I Helg och Söcken

Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Vågor och livet på stranden

En våg, eller vågrörelse är ett fysikaliskt fenomen som innebär att ett fält eller en störning av ett medium fortplantar sig i rummet.

Vattenvågor är ytvågor i det översta lagret i en vattensamling, till exempel i ett hav. De kan uppstå av exempelvis vind, vattenströmmar eller geologiska aktiviteter och kan färdas tusentals mil innan de når land.

Inom kvantmekaniken beskrivs tillståndet för en partikel som en vågrörelse. Hur den vågrörelsen beter sig kan räknas ut med hjälp av Schrödingerekvationen.

Men de vågor jag tänker på är de som långsamt rullar in mot stranden i Playa de la Cura i Torrevieja. De är inte stora, men bara tanken på att de färdats kanske runt hela jorden är svindlande. Och det är ett speciellt ljud hos vågor, definitionsmässigt nästan som ett slags buller, men så ickestörande och så rogivande i sin oregelbundna eller snarare varierade regelbundenhet. Och det är nåt speciellt med grundelementen. Man kan sitta och titta in i en eld hur länge som helst, se lågorna och flammorna dansa och man kan på samma sätt sitta och titta ut över havet och bara uppleva vågorna som slår mot stranden och dör ut.

Stranden här är både utökat vardagsrum och samlingslokal och träffpunkt, för spanjorerna. Här samlas man, här träffas man, här umgås man och pratar, äter etc, här kan man få massage, här sitter man och läser, löser korsord eller bara sitter och lyssnar på vågorna. Dvs på förmiddagarna fram till två-tiden, då man går hem och gör siesta.

Jag sitter mest och tittar på folk och lyssnar på vågorna. Det gör mig lätt i sinnet och jag tror att det är bra för själen.

På återseende//Göran

Postat 2018-05-31 18:33 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Reflektioner- lite till del av förekommen anledning...

Det är alltid intressant att läsa inlägg i olika diskussionsfora som handlar om fotografi, framförallt här på Fotosidan, men också på Facebook och annan stans. Och fördelen med internet; det är möjligt att ta del var i världen man än befinner sig. Även här i Spanien.

Det är mycket teknik- och prylsnack. Många frågor handlar om nya kameror och ibland, objektiv. Eller uppdatering. Det är många tjejer/kvinnor som frågar. Det är uteslutande män som svarar. Det är dessutom alltid samma män som svarar och kommenterar i alla trådar, oavsett diskussionsämne, särskilt här på Fs.

Och Godwins lag gäller! Längre diskussioner urartar konsekvent, oberoende av ämnet och hur sakliga de varit från början, och sannolikheten för personangrepp växer. Kränkthetsfaktorn är hög, tröskeln låg. Ändå verkar vi åtminstone här på Fotosidan vara hyfsat befriade från rena nättroll och vi har en låg näthatsfaktor, något som emellertid återfinns på andra håll i cyberrymden.

Det finns många teorier om näthat och troll. En kanadensisk studie har visat att nättroll ofta har – dvs det föreligger högt samband med - störda personlighetsdrag, är narcissistiska, självupptagna med varierande grad av sadism, de är socialt handikappade och då de sällan träffar människor i verkliga livet har de tid att sitta framför datorn och formulera sig utan spärrar, vilket innebär att det alltså ofta är samma personer som återkommer i nätdiskussioner.

Men ingenting är svart eller vitt och ingenting är enkelt, det finns inga självklara slutsatser. Och alla på nätet är inte troll. Frågan om nätdiskussioner är ändå intressant. I det verkliga livet är vi väldigt medvetna om via kroppsspråk, gester och miner etc hur vi reagerar i en diskussion, vilket påverkar hur vi diskuterar och håller nere de värsta avarterna av hur vi uppför oss. Och tar man gammaldags brevskrivning så betyder långsamheten och segheten i repliker att man tänker efter och formulerar sig mer noga. Bakom skärmen sker allt väldigt snabbt, och det är lättare att bara häva ur sig utan egen censur och utan att tänka efter.

Så egentligen borde det kunna ge väldigt mycket att diskutera över nätet. Många kan delta samtidigt, det blir snabba svar och man är inte begränsad av tid eller rum. En diskussion skulle kunna blomma ut med en mångfald som inte är möjlig annars. Och det händer säkert. Hur det blir beror också på oss, vi som deltar. Och med lite vanlig hyfs, hövlighet och respekt borde det kunna funka. Eller?

