I Helg och Söcken

Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Vikten av att dokumentera

I den aktuella fotodiskussionen efterlyses bland annat mer dokumentära bilder. Det handlar om att dokumentera vår tid, att fånga det som är typiskt, att ha något att visa efterlevande generationer hur vi egentligen hade det under vår tid. Det handlar också om att fånga det som varit, att bevara för eftervärlden situationer, företeelser, verksamheter och byggnader med mera med mera, som inte finns längre.

Det här med att ta dokumentära bilder har ändå många bottnar. Det är enligt min mening inte bara projekt avseende nu rivna stadsdelar eller fångandet av industriprocesser som nu inte längre används eller liknande som är dokumentärt. Många vardagsfotografer är ju i hög grad dokumenterande i sin fotografering. Man tar bilder på familjen i olika situationer, man fotograferar händelser som man är med om eller söker upp, man tar bilder av sin miljö, där man befinner sig.

Och detta är synnerligen viktigt. Det finns få så frustrerande situationer som att inte ha en bild när man behöver någon, och samtidigt så belönande att kunna illustrera en situation när det behövs.

Jag har nästan alltid kameran med mig. Jag fotograferar i omgångar nästan jämt. Ofta blir det tämligen meningslösa bilder på familjen i olika situationer; födelsedagsfester och andra sammankomster – dvs meningslösa i den bemärkelsen att de är ganska intresselösa för andra än familjen. Men, även om sådana bilder inte har speciellt hög verkshöjd är de ändå så viktiga (och egentligen borde de sättas in i album för att kunna ses av fler och inte bara sparas i datorn).

Min svärmor gick bort i somras, efter ett långt och fullt liv. Vi behövde en bild för minnesceremonien, men svärmor var inte mycket för att fotograferas, hon gick inte till fotografen, så det var inte självklart att hitta en som passade. Jag gick då tillbaka till alla de gånger jag hade haft med mig kameran när vi träffats och hittade till slut en bild, egentligen ett snap shot från något år tidigare, någon födelsedagsfest eller liknande. Alla är vana vid att jag alltid har med mig kameran, så jag kan ta bilder utan att motiven poserar. Så, jag kunde fånga svärmor i ett typiskt ögonblick, med glimten i ögat, där hon satt och som vanligt nästan presiderade vid bordet, alltid debattglad och aktiv, utan att hon var så medveten om att hon faktiskt porträtterades.

Jag är väldigt glad över den här bilden, inte minst för att det är så mycket av henne som åtminstone vi anhöriga ser. Och jag är glad över mitt intresse, att fotografera, för att kunna fånga och bevara.

På återseende//Göran

Postat 2015-11-01 12:56 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Ytterligare rapport: Med både Dagny och Ellen på fotofika

Tevliga samtal med trevliga människor som delar en trevlig hobby. Och värdigt inramad av Fotografiska. Kan det bli bättre?

Och så roligt att kunna ta så mycket kort så ogenerat - vi är ju bland fotografer, bland vänner ju.

På återseende//Göran

Postat 2015-03-07 21:55 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Alla är (vill vara) fotografer

Och det är inte bara den digitala revolutionen som gäller. Hur kan man annars förklara att de var så stort intresse för och så mycket folk på fotoloppis på Söder idag. Man kunde ju knappt röra sig. Och det var inte bara vi äldre som sökte nostalgi, det var blandat i alla åldrar.

Och det fanns många direkta trevligheter, rena samlarobjekt för samlare såväl som prylar för aktiva fotografer. Ett stycke fotohistoria!

Testade ett väldigt läckert objektiv på min kamera, ett koreanskt (tror jag) 42,5mm/1,2 dock med bara manuell fokus, men ändå. Perfekt för porträtt. Tur att jag inte hade stora plånboken med mig. 

Försäljningen tydligen lyckad.

Det verkar som om fotoloppisen b lev en succé. Hoppas den återkommer. Finns väl inget bättre än att alla grejor som annars antagligen ligger och samlar damm får en ny chans.

På återseende//Göran

Postat 2015-02-28 16:16 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Mer om vad är en bra bild, och för vem?

