Om kompetens

Aprilkväll, med vårvibrationer. St. Karins, 19.4.2020. Foto: Håkan Eklund.

Bloggdiskussionen för en tid sen, angående bilder tagna från fotogömslen fokuserade lite på fel sak. Visst är bilderna dokumentära!

Grejen är i stället den att via kommersiella gömslen kan vilken amatör som helst få bilder i toppklass på i sig svåra motiv och till och med vinna stora prestigefyllda tävlingar.

Bra bilder tagna från kommersiella gömslen (handlar oftast om "wildlife") säger ändå inte så mycket om fotografens kompetens och yrkesskicklighet.

Istället för att undra om bilden är dokumentär kan man i stället fråga sig om fotografen i fråga vet något om natur, eller de motiv hen försöker fånga på bild. Jag har sett många fotografera örnar från gömsle utan att egentligen veta vilken art det är fråga om, dito fotograferat skogsmesar eller hackspettar utan den blekaste aning om art eller något om dessa fåglars eventuella utsatthet eller plats i skogens ekosystem.

I sig är det väl inget fel med det heller. Men att enbart fota från kommersiella gömslen är i sig en genväg, på gott och ont. Det säger väldigt lite om fotografens eventuella naturfotokompetens på proffsnivå.

I och med den digitala revolutionen blev plötsligt "alla fotografer", när det blev både billigt och enkelt att fotografera och framkalla. När mörkrummet byttes till en enkel laptop och kostnaden för dyrt filmmaterial försvann. När man plötsligt kunde fotografera tiotusen exponeringar utan att det egentligen kostade mera än att ta en handfull bilder.

Vi som kämpat i mörkrum eller kämpat i skog och mark med ljussvaga och dyra diafilmer - förstår skillnaden.

På den "gamla goda analoga tiden" var skillnaden mellan amatör och proffs himmelsvid när det gällde naturfoto. Då fanns det inga kommersiella gömslen för en amatör att köpa in sig till, där det enkelt bjöds på kungsörn, havsörn, fiskgjuse, tjäder, björn, varg och järv.

Dylika bilder togs bara av kompetenta och synnerligen natur- och yrkeskunniga naturfotografer som själva sökte reda på sina motiv (sånt tar TID), riggat upp gömslen och testat sig fram till bilderna. De var samtidigt pionjärer.

Och när de sålde bilder till bildbanker måste de uppge artnamn, också det vetenskapliga namnet. Också beträffande gräs, lavar, svampar, insekter och annat knepigt. Att skilja på kungs- och havsörn var ju "a piece of cake".

Bengt Berg, Gösta Tysk, Hilding Mickelsson,  Viking Olsson, Edvin Nilsson, Sixten Jonsson och alla de som i tiden bildade föreningen Naturfotograferna i Sverige är exempel på tidiga pionjärer.

I Finland var det Gunnar Granberg, Yrjö Kokko, Eero Murtomäki, Pekka Helo, Teuvo Suominen, Hannu Hautala, Jorma Luhta, Lassi Rautiainen, Seppo Keränen, Heikki Willamo och Antti Leinonen - för att nämna några, som i tiden var naturfotopionjärer och verkliga proffs.

Många kunde leva på att sälja unika naturbilder, som ingen annan kunde ta, eller iddes kämpa för att kunna ta.

För ett år sen intervjuade jag både Hannu Hautala och Eero Murtomäki. Det var synnerligen intressant att lyssna till de äventyr och umbäranden de utsatte sig för. Ibland med livet och hälsan som insats. För att få bilder som ändå inte var i klass med vad en novis/amatör idag kan ta från ett kommersiellt gömsle.

Hannu Hautala vann den prestigefyllda tävlingen Årets Pressbild i Finland (1973) med ett kungsörnspar som parar sig (den enda naturbild som vunnit den tävlingen); idag skulle ingen ens vinna en lokal fotoklubbs månadstävling med en motsvarande bild.

Murtomäki (hemma i Vasa, Österbotten) berättade hur han som luspank naturfotograf (klättrade längs brandstege upp till vindsvåning för att sova gratis ... ) besökte en tidskriftsredaktion i Helsingfors för att sälja bilder. På några timmar hade han sålt bilder som motsvarade flera månadslöner.

Idag en omöjlighet.

Istället har många proffsfotografer (naturfoto) sadlat om och blivit "service providers", som säljer fotograferingsmöjligheter i fotogömslen (eller arrangerar workshops/resor etc.). Som gör att det idag finns miljoner med bra bilder av björn, varg, örn etc. Till glädje för oss alla. Utan dessa gömslen, oftast med nån typ av åtel, skulle de flesta av oss få sitta femtio år i skogen utan att ens se skymten av varken björn eller varg. Som exempel.

Själv har jag under flera vårar sökt efter en tjäderspelplats, för eventuell fotografering. Ännu har jag inte lyckats.

