Återupptäcktens glädje

Agrara studier. Keskis, Vörå 29.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 273/366.

Kör runt i landskapet.

Stannar då och då. Plockar med kamera och kikare och gör små vandringar. Nostalgi blandas med nyupptäckter; "detta har jag inte tidigare lagt märke till".

Hittar ödetomter med tomma hus med vacker utsikt, ibland med insjö nära. Ändå tomt och övergivet. Ser än fler nybyggen: "det där huset har jag inte tidigare lagt märke till".

Kollar in biblioteket där jag har bokprat i morgon, en ståtlig byggnad mittemot min gamla skola. Där jag drömde mig bort till Amerika och Afrika (som sen förverkligades). Där bibban nu står låg en krog och en bowlinghall under min skoltid.  Minns några danskvällar i krogen under ung vuxentid, med dåtida kompisar nu spridda för vinden.

Stannade på fruns begäran vid en klädbutik som jag minns från skolbussens fönster, ett ställe som jag aldrig besökt. Och se, en kvinnlig försäljare känner igen mig.  Hennes föräldrar hade butik i mormor och morfars by, som ofta besöktes. Då var hon en liten flicka.

Nu lyckades hon sälja ett riktigt snyggt plagg åt mig. Och åt frun.

Så kan de gå när man kör runt i landskapet. Ett mentalt själslandskap, på något sätt.

Där mycket av mig tydligen blev kvar.

Härligt torparliv

Med syrener i bakgrunden. Pandros 28.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 272/366.

Skönt med torparliv i brittsommarvärme.

Inledde dagen med att svarva ihop min månatliga kolumn i Vasabladet (Finlands andra största svenskspråkiga dagstidning), resten av dagen ute i det härligaste höstväder man kan tänka sig.

Hade två gamla havsörnar kretsande över en stund under eftermiddagen. En flock med "vildgäss" över en stund senare, ca 60 vitkindar och fem sädgäss. De senare upptäckte jag först när jag kollade en bild jag tog. Önskade att det skulle ha funnits en prutgås i raden, den arten saknar jag ännu i år ...

I går på vägen upp besökte vi fruns väninna som nyligen flyttat tillbaka från Sverige och tillsammans med sin (Finlandsfödda/bott hela sitt liv i S) man köpt en fantastiskt fin bondgård med utsikt över en insjö. Där jag tog gårdagens tuppbild; jag var så trött när den laddades ner på kvällen (efter att ha grillat i dimma) att orden tagit slut för dagen ...

Dessutom hade gården åkrar, skog och en massa utrymmen i gamla ekonomibyggnader. Ett drömprojekt för vem som helst med agrara rötter, för dem är det deras nya hem och HQ. I en mycket intressant by med många vackra, stora Österbottengårdar i gammal stil.

Tänk att få inreda studio, galleri och en egen snickarbod i sådana utrymmen!

Men - jag är nöjd med vårt lilla torp, som är ett andra hem (fritidshus), att det finns tid för att skriva och fotografera och sköta om lilla frun. Det gick tillräckligt med tid i somras att måla och fixa allt möjligt.

Var är hönorna

Ladugårdsvägg i Kuortane, Österbotten. 27.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 271/366.

Snart blir det färgstarkt

Snart byter asken färg. Runsala, Åbo 26.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 270/366.

Många åker till Lappland för att fotografera "ruska" = höstfärger. Ok, där finns "maaruska", dvs. markytans bärrismarker som färgar landskapet, förutom fjällbjörkarna.

Men här i SW Finland där det finns gott om ädla lövträd blir det minsann färgstarkt inom kommande veckor. Något att se fram emot.

Jobbade hela dagen med att beskära vårt körsbärsträd, som jag planterade för kanske tjugo år sen. Det har vuxit till sig.

Hörde under arbetes gång höstens andra taigasångare från granntomten, som bonus. Kul att kunna identifiera det lätet, rätt avvikande och lätt sen man lärt sig.

Och förstås, allt är lätt sen man lärt sig ...

Nytt värmerekord i Åbo idag, 22,7 C. Not bad.

Keramikens mästare

Ett av keramikern Birger Kaipiainens verk på Åbo konstmuseum. Åbo 25.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 269/366.

Gjorde en kort fototur till konstmuseet, med ett förmånligt museikort som gäller ett år.

Det är det bara att trava in och ut. Utan extra kostnad.

Kollade in keramikern Birger Kaipiainens fina föremål. Så fint att se hur fritt konstnärer kan leka med fantasin, att plocka in en massa element ur natur och vardag, till fina arbeten. Han gjorde inget för massproduktion, bara enskilda fina föremål för finsmakare.

Mycket köptes upp av "statsmakten" som gavs som presenter vid statsbesök utomlands.

Plockat från Wikipedia:
Birger Kaipiainen (1915–1988), finländsk formgivare och keramiker. Han studerade vid Konstindustriella läroverket i Helsingfors och fick anställning hos Arabia 1937 där han var verksam fram till 1954. Därefter formgav han för Rörstrands Porslinsfabrik i Sverige men återvände 1958 till Arabia där han var kvar till sin död 1988.

Han arbetade vid företagets konstnärliga avdelning och hans arbeten var inspirerade av bysantinsk och italiensk renässanskonst, ofta med frukter, blommor och fåglar.

Han formgav även bordsporslin för industriell produktion, bland annat Paratiisi med djärva dekorativa motiv av frukter och blommor (1969). Seriens produktion återupptogs 1987. Av sin samtid kallades han keramikens mästare och dekorationskonstens obestridde härskare. Birger Kaipiainen var för Arabia vad Stig Lindberg var för Gustavsbergs porslinsfabrik.

Vid 1951 års Milanotriennalen belönades han med ett hedersdiplom och 1960 med ett grand prix för sina surrealistiska keramikfåglar. Han tilldelades Pro Finlandia-medaljen 1963 och fick professors titel 1977.