FOTOGRAFISKA DAGBOKSFRAGMENT

Reflektioner vid kvällsbrasan


Tittar på kvällsmolnen som passerar över, från havet i väster. Pandros 28.6.2020 kl. 22.30. Foto: Håkan Eklund. Nr 180/366.

Min föresats under veckan var att skriva en del, bl.a. en kolumn som har deadline idag. Inte ett ord har jag fått ner. Det fina vädret och en massa utesysslor har farit iväg med varje timme av dygnets ljusa timmar.

Och de är många.

Tidigt i morse sökte jag ett videsparvsrevir i ett myggrikt område, utan resultat. En hanne hade hörts sjunga i området i maj. I stället var sumpskogsområdet inringat av röda band från ett skogsbolag, med färdigtryckt meddelande: stämplingsgräns. Ja, det var ju en jävla oreda i skogsskiftet: olika trädslag (björk, gran, tall), många stod ju alldeles för nära varandra, många träd var krokiga, en del halvruttna, dessutom av olika åldrar, "oskött" ... Såå får ju inte en skog se ut, ajabaja. Det är ju nationalekonomiskt oansvarigt.

Och en bit framåt längs skogsvägen mötte en nyuppslagen stor skylt: vindkraftverkspark under byggnad ...

Ibland önskar jag att jag liksom de flesta andra i området, bara kunde bry mig skit om natur som natur. Marken är till för att exploateras och utnyttjas till max. Eller hur?

Tänk vad enkelt om man bara kunde titta på utifrån och klappa i händerna och glädjas åt denna ekonomiska utveckling!

Vem tusan skall bry sig i videsparvar som flyger 5000 km från sitt övervintringsområde i Kina för att häcka i hembygdens taigaskogar. Finland o Sverige utgör ju artens västligaste utpost. De för inga pengar med sig från Kina.

När jag började intressera mig för fåglar i mitten av 1960-talet var videsparven en rätt allmän häckfågel i sumpskogarna runt myrar och kärr öster om byn.

Sen kom skogsbilvägsnätverket, sen dikades alla våtmarker ut, sen höggs alla gamla skogar ner när virket blev lätt tillgängligt, och nu - som pricken på i:et, fylls skogarna med vindkraftverksparker. Ok, "grön energi", men - samtidigt förvandlas skogarna till industrimark.

Sen decennier tillbaka är videsparven en raritet i området, de häckar i värdelös sumpskog runt våtmarker.

Samtidigt försvann lavskrikan, och tjädrarna, och duvhökarna (finns ju inga stora träd kvar, som klarar av stora risbon).

I stället har vi fått älgar, rådjur, vitsvanshjort, fästingar, älgflugor och vargar. Hyggena med sina örter, gräs, sly och unga planteringar är ju godis för klövvilt, som gillas av fästingar och älgflugor - och klövviltet är ju godis för vargarna. Men sådana arter gillas ju inte av de lokala, eller av lokalpolitikerna.

Dock: som man bäddar får man ligga.

Sånt mediterade jag kring vid kvällsbrasan, medan sommarmolnen seglade majestätiskt över.

Inlagt 2020-06-28 22:12 | Läst 1953 ggr. | Permalink
Ja, det är för sorgligt.. men vacker bild fick du!
Hälsn!
Det finns några som klappar ut av bara helvetet. Skrattar åt hur lätt dom lurar "Svenssons" som inte märkt någonting. Miljövänligt, hållbart, ekologiskt. På Länsstyrelsen sitt personer som arrangerar jaktresor åt utländska gäster som vill skjuta ekorrar, tranor, hermeliner m.m. Hela samhället är sjukt.
Nu ägnar jag inte mycket tid för att ta naturbilder. Ska man må dåligt av att åka ut i naturen så är det lika bra att stanna hemma. För det finns ingen natur. Jag har fotat blåmesarnas häckning på min tomt, det är allt. För övrigt blir det mer och mer familjebilder. Min äldsta dotter har köpt hus och jag hjälper med vad jag kan. Så det har hänt ganska mycket trotts allt. Dessutom fick hon en dotter i September. Min yngste dotter har precis adopterat en pojke, så det finns nya motiv.
Jag ser fram emot att komma till Jokkmokk men när det blir vet jag inte. Där kan man få ro i själen.
Sten