Carl Bildt vid slagfältet

Två ministrar i Oravais (Österbotten, Finland). 14.9.2008. 
Foto: Håkan Eklund.

Utrikesminsiter Carl Bildt (Sverige) och Integrations- och Europaminister Astrid Thors (Finland) på väg upp till minnesmärket över slaget. Oravaisbor i tidsenlig 1800-tals uniform skyldrar gevär, medlemmar i Kongl. Österbottens Regementes Lif Compagnie.

I går var det exakt 200 år sen Slaget i Oravais som var den sista stora drabbningen mellan Sverige och Ryssland i det s.k. Finska kriget (också kallat "1808-09 års krig"). Som bekant förlorade den svensk-finska armén slaget, delvis pga dålig strategi, och en lång reträtt norrut startade. Nu med facit i hand var detta ingen katastrof för Finland på lång sikt, ryssarna gav oss stor rörelsefrihet (autonom stat i kejsarriket 1809-1917). Sen förklarade vi oss självständiga när bolsjevikerna tog makten i Ryssland 1917-18 - men det är en lång historia.

I helgen har det varit stort pådrag ute på slagfältet med traditionstrupper från Sverige, Finland och Ryssland som visuellt demonstrerade slaget medan Martin Hårdstedet från Umeå universitet berättade om "Två Ödesdagar 1808". Publiken uppgick till 6000-7000 personer.

Utrikesminister  Carl Bildts farfars farfars far deltog i kriget (och slaget i Oravais) och blev belönad med tapperhetsmedalj. Minister Astrid Thors pappa är hemma i Oravais.

Det var kul att i två dagar gå omkring med kamera och fotografera en massa intressanta människor, uniformer och gamla vapen. Eftersom jag är född och uppvuxen i Oravais var det förstås givande att vara med om en dylik historisk händelse på hemsoporna. Det lär ta 100 år tills detta uppmärksammas nästa gång; hur många FS-bloggar är kvar då?

Mera information hittas på Oravais Historiska förenings hemsida:
http://www.oravais.fi/vomturism/ohif/

Bilder ur lokaltidningen Vasabladet: http://www.vasabladet.fi/story.aspx?storyID=27111 samt pdf-fil med information om Finska kriget som publicerats i samarbete med Vasabladet, Österbottens Tidning och Västerbottens-Kuriren: http://81.209.23.68/Newsmedia/PDF/krigsbilagan.pdf

Giftbär i skogen

Liljekonvaljbär i uggleskogen. Hirvensalo 10.9.2008. Foto: Håkan Eklund.

Äntligen en dag utan regn; igår formligen öste  det ner. Hela dan.

Känner hur mina bondgener lider med bönderna; här längs sydkusten är det mesta oskördat. Sakta men säkert börjar vetefälten se allt bedrövligare ut. Och nere i "stubben" är det blött; fast det skulle bli bättre väder tar det sin tid innan tunga skördetröskor kan ta sig ut på fälten.

Tog kameran och makron med under hundpromenaden i kväll; dags att återinföra min gamla hund o kamera-strategi. Jag har väl fotograferat så mycket i sommar att det inte känts nödvändigt med fotografering under hundpromenaderna. Men nu skall nog kameran få följa med igen, i ur och skur.

Där liljekonvaljerna blommade så fint under försommaren är det nu rött med bär! Och bladen börjar byta färg (som färgar bildens bakgrund).

Närbildsmotiv blir det aldrig brist på, det är något som jag verkligen gillar. Trots det tråkiga och gråmulna vädret syns det inte på bilden. Ljuset i skogskanten från ett intilliggande vetefält räckte bra för att få lite "naturstudioljus" på de vackra giftbären. Och mulna dagar är förstås ljuset mjukt och fint.

När allt kommer omkring är det ju inte så grått och trist som man skulle kunna tro; det har sina fördelar att syssla med fotografering.

Mönster

Mönsterstudie i Ålandsskogarna, 5.9.2008. Foto: Håkan Eklund.

Tog "mina" Artkursister till Åland under vecksolutet där Andy Horner höll fotokurs; en duktig fotolärare och naturfotograf. Under en av utflykterna fick vi som uppgift att dokumentera mönster i växtvärlden; ett av mina bidrag blev detta skogsbräkenblad  i motljus. Det var molnigt och mörkt i skogen, men under en kvart tittade solen fram mellan stammarna, då gällde det att snabbt hitta ett lämpligt motiv.

Det är alltid lika roligt att fotografera när någon har gett en uppgift, ett "uppdrag". Då har man liksom en ram runt det hela, det är bara att låta kreativiteten och alla sinnen löpa fritt.

Björn i hällregn

Björn i hällregn. Rahkasuo, Kuhmo, augusti 2008. Foto: Håkan Eklund.

