Om kompetens

Aprilkväll, med vårvibrationer. St. Karins, 19.4.2020. Foto: Håkan Eklund.

Bloggdiskussionen för en tid sen, angående bilder tagna från fotogömslen fokuserade lite på fel sak. Visst är bilderna dokumentära!

Grejen är i stället den att via kommersiella gömslen kan vilken amatör som helst få bilder i toppklass på i sig svåra motiv och till och med vinna stora prestigefyllda tävlingar.

Bra bilder tagna från kommersiella gömslen (handlar oftast om "wildlife") säger ändå inte så mycket om fotografens kompetens och yrkesskicklighet.

Istället för att undra om bilden är dokumentär kan man i stället fråga sig om fotografen i fråga vet något om natur, eller de motiv hen försöker fånga på bild. Jag har sett många fotografera örnar från gömsle utan att egentligen veta vilken art det är fråga om, dito fotograferat skogsmesar eller hackspettar utan den blekaste aning om art eller något om dessa fåglars eventuella utsatthet eller plats i skogens ekosystem.

I sig är det väl inget fel med det heller. Men att enbart fota från kommersiella gömslen är i sig en genväg, på gott och ont. Det säger väldigt lite om fotografens eventuella naturfotokompetens på proffsnivå.

I och med den digitala revolutionen blev plötsligt "alla fotografer", när det blev både billigt och enkelt att fotografera och framkalla. När mörkrummet byttes till en enkel laptop och kostnaden för dyrt filmmaterial försvann. När man plötsligt kunde fotografera tiotusen exponeringar utan att det egentligen kostade mera än att ta en handfull bilder.

Vi som kämpat i mörkrum eller kämpat i skog och mark med ljussvaga och dyra diafilmer - förstår skillnaden.

På den "gamla goda analoga tiden" var skillnaden mellan amatör och proffs himmelsvid när det gällde naturfoto. Då fanns det inga kommersiella gömslen för en amatör att köpa in sig till, där det enkelt bjöds på kungsörn, havsörn, fiskgjuse, tjäder, björn, varg och järv.

Dylika bilder togs bara av kompetenta och synnerligen natur- och yrkeskunniga naturfotografer som själva sökte reda på sina motiv (sånt tar TID), riggat upp gömslen och testat sig fram till bilderna. De var samtidigt pionjärer.

Och när de sålde bilder till bildbanker måste de uppge artnamn, också det vetenskapliga namnet. Också beträffande gräs, lavar, svampar, insekter och annat knepigt. Att skilja på kungs- och havsörn var ju "a piece of cake".

Bengt Berg, Gösta Tysk, Hilding Mickelsson,  Viking Olsson, Edvin Nilsson, Sixten Jonsson och alla de som i tiden bildade föreningen Naturfotograferna i Sverige är exempel på tidiga pionjärer.

I Finland var det Gunnar Granberg, Yrjö Kokko, Eero Murtomäki, Pekka Helo, Teuvo Suominen, Hannu Hautala, Jorma Luhta, Lassi Rautiainen, Seppo Keränen, Heikki Willamo och Antti Leinonen - för att nämna några, som i tiden var naturfotopionjärer och verkliga proffs.

Många kunde leva på att sälja unika naturbilder, som ingen annan kunde ta, eller iddes kämpa för att kunna ta.

För ett år sen intervjuade jag både Hannu Hautala och Eero Murtomäki. Det var synnerligen intressant att lyssna till de äventyr och umbäranden de utsatte sig för. Ibland med livet och hälsan som insats. För att få bilder som ändå inte var i klass med vad en novis/amatör idag kan ta från ett kommersiellt gömsle.

Hannu Hautala vann den prestigefyllda tävlingen Årets Pressbild i Finland (1973) med ett kungsörnspar som parar sig (den enda naturbild som vunnit den tävlingen); idag skulle ingen ens vinna en lokal fotoklubbs månadstävling med en motsvarande bild.

Murtomäki (hemma i Vasa, Österbotten) berättade hur han som luspank naturfotograf (klättrade längs brandstege upp till vindsvåning för att sova gratis ... ) besökte en tidskriftsredaktion i Helsingfors för att sälja bilder. På några timmar hade han sålt bilder som motsvarade flera månadslöner.

Idag en omöjlighet.

