Härliga tider

Druvfläder (Sambucus racemosa), Hirvensalo 13 maj 2008.
Foto: Håkan Eklund.

Just nu är det härliga tider i markerna. Trots att det igen blev kalla vindar står hela naturen i blom.

Det är bara så frustrerande att inte själv hinna med; plötsligt finns det ett överflöd på motiv med "bäst före datum". Det är helt enkelt inte möjligt att vara på alla ställen där man borde vara just nu, när detta med fotografering ändå bara är en hobby och största delen av tiden går till annat jobb.

Men visst finns det massor med motiv också runt knutarna, bilden ovan med blommande druvfläder har jag tagit från trappan - det är detta jag också ser från mitt skrivfönster nu i skrivande stund.

Gråsälsmöte

Gråsäl (Halichoeus grypus), Ålands hav 10 maj 2008. Foto: Håkan Eklund.

Efter hemkomsten från Namibia har det varit full rulle. Jag har varit mycket ute i fält, långt från datorer och internetuppkoppling.

Tillbringade ett veckoslut i Estland där jag höll fågelkurs för vildmarksguider; senaste veckoslut som kursist med Andy Horner och naturfotokurskollegerna. Mest sysslade vi med växtfotografering i härliga blomstermarker i bästa möjliga försommarväder. Såg många havsörnar flyga över. Hann också med att fotografera för kommande artiklar i tidskriften Skärgård.

Lördagkvällen avslutades på ett suveränt sätt: vi åkte långt ut på havet för att spana efter gråsäl.  Och visst hittade skepparen ett sällskap ute på några låga hällar mitt ute i havet norr om Signildskär. Fotoförhållandet var det bästa tänkbara, havet låg spegelblankt, solen höll på att gå ner och några sälar låg kvar när båten sakta flöt närmare. Det var bara att panga på.

Detta var första gången för mig att ha närkontakt med Östersjöns gråsälar; det var på tiden. Men att kunna fotografera både på nära håll och i bästa tänkbara väder kändes nästan overkligt. Ibland har man tur. Och ibland svängs otur till tur; skepparen hade nämligen problem med båten när vi skulle åka - motorn startade inte och det fanns risk för att hela expeditionen skulle ha ställts in.

En timme senare var allt ok, och vi fick istället ett bättre ljus när vi småningom kom fram till sälstället. På hemvägen beskådades kustlabbar, tordmular, tobisgrisslor, sträckande alfåglar och annat smått och gott. Solnedgången över öppet hav var också stämningsfull.

Pygméfalken

Pygméfalk (Polihierax semitorquatus), Namibia, 17.4.2008. Foto: Håkan Eklund.

Så här ser den ut, den lilla pygméfalken. En traststor rovfågel som bara en inbiten ornitolog förstår att uppskatta. För mig slog den högre än både lejon och giraffer (som jag sett massor av tidigare, denna falk bara en gång ...).

Hela världspopulationen av pygméfalk hittas i Kalahari (Angola, Namibia, Botswana, RSA) och i delar av Östafrika. En stationär art inom sitt utbredningsområde.

Den fångar främst ödlor, stora insekter men också mindre fåglar. Eftersom den häckar i de stora "höstackar" till bon som Sociable Weaver bor i, kan den också plocka åt sig deras ungar till frukost.

Att fotografera i Namibien

Andy Horner fotograferar vid ett vävarbo vid väg C14 i Namibia, 17.4.2008. Foto: Håkan Eklund.

Att fotografera i torra, dammiga förhållanden som i Namibia är onekligen en utmaning. Det gäller att skydda utrustningen på ett enkelt och praktiskt sätt. Jag löste problemet på följande sätt: bytte inte objektiv (nästan) alls, höll alltid kamerorna i tunna och lättanvända packpåsar när jag inte fotograferade och undvek att inne i den evigt dammiga "truck-bussen" eller i tältet sitta och pillra med kameran/radera bilder etc. Inne i trucken höll jag kameraväskorna hela tiden skyddade i en sopsäck av plast (just där jag satt dammade det in från en springa i golvet). Resultatet var gott, inte ett enda dammkorn på sensorn på någon av mina tre kameror under två veckor.

Istället för att köra med vanlig kameraryggsäck hade jag från Biltema köpt in ett antal axelväskor i tyg (a´6 euro), en för varje kamera. Lätt att ta ut kameran/sätta tillbaka (inkl. i och ur packpåse) vid fotografering. Jag hade också bestämt mig för att bara ta med/ använda tre-fyra objektiv, ett på varje hus: 300 mm + 1,4 teleförlängare, 100 mm makro samt 50 mm/10-22 mm vidvinkel. Det senare använde jag sällan och det var det enda huset som jag bytte objektiv på några gånger. På bilden ovan använde jag vidvinkeln.

Enda stativ som jag hade med var en praktisk "en-benare". Det senare hade jag stor nytta av inne i trucken när vi var på safari i Etosha, att hålla stadigt med telen och hitta genom de små fönsteröppningarna när motivet inte fanns på min egen "fönstersida". Trucken vi hade var tyvärr olämplig för safarifotografering eftersom fönstren var indelade i fyra delar, det var mycket opraktiskt och besvärligt när alla skulle till och försöka fotografera på samma gång.

Visst skulle man gärna ha med hela arsenalen, men vid obekväma resor gäller det att våga välja bort. Istället hade jag köpt ett extra kamerahus (Canon 20D), begagnat och billigt, exklusivt för att minimera objektivbytandet.

På bilden ovan hade vi tur, här kunde vi fotografera en pygméfalk (Polihierax semitorquatus) som häckar med i dessa stora "våningsbon" som Sociable Weaver (Philetarius socius) koloniserar. Pygméfalken är pyttliten (18-20 cm) och troligen en av världens minsta dagrovfåglar. När jag bodde i Botswana (1992-94) såg jag bara pygméfalk en gång i södra Kalahari, nu blev det första närkontakten. Trots alla lejon, giraffer, zebror och allt annat blev detta falkmöte det bästa faunautbytet för min del!

Från Namiböknen

Sossusvlei, Namib-Naukluft Park, Namibia. 18.4.2008.  Foto: Håkan Eklund.

Det område som imponerade mest under Namibienresan var ökenområdet i Namib-Naukluft Park som sträcker sig från Luderitz i söder till Swakopmund i norr. Parken är en del av Namiböknen som sträcker sig från Olifant River i Sydafrika till Carunjamba River i Angola, alldeles längs atlantkusten. Det handlar om en sträcka på ca 2000 km; öknen sträcker sig 100-150 km in från kusten. Alltså ett långsmalt kustnära ökenområde.

Här kunde jag ha stannat en hel vecka! Ett drömställe för en naturfotograf. Sanddynerna är ungefär 200 - 300 m höga och formas ständigt om av vinden. Åstopparna flyttar på sig åtta meter per år; här ovan s.k. "star dunes" som formats av vindar från olika håll.

När vi i soluppgången nere på slätten fotograferade sanddynerna den 18.4 kunde jag bl.a. notera en sjungande Black-Eared Sparrowlark (Eremopterix australis).  Hannen är nästan helt svart.

Namib-Naukluft parken är ungefär 50 000 km2, som gör den till Afrikas näststörsta nationalparksområde.