En mardröm

Sidensvans i gårdsrönnar, Hirvensalo 19.10.2008.  Foto: Håkan Eklund.

Senaste natt vaknade jag av en uppskakande mardröm strax innan nolltre : Jag befann mig i USA för att följa med valförberedelserna och blev vittne till hur Obama blev mördad och genast bröt ett inbördeskrig ut. Ett jävla tumult var det, och jag vaknade .... Det tog en stund att inse att det var en mardröm, men jag var så skakad att det var omöjligt att somna om!

Gick ut för att kolla om tidningen kommit, slog i ett glas rödvin - och började läsa Åbo Underrättelser och Hufvudstadsbladet. Klockan tre på natten! Först vid nollfem snåret somnade jag på nytt, i soffan i vardagsrummet.

Skrev igår en artikel till en tidning, om sidensvansen. Kollade bl.a. in boken "Vägval i minnesmark" (1992) av  Gunnar Brusewitz, där han i ett kapitel berättar om den engelska äggherren  John Wolley i Muonio (finska Lappland) som under tre år i medlet av 1850-talet samlade fågelägg/-skinn av nordliga arter för olika samlare. År 1856 hittades så den första sidensvanshäckningen av en torpare som blev rikligt belönad. Detta var den första vetenskapligt dokumenterade sidensvanshäckningen i Europa (världen?). 

När ryktet spreds om detta fynd började det komma massor med ägg och bon till Wolley, som han sålde för stora pengar till samlare runt om i Europa... Det var bara utdöda arter (ex. garfågel) som betingade högre priser i London än sidensvans. Wolley skänkte också ett bo med fem ägg och ett skinnlagt sidensvansskinn till Kungliga Vetenskapsakademin i Stockholm, som nämner gåvan i sin Översikt 1857.

Så ung är kännedomen om våra fåglar.

Mera (natur)fotojournalistik

Soluppgång i dimma, Hirvensalo 20 oktober 2008. Foto: Håkan Eklund.

- Naturfoto borde vara mera än bara vackra bilder, ansåg rovfågelexperten Dick Forsman vid de finska naturfotografernas höstdagar i lördags. Liksom Tui De Roy tyckte han att naturfotografer skall samarbeta mera med forskare, miljöexperter och olika typer av biologiska experter.

Själv producerar han artbestämningsböcker om rovfåglar, där han själv står för den ornitologiska expertisen - med bl.a. åldersbestämning som en stark sida. Hans internationella storsäljare är ju "The Raptors of Europe and The Middle East" (590 s). Nu har han utvidgat reviret till både Afrika och Asien ...

Det som Forsman efterlyste, som är möjligt för de flesta, är ett mera fotojournalistiskt grepp: att också avslöja misshälligheter. Han hade nyligen gjort en tur till Indien, och tillsammans med några indiska ornitologer taxerat rovfåglar längs gränsen till Pakistan. De tillbringade många dagar på olika avstjälpningsplatser för självdöda (heliga) kor, där några familjer bor som tar tillvara hudarna och en del fett (en makaber hantering), och låter gamar, vildhundar och andra asätare äta upp resten av allt ätbart. Sen samlas benen ihop och tas till fabriker som gör tvål och olika produkter ... Allt utnyttjas.

Sen upptäckte han att det enda som blev kvar av korna var en geggamojahög med plast; dvs. korna som vandrar omkring på gator och torg hade dött av att ha mage och tarmar fullstockade med plastpåsar! Plastpåsar som innehållit mat och grönsaker, som doftat mat  - och som därmed ätits av korna ...

Och de mångåriga rovfågeltaxeringarna som hans indiska kollegor sysslat med har avslöjat att det finns en promille kvar av vissa indiska gamarter, som under ett knapp decennium förgiftats av en medicin som boskap har matats med ... Arter med populationer som var "oräkneliga"; idag återstår en spillra.

En lång historia, men med ett "message" till fotografer: dokumentera, publicera och skapa opinion mot industrisamhällets avigsidor! (I Botswana där jag bodde 1992-94 kallades vintern för The Plastic Bag Season; dvs. alla plastpåsar som fastnat i taggiga acaciaträd exponerades när löven föll under vinterhalvåret, de såg ut som julgranar).

Viktigt att vi  inte bara sysslar med "förljugna" bilder av vacker natur, som bilden ovan från i morse - när dimman lättade över Långvattnet (som skiljer Hirvensalo från fastlandet) just när solen gick upp - som hunden och jag njöt av.

Gillade Tui De Roy

Sidensvans (Bombycilla garrulus), Hirvensalo 19.10.2008. Foto: Håkan Eklund.

Den största  behållningen av bildvisningarna vid de finska naturfotografernas höstdagar i går var onekligen Tui De Roy, en kvinnlig naturfotograf av den högre skolan. Hennes belgiska föräldrar flyttade till Galapagos Isl efter kriget (när hon var liten) och det blev hennes fotoskola. Detta var långt före den unika arkipelagen blev ett massturismställe.