Istället har många proffsfotografer (naturfoto) sadlat om och blivit "service providers", som säljer fotograferingsmöjligheter i fotogömslen (eller arrangerar workshops/resor etc.). Som gör att det idag finns miljoner med bra bilder av björn, varg, örn etc. Till glädje för oss alla. Utan dessa gömslen, oftast med nån typ av åtel, skulle de flesta av oss få sitta femtio år i skogen utan att ens se skymten av varken björn eller varg. Som exempel.

Själv har jag under flera vårar sökt efter en tjäderspelplats, för eventuell fotografering. Ännu har jag inte lyckats.

De enda riktiga tjäderspelsbilder som jag har är tagna från ett kommersiellt fotogömsle i Kuhmo, där tre tuppar spelade i en tråkig ekonomiskog (tall).

PS. Jag har på jobbets vägnar som kursledare fått tillbringa ett fyrtiotal nätter i björn/varg/örngömslen - och det är upplevelser som vida överstigit "värdet" av de bilder som tagits. Att från första parkett, utan att störa, kunna studera det finast vi har i vår natur - det ÄR verkligen fint.

Lättare sagt än gjort

Njuter av soluppgången i tjädertom skog. Söndag 19 april 2020 kl. 06-tiden.Nr 110/366.

Nej, det bidde inte tjäder. Tomt. Tyst. Kollade av tjugo hektar. Inte en tupp eller höna.

Tyvärr.

Trots att området är perfekt för tjäder. Men lämpliga biotoper täcker ett stort område (trots att skogarna är privatägda),  är det som att söka efter en nål i en höstack att försöka hitta spelplatsen, om det bara finns ett fåtal individer. Som är situationen i södra Finland.

Och jag är förstås en främling i området, de lokala jägarna kanske vet?

Men det blev en fin morgon. Inte en människa, bara jag och fin skogsnatur. Sjungande järnsparv (ny), talltita, bergfink, trädkypare, hörde orrspel på avstånd.

Sen när solen började värma satt jag bekvämt lutad mot en gran och åt frukost. Njöt i stora drag. Bättre än så kan väl inte en söndag börja?

På vägen hem kollade jag ett bebott duvhöksrevir och hittade bytesplockningsstubben, med halvätet byte. Intressant. Naturen har alltid något spännande att bjuda på, trots att det kanske inte alltid är det man söker efter.

Hoppet levde ännu under natten

Inget lyxhotell precis; ändå bättre. I  tjäderskogen 18.4.2020. Foto:Håkan Eklund. Nr 109/366.

Anlände till den gamla tjäderspelplatsen under kvällen. Alltså gammal dito; området kallas i folkmun för tjäderberget.

Jag vet ju inte om de spelar här längre, eller om det överhuvudtaget finns spelande tjädrar i området. Hittade en del spillning och det enda sättet att få reda på läget, är att tillbringa natten i skogen. Som inte är mig emot.

Problemet var bara det att fotogömslet ovan inte är för övernattning. Tragopan V6 är bara 130 x 115 cm. Mitt övernattningsgömsle finns på stugan, 5 körtimmar bort ... Där jag hade tänkt söka tjäder i vår, men coronaskiten har ju ändrat på en del planer - försöker minimera reviret en tid.

Men skam den som ger sig. Hittade en gammal tältduk som jag tog med, lämnade öppningen till gömslet öppet, och täckte i stället med duken. Att jag kunde sträcka på mig ordentligt.

Funkade bra.

I det här skedet är ju allt öppet, vad morgonnatten har att bjuda på. Lyssnade till sjungande dubbeltrast och taltrast när jag riggade. Sen från sovsäcken, just innan jag somnade hördes en hornuggla alldeles kort. En ny art för året.

Umgänge i skogen

Närkontakt, utan coronabekymmer. Kakskerta, Åbo 17 april 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 108/366.

Träd - vår tids lyx

En liten träddunge nära Aura å, Åbo 16.4.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 107/366.

I boken Trädets tid (2011) av Christel Kvant skriver hon:

"Vår tids lyx är att få vistas nära grönska och vatten. Gator som kantas av träd har högre status än de trädlösa. Hus och lägenheter med utsikt över parker är avsevärt dyrare än de som ligger inklämda bland andra hus och trafikerade gator. Tydligast blir det i världens största städer. I New York är det bara de allra rikaste som har råd att blicka ut över trädkronorna i Central Park från sina fönster."

Något att tänka på.

Förresten: boken är ett konstverk i sig, illustrationerna (multiexponeringar) av Viktor Kvant är i sig värda ett bokinnehav.