventeringsrapporten ”Muuttuva pesimälinnusto/Finlands häckfågelfauna i förändring”, 1998).

Av dessa får alltså ålänningarna skjuta 4300 hanar i en utpräglad nöjesjakt där bytet är 1-2 fåglar per jägare. Trots att åländska jägare tycker att detta är smulor (under de ”vilda åren” på 1970-80 talen sköts under vårjakten ca 90 000 sjöfåglar/vår på Åland, enl. rapporten ”Jakten och viltvården i landskapet Åland”), är denna jaktkvot fler alfågelhanar än vad som tillhör Finlands häckfågelfauna.
Samma (skamliga) alfågeljakt bedrivs också i övriga delar av Skärgårdshavet, troligen i en mindre skala.

Alfågeln tillhör en fågelart som annars har en svår lott: häckning i hårda arktiska naturförhållanden och övervintring i en svårt förorenad Östersjö där egoistiska redare och ignorant sjöbefäl via oljeutsläpp dödar stora mängder alfåglar. Att de alfåglar som överlevt vintern sen får skjutas för nöjes skull under flyttningen norrut är ekologisk rovdrift! Hur kan sådant tillåtas?

En grundregel vid förvaltningen av vårt naturarv är att låta fåglar flytta i lugn och ro till sina häckningsplatser under våren, och att inte idka jakt under häckningstid. Vår egen skärgårdsfågelfauna häckar ju under alfågeljakten i april och maj. Skottlossning under häckningstid i skärgård, i ett modernt överflödssamhälle där människor formligen drunknar i mat, skapar heller ingen positiv image för vår kustsvenska kultur i Finland som annars också får kämpa för sin existens gentemot den finska majoritetsbefolkningen.

I boken ”Israndens fågel” (Schildts 1966) skriver Yrjö Kokko om den smäckra alfågeln på ett mycket informativt och vackert sätt. Detta är den sista boken i hans fågeltrilogi om Kalevalafåglarna sångsvanen, salskraken och alfågeln; litteraturklassiker om finländsk avifauna. Kokko är troligen unik i hela världen som tillägnat salskrake och alfågel egna böcker; alfågeln följer han från istiden fram till våra dagar. Han berättar också om hur alfåglars och andra flyttfåglars ankomst ofta betydde räddning undan svältdöden för de dåtida inbyggarna för sekler tillbaka: ”När allorna kom satte man ut nät som hela flockar fastnade i. Man fick åter en gång äta sig mätt. Allorna flåddes, köttet hängdes på tork i vårsolgasset. Och lika plötsligt som allt hade börjat fortsatte allorna resan upp mot Ishavet, till Sibirien.”

Det att skärgårdsborna förr i tiden var beroende av färskt fågelkött och dito fågelägg efter en lång och svår vinter och därmed idkade vårjakt på återvändande sjöfåglar var berättigat, men att göra en historisk överlevnadsjakt till en modern nöjesjakt är att missbruka och skända en gammal och funktionell skärgårdskultur! Ingen modern jägare i glesbygdens fastlandsbyar insisterar heller på att skjuta tjäder och orre på spelplatserna, som också var tradition i Fattigfinland när svälten knackade på dörren.

Juridiskt och moraliskt sett är det mycket märkligt att man i vårt s.k. informationssamhälle anno 2010 får tillstånd att för sitt höga nöjes skull döda en fågelart som bara är på genomflyttning och inte ens tillhör vår skärgårds häckfågelfauna!

Jag tycker att det är en mycket skamlig hantering som för tankarna till den destruktiva jaktkultur som fortfarande bedrivs på Malta (se www.birdlifemalta.org). Det som sker på Malta är en ännu större kulturskandal (eftersom de i princip skjuter på alla fåglar som kommer inom skotthåll) som nordiska medier och EU-parlamentariker inte tycks visa något större intresse för (att stoppa) trots att det handlar om våra nordiska häckfåglar som de nöjesskjuter.

Just for fun ...

Publicerad 2010-05-06 17:10 | Läst 3037 ggr 3 Kommentera

Ödemarkskorpar

Korpar i torraka, Kuhmo 2 maj 2010. Foto: Håkan Eklund.

Detta med att sitta i gömsle är en fotovärld för sig. Det må kännas bekvämt, men det kräver tid, uppmärksamhet och tålamod. Och beredskap att klara av enkla förhållanden i regn och rusk.

Gjorde en snabb "tidskoll" över senaste besök i Lassi Rautiainens "naturstudio" vid ryssgränsen i Kuhmo:
- tog 4 dagar i anspråk (med bilresan inkluderad)
- vi tillbringade 42 timmar i gömsle (3 x 14 h)
- under den tiden hade jag (vi var uppdelade i olika gömslen/olika ställen) djurkontakt under 1,5 h
- 1 järv (15 min, på avstånd i halvmörker), 5 vargar 1 h (för det mesta bakom träd/buskagen), 1 varg 5 min, 2 björnar 10 min (för mörkt att fota)

Fotoresultatet blev för min del ett tiotal användbara vargbilder, alla tagna med ISO 1600.

Sensmoral: många bildkonsumenter är inte medvetna om hur mycket tid det oftast behövs för att åstadkomma hyggliga bilder av vilda djur i vild natur. T.ex. en timmes dokumentärfilm om vilda djur och fåglar kan betyda många års arbete i fält. Detta är sällan "lönsamt" i ekonomiska termer, och utgår ofta ifrån att fotografen faktiskt älskar att göra det han/hon gör.

Och tur är väl det!

Jag kunde när som helst åka tillbaka till ödemarken och fortsätta att sitta och vänta, om jag hade tid och råd ...

De stunder när det händer något uppväger alla besvär.

Publicerad 2010-05-06 14:45 | Läst 2632 ggr 1 Kommentera

Föregående 1 ... 845 846 847 ... 960 Nästa

Bloggar

Med leriga skor

Förförisk doft

Estoniabirding

Israndens fågel

Skamlig nöjesjakt

Ödemarkskorpar

Håkan Eklund

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv