Och så blev det julafton då

Det blev en jul även detta märkliga år 2020. Och en julafton, eller rättare, först julaftons dag, som överraskade med nån slags variant av vinterväder; några minusgrader, frostvitt i träden och på marken, en klar och krispig luft och faktiskt till och med några solglimtar! Så den eländiga jämmerdalen, vars leriga och regniga jord vi klafsat omkring i hittills hade bytt skepnad, och plötsligt kändes det mesta lättare. 

När jag var liten brukade jag alltid gå ut och gå på julaftonens dag, det fanns ingenting att göra, ingen TV, och någonting kändes det nödvändigt att ta sig före i väntan på julklappsutdelningen och middan. 

Det är en vana som jag fortsatt med genom åren. Och inte bara jag tydligen. Nu med hunden som sällskap - hustrun på jobb - tog vi vår vanliga promenad runt den lilla sjön hemmavid och träffade väldigt många andra som var ute och promenerade som vi, men också var på utflykt, med termoskaffe och skinksmörgåsar i sina Kånkenryggsäckar.

Röken steg lodrätt mot skyn vid sjöns badplats, där det också finns en grill och några bänkar, barnen stojade och hundarna skällde. En fin dag!

En liten rast bland allt springande och nosande. Sjön täckt med en tunn isskorpa, några skärvor kvar på marken som plötslig var hård och kall, inte den gamla vanliga lersörjan som vi var vana vid. 

Vi mötte andra hundar också, här under en fotosession, med en tomteluva... Egentligen förstår varken M eller jag det roliga med sådana bilder eller situationer, men, vi är alla olika.

Däremot viktigt, eller direkt viktigare att hitta en bra pinne som man kan tubba husse att försöka ta och kanske till och med kasta iväg. -Se här, vilken fin pinne, jag hittat!

Fördelen med vinter och frusen mark uppenbar - betydligt mindre ståhej när man kommer hem, behövs inget genomgripande bad på samma sätt som tidigare...

Och sen kom dottern och mågen på besök, och jag har bestämt mig för att fasta i morgon. Känns som jag är mätt för en vecka - att man aldrig lär sig. Men gott var det.

God fortsättning på er alla - på återseende//Göran

En juleblogg – Lilleljulafton eller Man måste ta vara på de goa stunderna (när de dyker upp)

Idag slog det mig, igen, att man måsta vara vaksam på, och passa på att njuta av de små stunderna av glädje och lycka som ändå kommer till oss. Idag lillejulafton, det mesta ordnat med – och det har ju hjälpt att tiderna är som det är, så någon större cirkus är ju julen inte att tala om i år, men i alla fall, en potentiellt bra dag. Solen tittade fram och plötsligt såg allt annorlunda ut, jämfört med den gråtrista tillvaron vi tvingats stå ut med en längre tid. Skinkan på (i?) grillen, Kamadon, där den puttrade på i 120 grader, och under tiden den kokade där gavs tid och utrymme för skogspromenad med hunden som i vanlig ordning inte väjde för lerpölarna utan glatt plaskade runt och skvätte.

Och så nådde skinkan sina magiska 69 grader och togs ut för att svalna på förstukvisten. Där höll sedan hunden och jag den sällskap, där jag också satt och svalnade efter bastun med en pilsner och en liten cigarill innan det var dags att stryka skinkan med den sedvanliga ägg-och senapsblandningen och beströ den med ströbröd för att griljera den.

Sen var det dags. De första skinkskivorna skars upp och visade sig hålla måttet. En vacker färg, en påtaglig saftighet och den goda doften av varm, nybakad skinka som är så speciell och typisk. Tillsammans med en till pilsner och en lille en (rysk vodka, талка) och de varma skinkskivorna på nygräddat vörtbröd och senap på det – det är alltså stunder att ta vara på. Det hela förgylldes ytterligare av en frisk rödbetssallad, och just där och då fanns inte mycket övrigt att önska. Få måltider når upp till, eller kan ens mäta sig med denna!

