Att kommentera eller inte kommentera

Den nakna sanningen närmar sig; höstbjörkar i klibbalskant. Satava, Åbo 15.10.2008. Foto: Håkan Eklund.

Jo jag vet. Jag borde uppdatera min FS-sida, sätta in nya portfolier, egna bildsamlingar, kommentera andras bilder. Och så vidare. Men allt kräver sin tid, idag gäller det att prioritera - men så har det väl alltid varit. Det är inget nytt, trots att det ibland känns så.

Inte för att jag skulle vara mycket upptagen, eller stressad, nää - det är säkert Luther som lurar i bakgrunden. Att inte slösa för myckt tid på en virtuell community ... Eftersom jag hittills prioriterat att blogga, så har allt annat fått vara. Det har fyllt min FS-kvot antar jag.

Jag är medlem i BioFoto gruppen, men har ännu inte kommit mig för att aktivera mitt medlemsskap. Kanske beror det på detta evinnerliga kommenterande, som så lätt blir så klichéaktigt. Eftersom jag aldrig varit någon fotoklubbsmänniska, har aldrig haft sådana i närheten på mitt eget språk - så har jag aldrig kännt något behov av sådant. Varken att kommentera andras bilder, eller vänta på att någon kommenterar mina. Det är inte relevant för mig.

För mig hör text och bild ihop. Bildtexten eller det textsammanhang där bilden finns med är liksom utgångsläget, kanske det är därför jag gärna skriver i tidningar och jobbar som tidskriftsredaktör? Jag brukar säga att jag inte säljer bilder, jag säljer artikeltexter som illustreras med mina egna bilder.

På tal om fotoklubbar så var jag faktist medlem i en fotoklubb i Botswana (södra Afrika) 1994-95. Min australiensiska kollega på jobbet var ordförande, han lockade mig med - och det visade sig vara (förstås) en expat-förening. Bara vita "gästarbetare" var aktivt med i verksamheten. Och ett år (1995) vann jag faktiskt färgfotoklassen och fick en vandringspokal som "The Botswana Colorphotographer of the Year"! Det tog jag mera som ett skämt; tog inte ens en bild av pokalen ...

Idag skickade jag in en artikel till den norska fototidskriften Naturfotografen som är BioFotos medlemstidning. Jag har i början av året varit med och bildat en lokalavdelning (lokallag på norska) här i Finland och nu har vi fått utrymme att presentera oss. Nästa år lovar jag att sätta mera energi på BioFoto-konceptet.

Ruska

Blåbärsblad, Hirvensalo. 14.10.2008.  Foto: Håkan Eklund.

Det är bara så vackert i naturen just nu. En helt underbar höst. För en naturfotograf är ju hösten minst lika spännande som våren, om inte mera spännande.

Nu är det ju inte längre blommorna som gäller, utan andra delar av växten - som bladen. Att också ett helt vanligt blåbärsblad kan vara så vackert känns bra. De flesta av oss tittar sällan tillräckligt "djupt i riset" för att se detaljerna. Oftast nöjer man sig med att notera att markvegetationen bytt färg. På finska finns det ett speciellt ord för denna färgprakt, nämligen "ruska". Oftast förknippar man "ruska" med Lappland, men visst har vi "ruskatid" i södra delen av landet också.

Nu på hösten, när dagsljuset minskar och kylan tränger på, slutar bladen sitt näringssamlande arbete och den gröna klorofyllen bryts ner. Då kommer de andra färgämnena fram. De flesta andra färgämnena göms under sommaren i den dominerande gröna klorofyllen och syns då inte.

Capas Out of Focus

Svartbräken (Asplenium trichomanes), Trollshovda, Ekenäs. 12.10.2008.
Foto: Håkan Eklund.

Har igen haft en helt fantastisk Robert Capa session i kväll; jag kan inte erinra mig att jag njutit mera av någon fotografs berättelser än Capa i boken "Slightly Out of Focus". Det är som att uppleva striderna i Nordafrika, Italien, landstigningen i Normandie (6.6.1944), befrielsen av Paris etc. från en helt ny vinkel; Capas. Och då får man skratta i all bedrövelse. Mellan verserna är det vin kvinnor och sång för hela slanten, med Ernest Hemingway som best buddy etc.

