Midsommar: Den andra sidan av myntet - färg eller svartvitt

Om man vill uttrycka dysterhet eller skapa stämning så gör sig svartvita bilder bäst. Det betyder inte att alla svartvita bilder per definition är dystra, förstås. Motsvarande gäller färgbilder. Och kanske snarare är det så att färgbilder har ett större spektrum när det gäller att illustrera känslor och stämningar. 

I en tidigare blogg försökte jag visa hur en dystopisk text kunde illustreras med en svartvit bild som andades grad av dysterhet. Den   svartvita bilden förstärkte de dystra och negativa tankarna  i texten, och det hade inte kunnat gå att använda ens samma bild i färg till den texten. 

Men det var ju bara en sida av verkligheten. Vi besökte en lokal festplats med midsommarfirande. Där fanns, förutom midsommarstången, tombolastånd, varm korv och glass och så arrangerades det ringdans runt stången. Väldigt mycket folk, övervägande barnfamiljer, förstås, vädret var nådigt och det var en överhuvudtaget väldigt trevlig situation. 

Så om man då vill visa hur soligt och trevligt det var, dvs den andra sidan av myntet, såg det ut så här:

Så det var en övervägande positiv stämning, vilket kanske framgår här, och där färgen förstärker det. 

På återseende//Göran

Monokroma känslor eller hur roliga är egentligen små grodorna?

Svartvitt är en stark förmedlare av känslor. Vi förknippar ju färgen svart med sorg och elände, både i språkbruk och annan dräkt. Svartvita bilder ger ofta en känsla av dysterhet och svårmod.

Midsommarafton idag. För en gångs skull bra midsommarväder, ganska varmt och ganska mycket sol. Här där jag bor samlas folket på en lite festplats i området, med tombolastånd, picknick och varmkorv och glass. Och så förstås en midsommarstång med en liten orkester och två hurtiga lektanter, alla klädda i någon slags hembygdsdräkt dagen till ära. Alla dansar ringdans; Räven raskar över isen, Här är karusellen som ska gå till kvällen ljuder över nejden och så Små grodorna, förstås. Med alla verser plus några till. Mammor,  pappor, morfar och farfar och mormor och moster och alla dansar med och släpar barnen runt i ringen. Alla vuxna skrattar och ser ut att ha roligt, men det är inte alla barn som skrattar.

Och jag tänker; är det egentligen så roligt att dansa ringdans? Eller är det ett idealiserat minne av att det ska vara roligt? När vi var små, när vi samlades i familj och med vänner och firade midsommar (och alla var fortfarande något så när nyktra) och vi dansade runt stången så var det väl trevligt och nu försöker vi återuppleva det och ge känslan vidare till våra barn? Det är inte lätt, det finns flera bottnar i det här. Eller om vi inte ens fick uppleva den klassiska midsommaren och nu försöker ta igen?

Vi har mycket sånt för oss när det gäller svenska seder och bruk. Vi idealiserar och vi ställer stora krav och förväntningar på hur det ska och borde gå till, inte minst när det gäller de stora helgerna,  och tror att det är det som är den svenska folksjälen. 

Men i ärlighetens namn ska sägas att det naturligtvis finns positiva saker med vårt firande. Och många är glada, och solen skiner ändå och snart kommer man hem och kan spela fotboll med grabbarna istället.

Men en gräll färgbild hade inte matchat den här dystopiska texten, eller hur?

På återseende//Göran

En liten lunchpromenad

Bonusdottern ska åka bort, igen, och fortsätta att utvecklas och förkovra sig i främmande land. Eller kanske inte så främmande, vi känner ju till läget i USA sedan många besök tidigare , men ändå.

Så vi passade på att ses över en lunch och en liten promenad på Norr Mälarstrand i solen. Det blev bokstavligt faktiskt en liten promenad, mest blev vi sittande på en bänk och pratade och kollade runt oss; människorna som gick, sprang och joggade förbi, förutom de som kom gåendes med barnvagn eller liknande. Vattnet i Riddarfjärden - Mälardrottningens pärla - blänkte i solskenet och hela situationen var nästan pastoral. Stockholm är ofta väldigt vackert.

Träden blir nästan silhuetter i motljuset med blänket i Riddarfjärdens vatten som fond.

En segelbåt som vänder upp i vind med Högalids tvillingtorn i bakgrunden

Och inramade av monumentala klätterrosbuskar, översållade med små väldoftande blommor.

På återseende//Göran 

Det är den tiden nu

Sommaren är här, faktiskt. Även om den inte alltid motsvarar våra förväntningar om sol, värme, bad och glass utan även bjuder på snålblåst, regnskurar och fleecebehov så kan den också visa  andra sidor. 