De enda riktiga tjäderspelsbilder som jag har är tagna från ett kommersiellt fotogömsle i Kuhmo, där tre tuppar spelade i en tråkig ekonomiskog (tall).

PS. Jag har på jobbets vägnar som kursledare fått tillbringa ett fyrtiotal nätter i björn/varg/örngömslen - och det är upplevelser som vida överstigit "värdet" av de bilder som tagits. Att från första parkett, utan att störa, kunna studera det finast vi har i vår natur - det ÄR verkligen fint.

2020-04-20 21:31   Joakim88

Det där var riktigt bra skrivet Håkan. Håller med om att "alla" är fotografer idag vare sig de har kunskap om motivet eller ej.
Sen är ju fotogömsle dokumentära visst men hur ska man annars få närbilder på tex: havs/kungsörnar? :)
Jag har ju haft väldigt tur med just havsörnarna att få närbilder utan gömslen, stått eller suttit helt synlig och där har nyckeln varit " tålamod"

Och ang gömslen, det är inte bara för fotandets skull utan att i ett gömsle får man verkligen vara nära och se hur de beter sig , vilka läten de gör, integrerar mot andra osv. ( tänkte på havsörns gömslet)

Och sist ju mer man fotografer fåglar ju mer lär man sig om deras tillvaro, hur de är och vad de gör :)

Bra blogg!

2020-04-20 22:52   Sten Björklund

Instämmer helt i dina påståenden. När jag ser bilder idag, oavsett motiv brukar jag tänka " bryr sig betraktaren om hur bilden är tagen ". Ofta är det en produkt gjord i photoshop. Tänker inte direkt på naturbilder då.

Inte heller jag gillar dessa hyrgömslen men tycker det är upp till var och en att göra som man vill. Det är bra att folk får upp ögonen för naturen, eller hur naturen förstörs och skövlas.

När det gäller kunskapen så är vi alla nybörjare någon gång. Brukar säga att jag kan mycket om några få fåglar och väldigt lite om de flesta fåglar. Skogen och myren har varit min plats. Många kustfåglar har jag aldrig sett.
Apropå kunskap, när folk ser på en bild förstår dom värdet i bilden. Hur ovanlig och unik är den. Tänkte första gången på det när jag såg omslagsbilden på Vuoden luonnonkuvat 87. En orrtupp som parar sig med en tjäderhöna. Dessutom bildmässigt perfekt bild. Förstår betraktaren hur unik bilden är. ( idag har jag sett fler liknande bilder ). Idag blir det ett gillatryck sen bläddrar man vidare. Har själv inte några unika bilder men en som inte är alltför vanlig är den på järphönan som ruvar och en större hackspett stjäl en ägghalva som trillat ur redet. Blev lite glad att EN såg bilden. Jani Ylikangas som själv har otroligt fina bilder på järpe.
Sten

2020-04-21 06:16   pdahlen

Jag är ju så gott som dagligen på religös mark när det gäller fågellokaler, man träffar ju på båda ytterligheterna.

Fotografen Skjut, som släpar med sig den största utrustningen som finns som är där för att ta den bästa bild han kan ta. Han kan troligen stå där och vänta i 5 år för att få den perfekta bilden när kungsfiskaren skär igenom vattenytan med en fisk i näbben. Skjut han har inte med sig någon kikare det väger för mycket.

Ornitologen Knut, som också släpar, men bara på tubkikare. Han vill samla på sig så många arter han kan för att rapportera in i artportalen. När han han har sett kungsfiskaren så är han nöjd och börjar titta åt ett annat håll, om han inte står och räknar antal kungsfiskare, det kan de ju också få för sig. Knut han har ingen kamera utan han tar sin mobil och med en adapter kan han ta en bild, för en dokumentation jag var här

Jag ser ju dagligen båda grupperna och tycker att båda har ett berättigande, det kan ju vara att Skjut och Knut lever i en symbios och kan ta nytta och lärdom av varandra.

Senast igår fick jag ett larm om vitstjärnad blåhake i närheten, åkte dit och det stod tre tubkikare på fågelplatån, jag hörde utrop som där är den och då var det en 100m bort, de kunde se fläcken på hakan, jag kunde knappt se att det var en fågel och då hade jag ändå motsvarande 750mm, men ledd av tubkikarna så blev det ändå några bilder och jag fick en ny fågel. Jag får erkänna att jag dagligen fotograferar något som jag inte vet vad det är eller knappt kan se vad det är, och då var det inte så lätt. Fotograferade ringtrast för någon vecka sedan, detta var på ett fält med ett 50tal andra trastar en 150m bort, det gick inte att se vilken som var ringtrast av alla dessa, så vad gör man då jo man fotograferar varje fågel på fältet och kommer hem med en 250 bilder och börja gallra.

