Vargstudie

Vargen kommer ... Kuhmo, Finland 2.5.2010. Foto: Håkan Eklund.

Kunde inte låta bli att ta med en till bild av den ljusa (ryska)vargen, nu i svartvitt. Det var ju så här den såg ut från gömslet (som har mörktonade glas). Och det är ju just så här som vargen ser ut när den kommer smygande, lagom nedåthukad, tyst tassande på tå ...

Den här bilden är tagen med 200 mm, en minut tidigare än bilden i det tidigare blogginlägget. 1600 ISO, 1/125, 5.0.

Detta är troligen en ledarvarg. Jag och en holländare satt och tittade på den en tidig morgon (04.40-tiden) när den hade fyra andra mörka vargar runt sig, vid ett annat ställe en kilometer bort (inne i gränszonen). De åt på något i skydd för träden och jag såg i kikaren hur de andra drog sig undan när just denna individ skulle äta. En av vargarna kastade sig genast på rygg när denna "grimaserade till".

Nu var den ut och scoutade på egen hand. Skulle vara kul att kunna följa en vargflock under en vecka ...

Det är förstås hos Lassi Rautiainen som vi har hållit hus (www.articmedia.fi); jag hade lotsat mina Artkännedomskursister dit upp. 

Jag anser att det borde tillhöra en mänsklig rättighet/skyldighet för alla medborgare i Norden att en gång i sitt liv få se levande vilda vargar och björnar i sina rätta element! Först då får man en riktig  förståelse för dessa våra värdefulla däggdjur, som så många tycks hata och tycka illa om, utan att ens känna. En av dagarna (söndag) i Kuhmo skrämde jag iväg några jägare som var ute för att träna sina hundar på björnar mitt på dan, inte långt från detta ställe - där bilden ovan togs ...

Jag hade tillbringat några timmar i gömslet mitt på dan för att försöka fotografera korpar. Fick några bilder som jag är nöjd med. När jag skulle köra bort mötte jag jägarna, som hastigt stack iväg - men jag körde ikapp dem och skrev upp registernumret på en av bilarna, med jägare och två hundar i ...

I vargmarker

Varg, Kuhmo, Finland 2.5.2010 kl.21.06. Foto: Håkan Eklund.

Det är söndagkväll i ödermarken. Har suttit ensam i ett fotogömsle och spanat efter björn och varg i fyra timmar. Till Ryssland är det ca 1 km. Det regnar och blåser en råkall vind men inne i gömslet är det torrt och acceptabelt. Har dragit upp sovsäcken runt benen för att hålla värmen.

Sjön intill är ännu isbelagd och det finns snö på en nordsluttning ett stycke bort. Har en provianterande gluttsnäppa framför gömslet och på avstånd klonkar några korpar. Klockan är 21 och det stundom så fina fotoljuset under kvällen har farit all sin kos.

Stänger en kamera och gör några noteringar i min fältdagbok i pannlampans sken. Reagerar på fiskmåsarnas läte, de börjar plötsligt varna, tittar upp och hajar till, en VARG! Med ens går pulsen upp. Med ens är det bråttom. Efter allt väntande.

Ser genast att det är den ljusa vargen i den flock om fem djur som vi sett två dygn tidigare inne i gränszonen (till Ryssland) som kommer stilla smygande längs skogskanten till den myr som jag har framför mig. Den är ensam. 

Skyndar ner till kameran med 70-200 mm som står skjutklar. Hinner ta en del bilder när vargen passerar förbi längs skogskanten på mindre än 100 m avstånd. Eftersom det är 1600 ISO, 1/125 s och bländare 5 som gäller tar jag det säkra för det osäkra och kör först med "lilla kameran" istället för stora kanonen.  Vargen är ju ändå rätt nära. Sen byter jag snabbt plats och  hinner ta några bilder med 500 mm (med samma inställning) innan varger försvinner ur fotosikte. Bilden ovan är med 500 mm.

