I Helg och Söcken

Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Tårtan i färg. Eller inte...

Det blev en del diskussioner om svartvitt kontra färgbilder idag. En del av oss ser världen i svartvitt, särskilt när världen betraktas genom en kamerasökare. Åter andra är färgseende, åtminstone för det mesta. Jag är en av dem. För mig är världen i färg som utgångspunkt. Sen finns det bilder som vill bli svartvita, men de är inte alltid självklara.

Färgbilder är naturtrogna, dvs de tolkar det man ser i färg, som verkligheten är. Risken är att de blir platta, bara just en avbildning utan djup, avsaknad av dramatik, ingen egen tolkning av det man ser. Någon nämnde vykort här i diskussionen.

Svartvita bilder är mer av en tolkning, inte bara en fotografisk avbildning. Det ges alltså mer utrymme för en egen tolkning av vad man ser, inte sällan blir det mer dramatik i bilden – åtminstone ofta en tydligare grafik.

En del av oss fotograferar i svartvitt; antingen man har en analog kamera med svartvit film eller ställer in sin digitala kamera att vara monokrom (de finns också någon som har en digital kamera med monokrom sensor -Leica förstås).

Jag fotograferar nästan uteslutande i RAW, vilket innebär att mina bilder by default är färgbilder. Alla bilder redigeras i Lr, de vanliga justeringarna av färg, dynamik etc. De bilderna som i mina ögon vill bli svartvita redigerar jag sedan i Silver Efex. Det är en enkel väg att gå, en procedur som passar mig. Om man vill går det att göra mycket mer, men jag har ingen riktig kläm på det, vilket innebär att jag sannolikt har flera bilder som skulle kunnat bli svartvita, men nu fortsätter sitt liv som färgbilder.

Några typiska Tårtanbilder - vi diskuterar ju våra kameror och objektiv, byter och provar och då blir det naturligt att vi fotar varandra. Och eftersom jag har en förkärlek att fotografera människor och ansikten, överhuvudtaget liksom så blir det en del såna här snap shot portraits, eller ögonblicksporträtt. Och det är bilder som gärna vill bli svartvita. 

Men sen finns det bilder som vill förbli färgbilder, där färgen - i min ögon - blir det som "gör" bilden, och ingår i betraktandet och upplevelsen av bilden. Jag inser att det är subjektivt,  att sanningen som alltid står att finna i betraktarens ögon, men, vi är ju alla olika. Och tur är väl det.

På återseende//Göran

Postat 2020-02-26 23:56 | Läst 795 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Bloggtorka

Ibland tryter uppslagen till bloggen.  Vad ska man egentligen skriva om när det inte händer något särskilt, när livet går sin gilla gång och dagarna i rätt så hög utsträckning liknar varandra.

Det är ju fortfarande fint i skogen nu, även om snön saknas, men hur många skogsbilder kan man egentligen visa?  Sen har vi ju våra promenader, husdjuret och jag, och jag har ju nästan alltid kameran med mig, men det finns väl även där en anständighetsgräns på hur många (nästan) lika bilder på hunden som presenteras? Och vi går ju oftast ungefär samma rundor varje dag.

Och även om politikerna inte håller sig lugna utan är inne och fipplar på kultursidorna, lägger sig i och politiserar konsten och dess utövande, så finns det inte mycket att skriva hem om.

Det är klart, det finns alltid andra tankar om fotografi på gång. Jag skulle exempelvis kunna reflektera lite kring begreppet Gatufotografi förstås, men där är jag inte riktigt färdigformulerad ännu. Det skrivs bra om det redan. 

Sen skulle man också kunna ta med sig kameran i kanske lite (för en själv) ovanliga sammanhang och hitta inspiration den vägen? Eller kanske acceptera att jag inte alltid har nåt att visa, dvs någonting nytt, särskilt som jag inte så ofta hamnar i ovanliga sammanhang, i alla fall inte just nu.

Fast idag fint vårväder (!). Så det kanske blir en promenad idag. Men utan kameran, kan vara bra att se på livet ibland utan att ha en sökare emellan.

 I det här sammanhanget måste jag säga att jag är direkt imponerad av de som presenterar (minst) en bild och sålunda också ett blogginlägg varje dag under hela året…

På återseende//Göran

Postat 2020-02-24 13:50 | Läst 770 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Rytm, balans och harmoni och känsla av sammanhang

Vad du gör i livet är rytm, balans och harmoni tre viktiga grundstenar att sträva efter. Både mentalt och fysiskt. Och tillsammans. Det ena beror på det andra.

Det finns många vägar att gå i detta och många tillfällen när allt detta blir tydligt. Att sjunga och göra musik tillsammans till exempel är klassiskt. Flugfiske är ett annat exempel, där balansen är viktig tillsammans med rytmen som skapar en samstämmighet, en harmoni som är nödvändig för att man ska få någon fisk. Att fotografera och inte minst fotofika räknas också. Bland annat.

Sen att befinna sig i en kontext, att till exempel umgås med någorlunda likasinnade, att diskutera och bryta åsikter, skratta tillsammans och planera, att träta om de bästa kamerorna, fundera över varför en del bilder vill bli svartvita men andra inte,  och kanske fika eller äta nåt gott skapar en känsla av sammanhang, att man hör till, är del av något större.

Och det mår man bra av.

Några bilder från dagens fotofika i Viksängen, Sö’tälje:

På återseende//Göran

Postat 2020-02-20 00:38 | Läst 713 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Våra verktyg! Och fotograferande i fritt fall.

