Som brännvinskrydda

Rölleka (Achillea millefolium), Nådendal 14 juli 2008. Foto: Håkan Eklund.

Röllekan är en mycket vanlig växt på torra marker (gräsmattor, vägkanter, betesmarker etc.) i hela Norden. Vanligtvis är blommorna helvita, ibland tonade i andra färger - som här.

Röllekan har en stark kryddoft som kommer från olika flyktiga oljor; växten innehåller också garvämnen och anvädes tidigare mot diarréer och behadling av sår.

Ett gammalt namn är läkreblomma, vilket syftar på växtens användning mot sårskador Bitterämnen i växten och dess konserverande egenskaper har gjort att man tidigare använt den som tillsats vid beredning av öl; nuförtiden utnyttjar många växten som brännvinskrydda.

Sparsamt strödd (smaken är stark) kan repade blad och unga stjälkar användas som krydda i t.ex. soppa och grönsaksrätter. Allt detta ur den intressanta boken "Kan man äta sånt? En bok om ätliga växter" av Inger Ingmanson (1978).

Annars: i Mossbergs flora stavas växten med "i", röllika - i alla andra böcker som jag har med "e".

Mysmorgon

Morgon i Nådendal, 14 juli 2008. Foto: Håkan Eklund.

Skjutsade dottern till sommarjobbet i Mumindalen(!) i Nådendal. En idyllisk liten kuststad en halvtimmes bilfärd från Åbo.

Redan 09.30  kryllade det av barnfamiljer som vandrade ut till Muminön utanför den gamla klosterkyrkan. Eller också tuffade de ut till bryggan med "Mumintåget" som samlar upp besökare från olika hållplatser i gamla stan.

Varm och fin morgon som jag avnjöt med en kaffe och glass i småbåtshamnen med utsikt till Gullranda där president Halonen tillbringar sommaren. Skönt att bara sitta och titta på folk och båtar och njuta av en vindstilla sommarmorgon. Om fem månader är samma gator tomma och halvmörka; tänk vilken metamorfos klimatet på dessa breddgrader bjuder på ...

Nådendal grundades 1443 och är den fjärde äldsta staden i Finland; har ca 14 000 innevånare. Kyrkan började också byggas 1443, då som kyrka till det katolska Birgittinerkloster som låg på kyrkobacken. Först 1462 stod kyrkan färdig. Allt detta lånat ur en turistbrochyr som jag plockade åt mig ...

Natt och dag

Natt och dag (Melampyrum nemorosum), Runsala, Åbo 13 juli 2008.
Foto: Håkan Eklund.

Igen blev det en ovanligt fin sommardag. Enda fotografiska minuset är den eviga blåsten som försvårar all växtfotografering.

Tillbringade ett antal timmar ute på grannön Runsala som till stor del består av lundmark. Och på sån mark trivs denna trevliga och färgglada växt som minsann är lätt att artbestämma. Den kallas också för lundkovall, den tillhör ju samma släkt som ängs- och skogskovall som är betydligt vanligare. Natt och dag finns ju bara i de sydligare delarna av Finland och Sverige.

När de blåvita kronbladen fyllt sin uppgift att locka till sig insekter förlorar de sin violetta färg och blir lika gröna som stjälkbladen. En finurlig växt.

 

Att krypa i gräset

Käringtand (Lotus corniculatus), Runsala 12 juli 2008. Foto: Håkan Eklund.

Det blev ändå en fin dag; regnade på natten.
Sen en fin dag. Låg kvällssol är perfekt för växtfotografering. Hittade ett stort bestånd med lågväxande käringtand bredvid vägen till ön Runsala (Åbos stolthet med landets största ekskog, bland mycket annat).

Parkerade bilen och kröp sen omkring på marken för att komma åt en låg vinkel och det fina ljuset. Växterna var bara 10 cm långa; käringtand tillhör släkten ärtväxter och är mycket vanlig på lämpliga växtplatser.

Det var nog en och annan bilist som bromsade in och funderade vad det är för en dåre som ligger på magen rak lång i klorofyllen. Men sånt får man ju bjuda på om det skall bli bilder.

Omväxlande fotoljus

Mjölkört (Epilobium augustifolium), Hirvensalo, Åbo 11 juli 2008.
Foto: Håkan Eklund.

Så blev det mulet igen och regnväder är att vänta. Suck. Men ändå kan ljuset vara hur spännande som helst. Passerade i kväll ett bestånd med möjlkört och de ljust violettröda kronbladen lyste upp grådasket, precis som om de riktigt kom till sin rätt i just detta ljus.

Det är ju ljuset som gör detta med fotografering så intressant; det växlar ju hela tiden och modellerar om motiven stup i kvarten.

I den superintressanta boken "Kan man äta sånt?" av Inger Ingmanson (Raben Prisma 1978) skriver hon att mjölkörten har minst 85 olika namn på svenska. Det antyder också vilken betydelse örten haft för människor under tidigare generationer. Namnet mjölkört kommer från tron att växtens blad ökade kornas mjölkningsförmåga. Namnet rallarros från noteringen att denna växt etablerade sig först på banvallarna och följde alltså rallarna på deras väg genom Sverige och Finland.

Under dåliga tider användes rötterna (torkade och rostade) till allt möjligt, bl.a. som ersättning för kaffe och för att dryga ut mjöl.