Mycket är säkert överdrivet och tillrättalagt, men en sak är säker - Robert Capa kunde skriva lika bra som han fotograferade. Om inte bättre ... Han skulle ha blivit en fin romanförfattare, och det var egentligen det som han också hade velat bli.

Annars: idag söndag en härlig solig och varm höstdag i fält. Tillbringade hela dagen med Artkursen i ett spännande bergsområde med klyftor, raviner, stup, urskog, skogskärr i kanten av en fin skärgård. Det blev många nya arter, mest mossor och lavar, men också några kärlväxter, bl.a. svedjenäva och svartbräken som är avbildad ovan. Den senare växte på en bergsvägg i halvmörker, men digitalt går allt att ordna, också utan blixt (ISO 1600, f 5,6 och 1/80 s).

Vid Antskogs bruk

Klibbalslöv, Antskogs bruk, Pojo. 11.10.2008.  Foto: Håkan Eklund.

Igen kursveckoslut med Artkännedomskursen som jag koordinerar. Igen vandringar i Västnyland med naturexperten Esko V. Igen mossor och lavar som huvudtema. Igen lärorikt och kul. Trots att det regnade hela dagen och var vått och blött överallt. Dessutom ett mycket dåligt ljus. För första gången på länge tog jag inte ens kameran ur bilen; kan inte erinra mig när det  senast skett?

Det var endast under fältlunchen vid Antskogs bruk i Pojo som jag tog kameran med. För säkerhets skull. Vi satte oss vid åstranden under några stora granar och njöt av höststämningen. Vacker bruksmiljö. Ser på nätet att Antskogs bruk är det äldsta brukssamhället i Finland. Här anlades ett järnbruk 1630; bland ägarna hittas också Stockholmare. På den tiden var Sthlm den östra rikshalvans (Finlands) viktigaste stad. Här på bruket fanns det smeder från Forsmarks bruk i Uppland, en del av malmen kom från Dannemora.

Samtidigt som jag avnjöt min enkla smörgåslunch får jag syn på några löv flytande i strandvattnet, i skuggan under granarna. Ser en bildmöjlighet - svårare än så är det inte att vara naturfotograf. 100 mm (makro), ISO 800, f 6.3, 1/60 s.

Och nu tror jag att jag ensam kan artbestämma granlav, gällav, näverlav, brämlav, stocklav, vedlav, praktstjärnmossa, praktvitmossa, palmmossa och ett 20-tal till; åtminstone kunde jag det tidigare idag. I morgon får vi väl börja från början igen ...

Fascinerad av Capa

Polygonatum odoratum (Getrams) - giftbär. Hirvensalo 10.10.2008.
Foto: Håkan Eklund.

Läser just nu Robert Capas bok "Slightly Out of Focus" och är imponerad! Inte av bilderna, de flesta av dem har jag ju sett tidigare - men av hans skrivtalang! Vilken stilist! Vilken naturbegåvning! Jag visste inte ens att han kunde skriva ... Vilken begåvning som världen gick miste om; han trampade ju på en landmina  redan 1954 i Indokina. Jag gillar hans stil att skriva, med glimten i ögat.

Blev så inspirerad att jag gick in på nätet och bums beställde biografin "Blood and champagne: The life and times of Robert Capa" skriven av Alex Kershaw.

Annars: igår hällregn, idag strålande sol med massor av flyttande trastar och tranor. Mitt på dan kretsade 300 tranor rakt ovanför huset, ljudligt trumpetande, sen tog de kurs mot S och Estland. Där brukar de proviantera i veckor i tiotusental just den här tiden.

Under hundvandringen på e.m. gick jag och kollade ett ställe där jag tidigare fotograferat blommande getrams. Kom på att jag aldrig fotograferat deras giftiga bär. Hittade några som villigt poserade.