När jag började fotografera, för ljusår sen, jobbade jag helt i svartvitt. Det blev många timmar i mörkrummet per år. Trots att jag inte längtar tillbaka till det slitet, eller kemikalieångorna - så känner jag att det svartvita sitter kraftigt förankrat i mitt bildmedvetande. Och jag lärde mig älska grovkorniga Tri-X förstoringar, de liksom hörde naturfotografin till. De skapade stämning. De kunde inte undvikas.

Fortfarande älskar jag också gammal naturfotolitteratur där bilderna inte är så tekniskt perfekta som idag. Huvudsaken var att själva "storyn" i boken var medryckande och inspirerande, som kompletterade bildmaterialet. Eller tvärtom.

När jag plockar i bildmaterialet från senaste björnfotoresa så känner jag vibrationer från den analoga svartvita tiden när jag studerar bilder som tagits i jättedåligt ljus, antingen i tidig gryning eller strax innan nattmörkret drog ner ridån. Tekniskt dåliga bilder, men för mig frambringar de en speciell stämning.

Det är svårt att på bilden ovan förstå  att det är hällande regn, men effekten ger den gryniga Tri-X känslan som så länge var min vardag.

Ibland känner jag att många av dagens superskarpa och perfekta, bearbetade digitala bilder är fulländade till döds. Som ändå saknar något väsentligt. Trots allt.

Björnfunderingar

Björn vid sjöåteln, Kuhmo 23.8.2008. Foto: Håkan Eklund.
(Obs. - björnen har försetts med "halsband" av forskare, för att kunna följas).

Trots att många svenska och norska naturfotografer aldrig uppger i sina bildtexter var deras björnar och vargar är fotograferade, är en stor majoritet fotograferade i Lassi Rautiainens "naturfotostudio" i Kuhmo, Finland - intill den ryska gränsen. Den som känner terrängen i LR:s "studioområde" känner snabbt igen platserna där publicerade bilder är tagna. I ärlighetens namn tycker jag att dylika bilder gärna kunde redovisas för vad de är, dvs. fotograferade i "åtelmiljö". Oftast är det ju enda möjligheten att enkelt och snabbt kunna få bilder av dessa skygga och svårtillgängliga arter. Alternativet är att spendera halva livet med att på måfå vänta i skogen att en björn eller varg skulle passera inom fotoavstånd ...

Egentligen är de flesta av vargarna och björnarna i LR:s "studio" ryska, dvs. de är födda i på den ryska sidan - och vad björnarna beträffar så övervintrar de flesta där. På andra sidan gränsen (i detta område) finns det just inga människor, vägar eller andra störande moment (t.ex. intensiv jakt). Tack och lov. Annat är det i Finland och Sverige där varje hektar tycks vara inmutat av ett girigt ekonomisamhälle.

Det är klart, bilder på björn och varg (och havsörn) fotograferade från gömslen i närheten av utlagda åtlar finns det idag ett överflöd på. De är inte längre unika. Ändå anser jag att de fyller in viktig informativ uppgift: det är betydligt trevligare att titta på bilder av levande rovdjur, än dito med skjutna och nerblodade djur. Det senare gäller främst björn. Och det är viktigt att bilderna presenteras i sammanhang där man också försöker skapa en större förståelse och kunskap om dessa fina och värdefulle ursprungsarter i vår nordiska natur.

Så länge det förekommer en mycket utbredd tjuvjakt på stora rovdjur (främst varg, både i Sverige och Finland) som bara tystas ner, och så länge som myndigheter på mycket lösa grunder ger dödsdomar åt kringströvande ungbjörnar och -vargar bara för att en okunnig allmänhet med attitydproblem så kräver, anser jag att dessa naturfotoföretagare som sysslar med organiserad åtelfotograferingsverksamhet borde premieras med medalj.

Det är nämligen så att alla som på nära håll kunnat studera vilda björnar och vargar från ett gömsle (LR har många företagsgrupper och "helt vanliga människor" som kunder) har ändrat uppfattning till fördel för dessa unika däggdjur. Och trots att dessa "åteldjur" lärt sig utnyttja dessa "smörgåsbord" , och vet att det sitter människor i "trälådorna" i närheten, så är de tillräckligt kloka för att kunna skilja på olika intressegruppers avsikter. När naturfotograferna vandrar ut till sina gömslen är de säkert ibland iakttagna av björnarna, som vet att dessa människor inte vill dem något illa. Kommer det jägare med bössor och hundar vet de också att nu är det en helt annan kaliber av människor på gång.

De kan läsa vårt kroppsspåk. Björnarna i Kuhmo är enligt statistiken lika svårjagade som på andra ställen - trots att många säkert sett en massa naturfotografer i området. Vilket visar att de kan skilja på "folk och fä"; nu på måndagen börjar björnjakten i Kuhmo, i andra delar av Finland startade björnjakten 20.8.