Nu får det räcka

Alpäng i Alpbachområdet, Österrike. Juli 2009. Foto: Håkan Eklund.

... med alpbloggandet.

Med några dagars distans till alpveckan börjar intrycken sätta sig. Och jag har redan börjat träna för nästa! I tre dagar har jag inkluderat slalombackens brantaste del i hundpromenaden. I morse lade sig hunden demonstrativt i gräset när vi nådde fram till backen; han visade att han inte vill haka på ... :-)  men sen kom han snällt med.

Trots att alpvandringen i Österrike tillhörde en lätt vandringskategori; vi rörde oss på höjdlägen mellan 600 och 1600 m.ö.h., på vägar och stigar - kändes nog de långa stigningarna av. Och sånt kan man ju träna för, och det tänker jag metodiskt göra.

Vandringsledaren Åke W uppmanade oss att regelbundet ta en "mikropaus" i uppförsbackar, och låta andhämtning och puls lugna ner sig, för att sen fortsätta. Det blev många sådana, men rätt snabb anpassade sig kroppen till denna rytm.

Nästa vandring kan gärna gå i tuffare terräng, men då tänker jag var fysiskt bättre förberedd. Kanske också ta en dag "ledigt" från vandrandet för att bara fotografera. Det visade sig var svårt att förena fotografering med att vandra i grupp.

Idag skrev jag en artikel om vandringen som småningom skall dyka upp  i vår lokaltidning Åbo Underrättelser (Finlands äldsta dagstidning).

Nu avslutar jag detta med alperna; borde hinna upp till fritidshuset för att söka hornuggleungar. Och längs vägen norrut lär det finnas en sjungande träsksångare (=sällsynt) som borde kollas in under nattliga timmar ...

Vandring 5 - Alperna

Mätta, torra och utvilade utanför Farmkehralm, 3.7.2009. Foto: Håkan Eklund.

Resans sista dagsvandring gjorde vi lägst inne i dalen, där en u-formad bergskedja (2400 m.ö.h.) mötte. Vi åkte lokalbuss upp till Inneralpbach (1030 m.ö.h.), gick upp till fäboden på bilden (1521 m.ö.h) längs vägar, sen tillbaka längs skogsstigar (kostigar, jaktstigar, skogbilväg) i ojämn terräng.

Detta blev den enda vandringen när vi gick länge i hällande regn. Åtminstone kändes det länge när det gick sakta uppför medan regnet skvalade ner; sällan har en lunchpaus i en fäbod känts mera efterlängtad! Att trängas in i ett litet rum i ett stockhus med vedspis var riktigt skönt; att få byta till torrt och få i sig en "Wurst mit Brot" och en kopp rykande te kändes himmelskt.

Och över alpängarna utanför sjöng vattenpiplärkan (Anthus spinoletta). En piplärka som länge ansågs vara en underart till vår egen skärpiplärka; för tio år sen "splittades" arterna och släktingen från alperna fick artstatus. Den häckar på kala alpsluttningar och högslätter. Vår egen skärpiplärka är vår enda maritima tätting, som enbart hittas i utskärgård. "Ytterligheterna i de karga marginalerna" har de gemensamt. Vattenpiplärkan häckar i bergsområden i hela Europa söder om Tyskland. Tidigare har jag sett vattenpiplärka i Dolomiterna, Italien.

Under denna sista vandring fick jag en ny insikt: att börja träna att gå i brant nedförsbacke (jag bor ju nära en liten men brant slalombacke i Åbo), den sista biten av dagsvandringen gick nerför i brant vinkel, och tusan vad det kändes i knäna ...

Vandring 4 - Alperna

Posering i uppförsbacke (berget i fonden är målet), Alpbach 2.7.2009.
Foto: Anita Eklund.

Nästsista vandringen blev lagom lång och fin, långa sträckor i öppen terräng. Vi åkte med linbanan upp från byn Reith till skidbacken ovanför, sen vandring i uppförsbacke i många timmar till backen ovanför Alpbach (1811 m.ö.h.), sen linbanan ner till byn.

Trots att det inte handlade om några branta motlut, är det förunderligt hur korta stegen blir när det i timmar går uppför, och hur mödosamt sakta man går. Som gamla gubbar och gummor; dock nyttigt för kropp och själ.

Inte en enda regndroppe under vandringen, men tack och lov var det heller inte monfri himmel. Att gå i uppförsbacke i brännande sol är inget att längta efter. Nu var det lagom med moln som dämpade solenergin.