Trodde jag kom i hyfsat god tid till Tårtan, men där satt nästan allihop redan runt "vårt" bord, översållat med kameror av alla de sorter, storlekar och ålder. Så jag snodde en stol från bordet bredvid och hängde av mig jackan på ryggstödet och satte mig. Sen reste jag mig för att sträcka mig över bordet, efter att ha plockat upp upp min egen kamera ur väskan och ta emot min Chai Latte och bulle som serverades. Och så satte jag mig, som jag trodde på min stol. Det var bara det att stolen inte var där. Av tyngden från rocken hade den ramlat, så när jag satte mig var det fullständigt handlöst. Men med handen hårt om kameran följde den med i fallet och hamnade bredvid mig på klinkergolvet. När jag till slut tagit mig upp - med lite hjälp från bredvidsittande, och det visade att jag var oskadd - kollade jag förstås kameran. Den var oskadd också, nästan, bara en lite skråma i ena hörnet vilket får bli ett skönhetsärr; det är ju en brukskamera, ett verktyg som även i fortsättningen kommer att hamna i strapatser - ett redskap! Men det visade sig också, att jag tydligen tryckt av i fallet, så det blev en bild i fritt fall!

Ofrivilligt grodperspektiv alltså!

Oskarp fotofika.

Sen har det ibland kommenterats att det är för mycket prylsnack både här och där, inte minst på våra fotofikor. Jag ser det som självklart. Kamerorna är ju våra redskap, våra verktyg. Utan kameran ingen bild. Och naturligtvis diskuterar vi dem. Särskilt kul blir det när vi får klämma och känna på gamla kameror, det finns ingen av oss som inte har personliga minnen av numera nostalgisk karaktär när man ser en gammal Voigtländer, eller en liten Minox, eller den Leican som man aldrig hade råd att köpa, då.

En fotograf med sitt redskap - en man med sin kamera!

Leica - en lattekamera?

Så kamerorna är en viktig bit av diskussionen, ibland, och förstås. Andra diskussioner som alltid är med direkt fotografianknytning förekommer också. Överhuvudtaget är det högt i tak, och: Det är på riktigt! I det verkliga livet! Och det är alltid nåt oerhört i sig. Och det är därför vi fortsätter. 

På återseende//Göran

Postat 2020-02-12 22:46 | Läst 995 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Favoritkamera

Jag har tre kameror. De är också mina favoritkameror. De är alla Olympus. Jag är van vid dem, de fungerar i grunden likadant och jag behöver inte tänka när jag använder dem, oavsett vilken jag tar. Alla mina objektiv passar till alla mina kameror, även om jag inte använder alla objektiv på alla kameror. Med kamerorna följer att jag har mina favoriter också när det gäller objektiv till de olika kamerorna.  Sammantaget gillar jag Olympus. Här finns härliga kameror, med en formfaktor som jag gillar, och med ett objektivutbud, om man räknar hela m43-famlljen, som är enormt. Och jag har inget emot den ”lilla” sensorn. Det blir lika bra bilder med den, dvs det är inte storleken på sensorn som avgör. Jag får också ett alldeles tillräckligt tunt skärpedjup.

Till den ”stora” kameran, E-M1 mkII går de stora zoomobjektiven, 7-14mm/2,8, 12-40mm/2,8 och 40-150mm/2,8, plus mitt ”reseobjektiv” 12-100mm/4,0. Det här är de stora grejorna, även om de är betydligt mindre och lättare än exempelvis Canon 7d med en normalzoom och ett 70-200 som jag hade ett tag.

Men sen har jag två kameror som jag lite växlar mellan; en Pen-F som jag använder för att den är så vacker. På den sitter för det mesta en 25:a, alltså motsvarande 50mm i fullformat, men inte sällan plockar jag på den berömda 45:an f/1,8. Den använder jag som streeetkamera, när jag är ute med M eller på fotofika. Till exempel.

Sen har jag inte kunnat låta bli att skaffa en E-M 5 mkIII; lite nostalgi, jag hade den första versionen av E-M 5, plus att jag gillar formfaktorn. Den ersätter till dels E-M 10 mkII som jag använde mycket förut i olika sammanhang, och som extrakamera. Här använder jag oftast en 17mm’s glugg, f/1,8 och motsvarande den berömda brännvidden 35mm. Jag hade lite svårt att vänja mig vid den lite bredare bildvinkeln jämfört med normalobjektivet 25 mm(=50), men väl jag vant mig har det blivit en favorit. Jag har rest genom hela södra Spanien med den kombinationen utan att byta objektiv.  Och det var den kombon som hängde runt halsen på dagens hundpromenad.

VI försöker ibland hitta nya vägar att gå, och har tänkt mycket på alla stigar, bryggor och vägar och spångar som går utmed vatten i Stockholm. Årsta skog låg nära till idag, ett intressant område som blev naturområde så sent som 2018, och som har just de här gångvägarna längs den södra stranden av Årstaviken. Så där gick vi idag, makan, Mystique och jag, efter att till slut ha hittat en parkeringsplats, och tillsammans med en massa andra människor som gick eller joggade. Det var lite tråkigt grått ute idag, men jag kan tänka mig hur det prunkar när alla löven har slagit ut och solen skiner. Och alla koloniträdgårdarna står i blom.

En trevlig bekantskap verkligen. Här finns mycket att se, och är värd flera besök.

På återseende//Göran

Postat 2020-02-08 23:05 | Läst 883 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
1 2 Nästa