På återseende//Göran

Postat 2018-05-30 21:50 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Linjer i bilden

Nu får Äventyrskameran hänga med lite överallt. Även till stranden. Och den är bra, det är ingen som bryr sig när jag fotograferar, de tror kanske till och med att det är en mobilkamera. Och då kan man sitta med den och leka med perspektiv och motiv, och hitta linjer och geometriska figurer, som exempelvis trianglar. Eller bara knäppa av.

På återseende//Göran

Postat 2018-05-29 23:24 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

The Bang Bang Club, effekter av sysslolöshet och miljöombyte

Varning: Mycket text!

Egentligen dålig idé att åka hemifrån om det var värme och sol man ville ha. Men det handlar inte bara om det. Miljöombyte, annan kultur, annat språk, annan mat och annan luft är också viktigt. Och åker man bort har man inget att göra, dvs inga vardagssysslor som annars. Det ger å andra sidan möjlighet att göra sånt som annars får stå efter, exempelvis att läsa, ta långa promenader bara för promenerandets skull och bara vara, till exempel att sitta långa stunder och bara titta på vattnet, lyssna på vågorna och se på människor som går förbi.

Men alltså tid att till exempel läsa. Nu har jag snart avslutat The Bang Bang Club; som jag tidigare aviserat en bok om fyra fotografer i 80- och 90-talets Sydafrika. De dokumenterade främst The Hidden War, dvs oroligheterna under landets sista dagar under apartheiden och tiden efter demokratiseringsprocessen. Sydafrika var för större delen av världen okända marker, ingen visste riktigt vad som egentligen hände där, och då spelade just dokumenteringen fotomässigt stor roll. De dokumenterade också andra nödsituationer, som svälten i Sudan.

Det är mycket som händer i boken, mycket elände och hemskheter som dokumenteras, vilket får inverkan inte minst på privatlivet. Mycket etiska värderingar som prövas på riktigt; när och vad man kan fotografera, om man ska fotografera eller hjälpa, tvivel om det man gör får någon effekt och hur detta att exponeras för så mycket död, grymheter och vederstyggligheter får fotograferna att ompröva sina liv och sina grundläggande värderingar. Man får betala, med mardrömmar, med kraschade förhållanden, med depressioner och ångest och med självmedicinering som leder till drogproblem som i sin tur förvärrar det hela, risken att bli skjutna själva och till slut självmord. Glädjen över Pulitzerpris och andra belöningar, som flera av fotograferna fick, som grumlades av hur världen ser ut ändå och priset för att kunna visa.

Men, de gjorde ändå skillnad. Det var nödvändigt att visa världen vad som hände, med alla hemskheter, liksom det är idag i aktuella krigszoner eller eljest ställen med nöd och elände. Och det här var på riktigt.

Och bilder är starkare budbärare än många ord. Kevin Carters berömda bild av svälten i Sudan, den lille pojken som håller på att dö av hunger med en gam som vaktar, starka bilder av avrättningar av oskyldiga privatpersoner etc.

Det är lätt att det man gör själv blir lite fjuttigt i jämförelse, men så är det ju inte riktigt heller. Däremot kanske man kan fundera över vad man fotograferar och varför, just relativt den eländesfotografering som många håller på med och som man bland annat ser på Facebook; med fulla gubbar på stan, exploaterande av tiggare utanför ICA etc , som egentligen inte ger nånting eller gör någon skillnad.

De fyra fotograferna: Greg Marinovic, Kevin Carter (som begick självmord), Joao Silva (som förlorade båda benen i en minolycka) och Ken Oosterbroek (som blev skjuten till döds i dagarna runt det första ickerasistiska och demokratiska valet). Men det var flera än så med i bilden.

En synnerligen bra och angelägen bok. Historien är också filmad. Både boken och filmen väl värda att läsas respektive ses.

På återseende//Göran

Postat 2018-05-29 02:31 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Inga särskilt stora äventyr ännu...

Utan bara mer vardagliga bilder nu när jag håller på att pröva äventyrskameran som "vanlig" kamera. 

Tidig kvällsbild från igår.

Och en stadsbild från centrum - mitt på blanka eftermiddagen idag. Här ser man hur man byggde; när Torrevieja på 1990-talet gick från att vara en liten sömning fiskeby till den resort och tillflyktsort för inlandsspanjorerna och övriga européer som den är idag, så rev man inte allt utan byggde de nya och stora husen ibland runt om befintlig bebyggelse. 

Jag tycker kameran sköter sig någorlunda. Fast nu har det ju inte ställts några höga krav på den, ännu. Vi får väl se. 

På återseende//Göran

Postat 2018-05-28 16:39 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 6 Nästa