Allt är över på några korta minuter, och fyra timmars väntan har gett resultat! Så är det ofta.
Men nog var det nära att jag hade missat vargen!  Jag hade haft kl.21 som gräns (nästan mörkt då) , kommer det inget före det så börjar jag söka mig till sovsäcken tänkte jag. Eftersom detta var tredje natten i gömsle började en viss "sömnskuld" göra sig påmind.

Efter att vargen försvunnit kom två stora vackra björnar fram till åteln, de stannade inte länge och det var för mörkt  för att fotografera, men jag satt med kikaren och tittade på dem genom en fotoöppning - och bara njöt! Sen försvann de in i skogen och mörkret.

Jag tycker att björnen är det vackraste och mäktigaste/ståtligaste däggdjuret som finns  i våra skogar! Inte för att det är något fel på vargarna, men de liknar ju "vanliga" hundar. Annat är det med björnarna ... Såg också skymten av en järv en kväll.

Väckt av en dvärgbeckasin

Sångsvanparet bygger bo, Oravais, Österbotten 27 april 2010. Foto: Håkan Eklund.

Det är inte precis varje natt man väcks av en spelande dvärgbeckasin! Men det är precis vad som hände natten mellan måndag och tisdag, i mitt fotogömsle ute på en stor myr hemma i Österbotten.

Egentligen hade jag inte planerat in några nattliga äventyr, gjorde bara en kvällstur ut till min favoritmyr där jag satt en timme i skogskanten och följde med fågellivet. Såg en blåkärrhök hane jaga lågt över myren, några små flockar med tranor som flög omkring, ljungpipare som lät hör sina klagande läten och 12 orrtuppar som satt ute på sin spelplats och funderade.

Eftersom jag hade mitt fotogömsle i bilen och skulle vara tvungen att åka ner till Åbo på tisdag, tänkte jag att vad är detta att fundera på. Hämtade gömslet och traskade ut i blötlandet och satte upp det. Sen gällde det att åka till fritidshuset för att hämta sovsäck, extra kläder och lite käk.

Halv ett på natten är jag tillbaka, fullmånen hade gått i moln och det visade sig vara svårare än jag trodde att hitta mitt gömsle! Pannlampan som jag hade lyste ju inte alltför långt, och det var svårt att ta sig fram bland alla tuvor och vattenpölar med tung fotoutrustning. Kände att jag gått för långt, svängde snett tillbaka och hittar småningom gömslet. Home sweet home, kändes det liksom när jag kröp ner i sovsäcken kl. 01.15.

Vaknar 03.35 av en ljungpipare intill gömslet, och vad mera - jo, en dvärgbeckasin som alldeles tydligt spelar rakt ovanför tältet! Låter som klapprande hovar över en träbro!! Med ens är jag klarvaken. Men det blir inget mer, det börjar regna och blåsa som effektivt förstör lyssnandet. Somnar om.

Det blev inte mycket till orrspelsfotografering. De gillade kanske inte det dålig vädret. Bara en kort stund besöker de spelplatsen senare på morgonen när vädret blivit bättre. Istället är det ett sångsvanspar som fångar mitt intresse. Ett par som håller på att bygga ett bo, ute på en myr som saknar öppet vatten! När ungarna en dag är klara för det stora äventyret traskar de sen iväg kilometertals tills de kommer till vatten, en dödlig vandring som är kantad av faror.

Den dagen den sorgen.

Med 500 mm på rörligt och praktiskt monopod, bekvämt sittande på liggunderlaget (direkt på mossen) inne i mitt gömsle får jag från första parkett njuta av lite familjeliv i svanvärlden under några fina morgontimmar på myren. Det är sådan här gånger som det är så givande att vara naturfotoamatör.

Väl tillbaka vid bilen hör jag vårens första sjungande trädpiplärka.

Fijiminnen

Smuttar en kall Fiji Bitter (lageröl) med Peniasi o Tamani, Vanua Levu, Fiji. 30.5.1985.
Foto: Matai Vunibaka.