Någon undrar kan du inte köpa en kikare, det var faktiskt en ornitolog som tyckte en gång, att här har du inget att göra om du inte har en kikare. Nu har jag inte en kikare utan två, men det är handkikare och jag har minst lika svårt att urskilja något i kikaren som att titta genom kamera, har bättre förstorningsgrad där. Jag tillhör gruppen som finns mellan Skjut och Knut, som gillar att röra mig i naturen och då så lätt som möjligt utan massa stativ och annat att bära på, jag kan mycket väl vänta 5 år på att få den perfekta kungsfiskarbilden men jag tycker också det är intressant att lära mig mer om fåglar, har stor respekt för de duktiga ornitologerna som kan artbestämma något på ljud eller hur de flyger.

Naturen behöver vara öppen för alla även för den som inte begriper vad hen ser, men får ändå en upplevelse ut av det

2020-04-21 06:46   Terje Hellesø

Hej Håkan!

Nu kan det finnas en annan diskussion om betalgömslen som jag missat, men jag var nyligen underlag för ett annat blogginlägg där personen kommenterade några saker som jag sagt under en intervju i Dagens Nyheter (https://www.fotosidan.se/blogs/ragnar/terje-helles-har-ratt.htm). Jag vill därför passa på att göra några tillägg.

Intervjun och vad jag sade där är givetvis taget ur en lite längre mening (vilket inte är ovanligt i denna typ av intervjuer), men kontentan är i alla fall att jag tycker att stora delar av de bilder man gör från olika typer av betalgömslen är icke-dokumentära. Särskilt där man börjar styra in ännu mer konkret på djurens beteenden och beteendemönster. Här tänker jag bland annat på metspö och mus, för att lyckas fånga ugglan som jagar. Jag sade också detta med att använda kor som åtel för exempelvis björn och varg, här vet jag att detta är olagligt enligt EU-direktiv, idag väljer man annan typ av åtel än vad man gjort tidigare. Så det gäller att se saken som helhet, inte fokusera på detaljer i en intervju.

Jag är själv ingen motståndare till betalgömslen, har heller aldrig varit (bara så det är klargjort). Men ser inte typen av bilder från betalgömslen som särskilt dokumentära (finns givetvis undantag). Å andra sidan så ser jag heller inte betalgömslen som fusk (tror någon gjort den kopplingen i diskussionen), men i vilket fall ser jag inte icke-dokumentära bilder som något negativt. Det står alla fritt att göra som man vill, så länge man inte ljuger eller skadar naturen.

Jag har aldrig (även fast många påstår motsatsen) kallat mig dokumentär, helt enkelt då det aldrig varit min ledstjärna när jag fotograferar. Jag arbetar mer med att försöka tolka och att använda känslor/symbolik när jag gör mina bilder. Vilket jag sa ett stort antal gånger under föreläsningen på Åland, där du var närvarande.

En annan detalj; Bengt Berg var inte med om att starta Naturfotograferna/N och var aldrig heller medlem. Men annars var det idel välkända namn för mig. Även fast mina största inspirationskällor mer var norrmännen Jørn Bøhmer Olsen, Rolf Sørensen, Pål Hermansen och Leif Rustand som kom fram något senare. Eero Murtomäki var däremot ett nytt namn för mig, som jag nu kommer kolla upp. Det finns och fanns många duktiga finska naturfotografer, där jag tyvärr inte har alla namnen.

Avslutningsvis: Än en gång vill jag påtala historien bakom min bild på tornseglare och rallarros, som jag förstått har varit lite av en favoritbild för dig (efter vad jag läst på flera ställen). Här har jag även tidigare påtalat äktheten i bilden (och att den inte är ett resultat av Photoshop). Den är heller inte gjord med digital kompaktkameran, något du tydligen trott. Den är gjord med Nikon D100 och 16mm fisheye (+ 1,5 gångers förlängning). Jag har andra fågelbilder däremot som jag gjort med digital kompaktkamera (Samsung Pro 815), bland annat en bild på fisktärna och sötväppling som jag kan ha visat vid samma tillfälle för dig.

Tornseglare har jag fortsatt fotografera med stor aktivitet, idag är det min mest fotograferade fågelart. I min blogg finns det över 600 publicerade bilder på tornseglare, där ett flertal är ännu mer speciella än just bilden med rallarros (som för övrigt också är publicerad i bloggen).

Vill vara tydlig, för att eventuellt undvika framtida missförstånd.

2020-04-21 18:43   mombasa

Hej.
För det första är det en bild som vibrerar helt rätt i april!
I övrigt en mycket tankeväckande blogg. Jag fotograferar inte djur och fauna överhuvudtaget annat än när den är inom direkt räckhåll så att säga. Andra, bättre skickade, får ta hand om fågelbiten och de andra. Därmed inte sagt att jag inte uppskattar naturfotografi. men precis som du skriver så handlar kanske naturfoto numera om prestationer och den enkla vägen till prestation. Genvägarna till en typ av förväntad bild. Knasterskarp, perfekt...och ofta själlös.
Tack för en bra blogg!
Gunnar S