Sen när vi kom ner till byn och skulle gå sista sträckan till hotellet öppnades himmelns portar; vi fick ta skydd under ett stort parasoll på en uterestaurang. Med himmelskt gott öl; det gjorde inget fast det störtregnade och åskade en hel timme ...

Urban vandring - Innsbruck

Vandringsledaren Åke W i berättartager, Innsbruck 1.7.2009.
Foto: Håkan Eklund.

Ok, det blev en dag med ett helt annat program: dag 4 tog Åke W oss med till Innsbruck. Vi åkte med tåget längs en vattenfylld och strid flod (Inn) som rinner ner till Donau. Efter allt regnade uppe i bergen är ju alla vattendrag längre nerströms överfyllda ...

Åke som till vardags jobbar och bor i Göteborg är egentligen född och uppvuxen i Tyskland och kan (förutom språket) detta med områdets (Tyskland, Österrike) kultur och historia mycket bra. Innan vi skiljdes för egna upptäckter i staden tog han oss med till stadens gamla historiska kvarter och gav oss en kort presentation av dess historia.

Sen blev det en dagsvandring i sol och urban hetta, med nästintill lika många stegmetrar som under våra naturvandringar. Och underligt nog var detta mera tröttande; plötsligt längtade vi tillbaka till alpbyarnas och -skogarnas fräscha natur igen!

Men visst, Innsbruck var en fin och intressant stad som alla idrottsintresserade hört mycket om. Vi tog ett "minitåg" upp till berget ovanför för att få en bättre översikt, såg hoppbackarna där många finska medaljer tagits, men förstås - just då började det regna.

Vandring 3 - Alperna

Religiöst längs vägen, Alpbach 30.6.2009. Foto: Håkan Eklund.

En sak är säker: skulle inte detta ha varit en betald vandringsresa skulle fru A och jag knappast ha stått i våra vandringtsdojor vid vägkanten denna morgon med ryggsäck på ryggen. Inte för att vi inte gillade det, eller att vi var trötta av två dagars vandringar. Nej, snarare för att vi under normala omständigheter skulle ha intalat oss själva att idag gör vi något annat! Som vi brukar göra under egna resor. Går man från övernattningsstuga till en annan ute i vildmarken, finns det ju inte alternativ, men bor man på ett bekvämt alphotell i en by lurar frestelsen ...

Men se, där stod vi snällt mitt i gänget. Och vårt gäng var inte det enda som väntade på bussen för att komma ner från Alpbach, kön räknade till minst 60 personer, alla vandrare - och alla rymdes in i den lokala postbussen, mot alla odds.

Dagens program var att starta vandringen i byn Reith (637 m.ö.h.) och sen vandra upp till bergssidan norr om dalen (1070 m.ö.h.) och längs den hem till Alpbach. Det tog oss 6 timmar med pauser inräknade. Och det blev en bra vandring i mycket vacker natur: som tidigare genom skogar, över ängar, via fäbodar, längs vägar, stigar - uppför och nerför. Med massor av flora och fauna och lackande svett. I ett bedårande vackert landskap. Och vi var förstås glada att vi var med på vandringen.

Dagens lärdom stod vandringsledaren Åke W för. När vi efter en lång och tung uppförsvandring i förmiddagsregn kom fram till det sista huset som bjöd på käk, var det stängt. Som det inte brukar vara på tisdagar. Men nu var det bara så. Och vad säger Åke? Jo, han harklar sig och säger helt lungt att "det har uppstått en ny situation, något som vi måste ta oss en funderare kring." Vi hade ju ingen lunchmat med oss eftersom vi skulle bunkra just här.

Och se, plötsligt öppnas dörren och damen som ägde stället välkomnade oss in, trots att hon egentligen hade stängt; det blev en bra provianteringspaus. När vi småningom fortsatte hade det slutat regna, solen värmde mellan molntapparna och gärdsmygen sjöng från grantoppen. Lärdomen? Jo, att inte gå händelserna i förväg, och göra något till ett "problem" innan det är det! "Situation" är en bra synonym som jag skall ta fasta på, när man tror att man står inför ett "problem". Det mesta brukar ju också lösa sig, om man låter saker och ting lugna ner sig. Många gör ju problem av sånt som inte ens hunnit utvecklas till något problem ...

Något som väckte uppmärksamhet under vandringen var den rikliga mängden av Jesus-skulpturer i trä, i var och varannan krök, också längs stigar i skogen. Både enklare och mera sofistikerade, 20 - 30 cm höga. Som den på bilden ovan som fanns längs en byväg. Är det någon som vet vad de är "till för"?