Stötte på begreppen ”wu” respektive ”wabi” i en annan blogg, relaterat till bild, bildupplevelse och bildkvalitet. Det gav näring åt mina allestädes närvarande tankar om själva den här grejen med ”vad är en bra bild”, som jag reflekterat över tidigare.

Det var lite svårt att riktigt greppa innehållet i wu/wabi. Som jag förstår det handlar wu om hantverk, hantverksskicklighet, men inte bara om det, utan också om någon slags känsla i detta, att liksom lägga ner sin själ i själva utförandet. Wabi skulle innebära ännu mer av känsla, nostalgi eller att ingå i ett sammanhang, att det skulle liksom finnas en själ i bilden (i det här fallet), möjligen något som skulle bli mer universellt. Det finns av allt att döma ytterligare ett begrepp, sabi, som används tillsammans med wabi och som då är ytterligare dimension av känsloupplevelsen, ännu mer av nostalgikaraktär. (I detta ska sägas att jag är fortfarande inte alls hemma med begreppen, jag kan mycket väl ha både missuppfattat och hamnat snett i övrigt med tolkningen)

En direkt sanning är att en bild hör hemma i sin kontext. Upplevelsen, och i samband med detta, värderingen av bilden ligger i betraktarens ögon. När jag tar bilder från ”min värld”, kan jag lägga ner min känsla i bilderna, de betyder mycket för mig. Likaså, mina vänner, som finns i den här världen, kan på samma sätt se betydelsen av bilden, värdet av den, eftersom den är hämtad från vår gemensamma värld, och finns i den kontexten, i det sammanhanget som vi delar.

Bilden kan i detta äga grad av kvalitet, någon slags hantverksskicklighet – komposition, skärpa, färgrymd, dynamik etc, men det räcker inte för alla andra, för att göra bilden bra, eller intressant i ett större perspektiv. Det som ger en djupare upplevelse är då själva delaktigheten, känslan av sammanhang, att man, när man ser bilden, ingår i ett större helt tillsammans.

Så, jag var och hälsade på min gamla kör häromdagen, men mitt nya objektiv Olympus mZuiko 40-150/2,8. De här människorna känner jag väl, sedan långt tillbaka. Världen vi delar, barbershopsång, är likaledes bekant av oss, vi tillhör den tillsammans. Det finns en hög grad av igenkänningsfaktor för oss i vår gemensamma värld, vi ser och känner igen känslan, och då är bilden bra, för oss, även om den inte räcker till i ett ännu större sammanhang. Och mer och mer räcker det för mig. Den här typen av dokumentation blir mer och mer mitt fotograferande. 

Sen måste jag uttrycka min glädje med mitt nya objektiv. Värdelösa förhållanden ur ljushänseende, färg/vitbalans etc, fick jobba med höga ISO-värden, men ändå, alltså. 

På återseende//Göran

Postat 2015-02-15 10:45 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Och när man kysser grodan...

så förvandlas han och man får en prins, eller hur? Sagan är sann. Bildbevis föreligger. Och fotografiet ljuger ju som bekant aldrig.

Min fotoklubb, Tyresö Fotoklubb var i lördags ute i den vackra slottsparken vid Tyresö Slott med modellfotografi på agendan.  Vi var väl ett 20-tal fotografer som svärmade runt i parken idet vackra vädret, med primus motor Ann-Mari D, som entusiastisk som vanligt inte bara basade för det hela utan också hade ordnat både med professionella modeller och deras utstyrsel (för slottet tidstypiska 1700-talsdräkter, från Buttericks). Det är roligt och lärorikt att göra sådana här fotoutflykter tillsammans; förutom att det är trevligt att umgås runt ett gemensamt intresse så lär man sig mycket, och det kan ibland vara väldigt givande att ha ett speciellt mål och syfte med fotograferingen.

En synnerligen väl tillbringad lördag eftermiddag alltså.

Idag har jag kokat äpplemos. Det är nånting helt annat, inte lika fotomässigt.

På återseende//Göran

Postat 2014-09-21 17:28 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 Nästa