Efteråt kändes det helt rätt att se på sista säsongsavsnittet av I Vår Herres Hage, en remake av den populära serien som gick i TV för några decennier sedan, och som handlar om en ung veterinär som får jobb hos en excentrisk kollega på landsbygden i Yorkshire. Den här nya versionen är väldigt bra, väl i klass med den tidigare och med riktiga feel goodvibbar. Passande nog handlade det här sista avsnittet för säsongen om julfirande som för vår unge hjältes del till stor del kom att handla om en valpningssituation med förhinder långt ute på landsbygden tillsammans med flickan han älskar men som ska gifta sig dagen därpå, med en annan… Vi ser fram emot nästa säsong!

Sådana här dagar, och stunder, är ändå inte helt självklara. Det gäller att fånga dem, och både orka, vilja och våga ta vara på dem: Ofta försvinner de i den vanliga vardagslunken, eller så tappar man bort dem i bruset av allt annat man måste tänka på och göra, och så passerar de förbi medan man är upptagen av att ta hand om livet i övrigt.

Kommer osökt att tänka på det gamla och numer rätt så slitna och uttjatade uttrycket Carpe Diem. Det ligger mycket i det ändå. Och i morgon är det julafton. God Jul!

På återseende//Göran

Grillad julskinka(!?!)

Grillen står kvar där ute på sin plats. Av lätt insedda skäl har det inte blivit så mycket grillat den senaste tiden, det är inte samma känsla att stå påpälsad och huttra i regnet som att sitta med en pilsner i sommarvärmen och titta på när den tunna blå röken letar sig ut genom toppventilen…

Men, fick en idé om att köra julskinkan i grillen, vilket skulle innebära att den skulle bli varmrökt till dels, och bakad som i den vanliga ugnen. För övrigt något som redan prövats och redogjorts för i de grillgrupper jag är med i på Facebook. Så det fanns alla skäl att pröva själv.

En liten skinka, en standard julskinka, rimmad och klar – nej förresten, inte standard. Jag köper mina julskinkor hos en köttbutik här hemma i Trollbäcken, och det är allt annat än den vanliga skinkan i den vanliga affären. Ekologi, små gårdar runt omkring, slakt under så bra omständigheter som möjligt  etc borgar för en helt annan kvalitet.

Knappt 120 grader i grillen, lite extra rökchunks, körsbär tror jag, och några timmar senare visade innertemperaturen i skinkan knappt 70 grader. En vanlig giljeringsblandning med ägg och senap, och öppna spjäll på grillen för att få upp temperaturen. Tyvärr blev det inte så mycket mer än drygt 200 grader, och det räckte inte långt, i alla fall inte för att griljera. För att inte riskera att skinkan skulle torka ihop och skrumpna, tog jag in den i den vanliga ugnen i köket, med fullt ös på grillelementen istället.

Sen vet ni hur det är. Det går fort, men man vet aldrig när! Man sitter och tittar, det händer ingenting trots att grillelementen lyser intensivt klarröda. Och så gör man misstaget att titta bort, för en sekund eller två, kanske till och med kardinalfelet att resa sig och vända ryggen till. Och vips är skinkan svartbränd. Nu var det på håret att jag räddade den, jag fick ut den i sista millisekunden!

Det är känt att man ska låta köttet vila innan man skär upp det, efter ugnen eller grillningen. Men det går inte med julskinka, även om man borde. Julskinkan ska skäras inom den första minuten när den tagits ut. Det är den första biten, varm och saftig, som smakar bäst!

Och det blev så. Varm och saftig, med en tydlig röksmak, om än inte lika kraftig eller likadan som den rökta skinkan man kan köpa i affären, i tunna smörgåsskivor. (Ofta är den ändå inte rökt, utan får sin röksmak från konstgjord rökarom).

En ny erfarenhet. Gillas och gav mersmak. Sannolikt kommer den här lilla biten att gå åt, så det blir att köpa en vanlig skinka och köra samma procedur igen. Man måste ju ha julskinka till julen.

På återseende//Göran

Ännu en blogg med anknytning till coronasituationen och Covid-19