Liksom många som fotograferar mycket så har jag inga riktiga fotoalbum ... Däremot en massa skolådor fyllda med bilder, mappar med dokument och en och annan bild, en hel garderob fylld med diabilder. Och så vidare.

Här en bild som jag hade limmat upp på en A4 som jag hade haft i mitt fijianska kontorsrum. Bilden togs på en hotellterass i staden Savusavu ute på ön Vanua Levu, jag tillsammans med mina kollegor Peniasi Naisau och Aisea Tamani. Bilden togs av vår "boss" Matai Vunibaka, som dessutom var en Ratu, dvs. tillhörde ett hövdingasläkte. Jag vet att Matai är död, men vet inget om Peniasi och Aisea (som vi egentligen kallade med efternamn) och blir plötsligt bara så nyfiken.  Nu måste jag börja spåra upp mina gamla kollegor. Jag torde ha en mejladress till Matais son; måste genast söka reda på den ...

Tillägg 21.4.2010
Jag mejlade Fiji, och fick genast svar. Wauuuu ... Tänk vad världen är liten. Visst mindes Matais son mig, han var en av mina elever - har nu en hög post inom skogsstyrelsen. Och han berättade att min favorit counterpart Peniasi dog redan 2002 ..., och att Tamani är pensionär och har flyttat tillbaka till sin by. F-n också tänkte jag, varför rusar tiden iväg på ett sånt brutalt sätt. Mentalt sett så tycker jag att jag nyligen återvänt hem från Söderhavet, trots att det är 21 år sen, det har jag egentligen aldrig reflekterat över. Måste se till att planera för en Fijiresa nästa år.
Annars: under våra år på Fiji fanns ingen teve på ön, ingen internet, enda kontakten till Finland var brevledes ... (har en hel kista full med brev), vi hade inga tidningar från Europa etc. Local life; nu med distans känns det unikt att ha fått uppleva den "isolering" som det ledde till, som gjorde att man blev ett med det samhälla man levde i! Som var mycket positivt! Bula vinaka kai Viti!

Nostalgi

Första året under samma tak, Karperö, Korsholm 1977. Foto: Håkan Eklund (självutlösare)

Ok, igår gjorde jag nytt rekord. Kl.08.05 traskade jag in på Stockmanns varuhus i Åbo för att köpa min  första skanner (CanoScan 5600F)! Och i kassakön stod redan fem andra köpare med samma skannerpaket i nypan ...  Alltså tidigt en lördagmorgon när man egentligen ännu borde ligga och dra sig, eller vara ute i fågelmarkerna ...

Varuhuset har hela veckan haft s.k. "Galna Dagar" när de säljer massor av produkter till specialpris; och jag hade fått för mig att denna skanner vill jag ha; den kom till försäljning på lördagen, kl.08 ...

Har nu testkört skannern, är hittills nöjd  och förvånad över hur lättanvänd den är. Råkade ha en papperskopia av bilden ovan på bordet, som fick bli första testbilden. Historisk bild i sig. Har själv kopierat den i ett mörkrum som jag hade inrett i en gammal skrubb i den vindsvåning där jag hyrde min första bostad hos en 80-åring. Huset låg naturskönt intill en fin fågelsjö (Karperö träsk) utanför Vasa.

 Året är 1976 och jag har just börjat mitt första jobb hos Oy Wilh. Schauman Ab (skogsavdelningen); blivande fru A har flyttat in hos mig och prylarna ovanför visar att jag just kommit från militärtjänstgöring (obligatorisk i Finland) vid Åbo flottstation (prylarna: sjökort över Skärgårdshavet, hänglåset till mitt skåp, en hemgjord hatt som vi hade på när vi muckade, en skylt med olika varningssignaler som vi hade på båten).

Och blivande fru A träffade jag på ett studentdisco i Åbo under min nästsista kvällspermission; det mötet blev upptakten till en lång och positiv historia som fungerar utmärkt än idag.

På bilden är vi bara 33 år yngre ...