Idag är hon en världskändis som gett ut många böcker, oftast i samarbete med forskare. Kunde inte låta bli att köpa hennes senaste bok "Albatross - Their world, their ways" i storformat (240 s) och med fantastiska bilder. Boken är producerad i samarbete med Mark Jones och Julian Fitter. I samband med det fotoprojektet besökte hon med sin segelbåt de mest avlägsna öar runt Antarktis där hon fotograferad olika albatrossarter (finns 22 arter) i sin häckningsmiljö. Eftersom de var ganska orädda kunde hon ta massor med fina bilder med vidvinkel eller normalobjektiv, där också fåglarnas fina häckningsmiljö blev dokumenterad. På en del öar hade aldrig någon naturfotograf tidigare satts in fot.

Hade en pratstund med henne; blev imponerad av hennes low-key attityd: att köra med minimal mängd fotoutrustning under hennes expeditioner, låg budget, att istället ha gott om tid att och hinna bli "du" med fotoobjektet - som gjorde att hon kunde ta  unika bilder på nära håll. 

Gillade också Mirelle de la Lez; en ung glad tjej som är en riktig tuffing - har tillbringat en massa år i mycket ogästvänliga arktiska miljöer. Hade unika isbjörnsbilder. Och Dick Forsmans avslöjande fotoreportage från Indien fick en att tänka till; återkommer till hans material.

Att få frossa i naturfoto

Skrivet i bark, på en aspstam. Hirvensalo 17.10.2008. Foto: Håkan Eklund.

Intresset för naturfotografering är mycket stort i Finland; dessutom väl organiserat. Föreningen "Suomen Luonnonvalokuvaajat ry" (Finlands naturfotografer rf) fungerar som samlande kraft med 2500 medlemmar http://www.luontokuva.org/.

Medlemstidskriften heter kort och gott "Luontokuva" (Naturfoto) och är en superfin fototidskrift, layoutmässigt i stil med Camera Natura, men med mera informativa artiklar. Föreningen har också en bokaffär på nätet http://kauppa.luontokuva.org/.

Varje år ordnas en riksomfattande naturfototävling i olika klasser http://www.vuodenluontokuva.fi/default.asp?V_SITE_ID=3 som får en stor mediaexponering i dagspress och i teve. Årets tävlingsresultat presenteras nu inkommande söndag under stort ståhej och galakväll på Finlandiahuset i Helsingfors. Den slutvinjetten föregås av två dygn med bildvisning där landets bästa naturfotografer visar upp sina bilder tillsammans med inbjudna från utlandet.

Detta evenmang kallas för föreningens Höstdagar, och hålls på ett specialbokat konferanshotell i Esbo utanför Helsingfors. Normalt brukar jag haka på hela hotellpaketet, men i år har jag bara tid att vara med i morgon lördag. Då visar bl.a. Mirelle de la Lez sina arktiska bilder och Tui De Roy från Nya Zeeland visar bilder från Anderna, N.Z och Antarktis. Också den finlandssvenska rovfågelspecialisten Dick Forsman visar bilder i morgon, bland många andra.

De prisbelönta bidragen i Årets Naturbild turnerar sen runt hela landet fram till nästa höst.

Det enda minuset med föreningen är den är enspråkigt finsk, kunde gärna också ta lite hänsyn till landets tvåspråkiga status. Men så är det ofta med olika specialintressen, de går på majoritetens villkor. Därför har vi som har svenska som modersmål i Finland också aktiverat samarbete med BioFoto i Norge, med lokalförening också i Sverige. Det vidgar vyerna västerut.

Varg - ett starkt drama

Buddy i Uggleskogen, 10.10.2008.  Foto: Håkan Eklund.

Var i kväll och tittade på filmen Varg med Peter Stormare i huvudrollen. Ett starkt drama, en välgjord film! Hade sonen Robert med (snart 18) och vi njöt storligen. Dessutom kände vi oss stenrika, vi hade en flott biografsalong alldeles för oss själva! Det kändes flott att kunna vräka sig i fåtöljerna, stiga upp och stretcha och högljutt kunna kommentera filmen. Skitkul. Precis som de stora, som har privata biosalonger hemma ...

Eftersom detta var den tidiga eftermiddagsföreställningen påverkade det säkert frånvaron av publik, men det är skolornas höstlov från och med idag, och det var massor med ungdomar i filmhuset som skulle se andra filmer. Lite underligt. Och det regnade och blåste ute; alltså bioväder.

Hur som helst. Trots att filmen knappast skapar någon större passion för vilda vargar, var nog den delen nertonad - tack och lov. Det var andra kvaliteter som istället lyfte filmen. Ett persondrama där Stormare gör en jäkligt fin roll, likaså den unga Robin Lundberg. Fast lite onödigt är det väl nog att använda dödandet av en varg som bas för spektaklet; det finns tillräckligt många idioter till okunnig allmänhet ändå - med fördomar och negativa attityder till vilda djur.

Filmen har dock fått en rätt positiv kritik från filmrecensenter i Finland.