Reflektioner vid kvällsbrasan

Tittar på kvällsmolnen som passerar över, från havet i väster. Pandros 28.6.2020 kl. 22.30. Foto: Håkan Eklund. Nr 180/366.

Min föresats under veckan var att skriva en del, bl.a. en kolumn som har deadline idag. Inte ett ord har jag fått ner. Det fina vädret och en massa utesysslor har farit iväg med varje timme av dygnets ljusa timmar.

Och de är många.

Tidigt i morse sökte jag ett videsparvsrevir i ett myggrikt område, utan resultat. En hanne hade hörts sjunga i området i maj. I stället var sumpskogsområdet inringat av röda band från ett skogsbolag, med färdigtryckt meddelande: stämplingsgräns. Ja, det var ju en jävla oreda i skogsskiftet: olika trädslag (björk, gran, tall), många stod ju alldeles för nära varandra, många träd var krokiga, en del halvruttna, dessutom av olika åldrar, "oskött" ... Såå får ju inte en skog se ut, ajabaja. Det är ju nationalekonomiskt oansvarigt.

Och en bit framåt längs skogsvägen mötte en nyuppslagen stor skylt: vindkraftverkspark under byggnad ...

Ibland önskar jag att jag liksom de flesta andra i området, bara kunde bry mig skit om natur som natur. Marken är till för att exploateras och utnyttjas till max. Eller hur?

Tänk vad enkelt om man bara kunde titta på utifrån och klappa i händerna och glädjas åt denna ekonomiska utveckling!

Vem tusan skall bry sig i videsparvar som flyger 5000 km från sitt övervintringsområde i Kina för att häcka i hembygdens taigaskogar. Finland o Sverige utgör ju artens västligaste utpost. De för inga pengar med sig från Kina.

När jag började intressera mig för fåglar i mitten av 1960-talet var videsparven en rätt allmän häckfågel i sumpskogarna runt myrar och kärr öster om byn.

Sen kom skogsbilvägsnätverket, sen dikades alla våtmarker ut, sen höggs alla gamla skogar ner när virket blev lätt tillgängligt, och nu - som pricken på i:et, fylls skogarna med vindkraftverksparker. Ok, "grön energi", men - samtidigt förvandlas skogarna till industrimark.

Sen decennier tillbaka är videsparven en raritet i området, de häckar i värdelös sumpskog runt våtmarker.

Samtidigt försvann lavskrikan, och tjädrarna, och duvhökarna (finns ju inga stora träd kvar, som klarar av stora risbon).

I stället har vi fått älgar, rådjur, vitsvanshjort, fästingar, älgflugor och vargar. Hyggena med sina örter, gräs, sly och unga planteringar är ju godis för klövvilt, som gillas av fästingar och älgflugor - och klövviltet är ju godis för vargarna. Men sådana arter gillas ju inte av de lokala, eller av lokalpolitikerna.

Dock: som man bäddar får man ligga.

Sånt mediterade jag kring vid kvällsbrasan, medan sommarmolnen seglade majestätiskt över.

Back to normal

Stilrent i rundvirke; dock överflödig. Öland, Oravais 27.6.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 179/365.

Plötsligt sjönk temperaturen med tio grader, och det blev igen alldeles normalt. Just nu, en halv timme innan solnedgång, plus 19 C. Känns skönt med långbyxor och jeansjacka, otänkbart för några dagar sen.

Kollade mina tre sista tornfalksholkar: 4 små ungar (ca 1 vecka gamla) i en, de två andra tomma. Om dessa fyra dunbollar får växa till sig blir det sammanlagt 26 ungar i fem bolådor, som är rätt normalt för detta begränsade område.

Nostalgi och nutid

Globetrottern i granngården. Kimo 26.6.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 178/366.

Det fina med att ha fritidshuset kopplat till rötterna är just detta med rötter.

Som i kväll. Middag hos barndoms- och ungdomskompisen nere vid ån, återkopplingar till våra vilda år som unga, och nuet med alla nya generationer och händelser. Han som framgångsrik företagare; jag med mitt. Och båda är vi nöjda med tillvaron, och det vi fått till stånd. I två olika världar.

Intressant diskussion med kompisens dotter (bilden) som rest runt om i världen och nu jobbar på ett migrationscenter här på hemorten. Bara så fint att se hur unga människor tagit till sig det globala, att reviret är större än våra egna små kulturöar. När kompisen och jag var i samma ålder hade vi knappt ens besökt Sverige.

Och inte kan människor man lärt känna som vuxen, kanske på jobbet eller via gemensamma intressen, ersätta den typ av vänskap/kompisskap som man har med personer man växt upp med. Från början. Med en lång gemensam historia.

Så många minnen.

Tropisk känsla

Naturen tar över. Evijärvi 25 juni 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 177/366.

Jag minns så väl när de på radion sade: "It is going to be a cooooool night" om temperaturen gick under plus 28 C på Fiji. Det var under regnperioden, när det var aningen svalare.

Med det superhögtryck som vi nu har, med + 32 C idag vid stugan, och nästan vindstilla, börjar det kännas rätt tropiskt. Och kul är det, eftersom vi vet att det inte blir alltför långvarigt. I Kronoby, en trekvart norrut, var det 32,7 C = årets varmaste dag.

När detta skrivs, en timme innan midnatt, är det ännu + 24 C. Såååå skööönt.

Gjorde idag en halvdags roadtrip från kusten in till det finska Finland, kollade in svarttärna i Evijärvi (insjö, där de häckar) och fick en mindre hackspett häckning som bonus. Högljudda ungar i sin "håla" i en asp, inte långt från den övergivna strandboden ovan.

Växt som berättar

Strandveronikan som farmor planterade. Pandros 23.6.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 175/366.

Intill stenfoten (det enda som finns kvar av farmors och farfars bondstuga) växer ett parti strandveronika (den blåa, den gula är gulvial). Inplanterad av farmor under 1930-talet. De hämtade hö från ett avlägset utskifte flera kilometer öster om byn, nära ett kärrområde.

Därifrån hade hon tagit växterna, som nu växer i skuggan på en torr backe, ett gårdstun - där jag och frun numera håller till, där fritidshuset står. Som pappa byggde när vi var i Söderhavet.

A long story.