Perennrabatten kämpar tappert. Ännu är mycket grönt, men det kommer blommor nu undan för undan. Aklejorna har vi redan sett vackra bilder på, och de blommar också i min rabatt.  Men det finns och kommer fler. Så jag greppade kameran så här i skymningen, mitt nya objektiv, Olympus 12-100 mm f/4 satt redan  på och några steg ut i trädgården så. 

Nästa blomma på tur i rabatten ser ut att vara den kinesiska smörbollen, Golden Queen - Trollius Chinensis (passande namn här i Trollbäcken).

Och pionernas knoppar sväller mer och mer. 

Och rosorna förstås. Här säsongens första i vår trädgård; Double Blanc de Coubert, en rugosaros, de rosorna vi föredrar hos oss, inte minst på grund av deras taggar som avskräcker rådjuren. Och blommorna, rosorna är så fina. Och har en så god doft.

Det är en härlig tid. Trädgården är en sådan fantastisk källa till glädje och upplevelser, väldigt mycket fint för själen och sinnet.

På återseende//GöranR

Sammantagna intryck av nya objektivet - Olympus 12-100mm f/4

Det här med allt-i-ettlösningar är inte helt självklart. Det finns sällan, om ens någon gång något som kan ersätta flera grejor som är avsedda för särskilda ändamål.

Särskilt, eller också, gäller detta objektiv. Och kameror. Det finns objektiv och kameror med fasta objektiv med vidunderliga zoomomfång, men det blir i stort sett alltid en kompromiss mellan räckvidd och kvalitet.

S.k. superzoomar verkar väldigt behändigt. De täcker ett stort omfång som annars kräver flera objektiv, vilket i sin tur ger ett direkt avtryck i kameraväskan. Men man får alltså vara beredd på att kompromissa. Det blir inte lika skarpt, särskilt inte upp emot de längre brännvidderna, och andra objektivproblem blir ofta accentuerade. Och jag har märkt att det inte är lika skojigt att sitta stilla och vrida på en zoomring istället för att byta position och byta objektiv.

Men, men, och med detta sagt; jag har under en tid hört om Olympus fortfarande ganska nya zoom med större brännviddsområde – 12-100mm (24 till 200 mm motsvarande FF) som fotografins svar på färdigskivat bröd, och inte kunnat låta bli att vara intresserad.

Nu har jag prövat objektivet i olika sammanhang, och kan inte låta bli att imponeras. Det senaste var en fest- och mingelsituation utomhus, solsken och skuggor om vartannat; min kör Entertainmens sommar – och terminsavslutningskonsert på utomhusteatern på Årsta i Stockholm, med efterföljande grillfest.

Bilderna som följer är väldigt bra ur flera aspekter; för de (och oss) som var med framförallt, som dokumentation, men också att de representerar flera olika motivtyper och motivsituationer. Annars är de möjligen inte så intressanta i sig. Så ta dem för vad de är. 

Foto Marie Kassman . Med min  kamera som jag lånade ut. Jag står med i kören . Kameran inställd på iAuto, dvs totalautomatik. Alla andra, dvs de bilder som följer är tagna av mig. 

Porträtt snett uppifrån - på begäran för att undvika dubbelhakorna...

Det blir gärna mycket spontansång på våra tillställningar.

Så, sammanfattningsvis då: Jo, mycket nöjd. Det här objektivet kommer att försvara sin plats i fotoväskan. I särskilda situationer - som till exempel på resor, i situationer där man inte vill behöva byta objektiv hela tiden men ändå kunna fånga olika situationer etc. Det kommer inte att ersätta mina andra objektiv, utan snarare komplettera, men till det är det bra nog. 

Kompromisserna man får göra - för det finns kompromisser även här - är ljusstyrkan (mina andra objektiv är ljusstarkare) och brännviddsomfånget (mina andra objektiv vinner ytterligare i brännvidd åt båda hållen). Men det kan jag leva med. 

I övrigt; Det är ett bra bygge, stabilt och förtroendeingivande, lite tungt kanske men ändå behändigt. Det finns en massa finesser som fungerar bra, och det är en skön känsla i hanteringen. Stabilitetssystemet (det dubbla - kamerans plus objektivets) fungerar bra, även om jag inte direkt kan sätta siffror på hur långa slutartider man egentligen kan använda. Skärpan är knivvass över hela brännviddsområdet och jag kan inte säga något negativt om kontrast eller färg eller liknande.

Det är dyrt, men som vanligt och annars får man vad man betalar för. Och det är i högsta grad personligt. 

Ett utmärkt kompletteringsobjektiv alltså!

På återseende//GöranR